1949 - I offentlighetens rampljus

"Mirakeldoktorn" från Herford 

Nio år gamla Dieter Hulsmann hade varit sängbunden ett tag. Han led av en progressiv muskulär dystrofi och ingen av läkarna eller professorerna som hade konsulterats kunde hjälpa honom. Efter att Bruno Gröning hade tagit sig an pojken, kunde denne plötsligt gå igen. Ingenjör Hulsmann, överväldigad av sin sjuka sons plötsliga tillfrisknande, bad Bruno Gröning att stanna kvar som gäst hos familjen. Han ville bjuda in andra sjuka människor så att denne mirakelman kunde hjälpa dem också.

Bruno Gröning accepterade erbjudandet och antalet hjälpsökande som anlände, växte dagligen. Allt fler hörde talas om de mirakulösa händelser som omgav Bruno Gröning. Det tog inte lång tid förrän alla talade om honom. Tidningarna rapporterade om "Mirakeldoktorn" och i den brittiska zonen utgjorde han samtalsämnet för dagen. Tusentals människor strömmade till Wilhelmsplatz och stora skaror belägrade huset.

Manfred Lütgenhorst från "Münchner Merkur" skrev den 24 juni 1949:

"När jag anlände till Herford ungefär klockan 10.30 på förmiddagen, stod ungefär 1000 personer framför tvåvåningshuset på Wilhelmsplatz. Det var en obeskrivlig bild av lidande man hade framför sig. Ett otal personer satt i rullstol, andra bars av sina släktingar. Blinda, döva och stumma, mödrar med mentalt och fysiskt funktionshindrade barn, gamla kvinnor och unga män som alla knuffades och stönade. Omkring 100 bilar, lastbilar och bussar stod parkerade runt torget och alla hade kommit långt bortifrån.

'Tror du att du kommer att bli helad?' frågade jag en av de sjuka personerna. Hon nickade. En av dem sade till mig: 'Du skulle ha varit här igår. Bruno Gröning befann sig inte här utan i Viersen, i Rhenlandet, och här på torget reste sig fem förlamade personer och gick friska hem. Avståndshealing - torget hade helat dem.' Andra sjuka personer intygade det som hade sagts.

Jag vandrade genom skaran och skrev ned deras häpnadsväckande berättelser. Bara med dessa historier kan man fylla en bok. När jag tände en cigarett sade en ung man som stod i närheten: Snälla, sälj en till mig! Han hade på sig uniform och såg ut som om han hade återvänt från Ryssland. Jag gav honom en cigarett. Han tände den och sade sedan glatt: Ser ni, jag kan göra allt själv. Han rörde sin högra arm och fingrar och sitt högra ben. 'Har Bruno Gröning helat dig också?', frågade jag honom. 'Ja, jag blev förlamad i min högra sida när jag var i Ryssland. Bruno Gröning tittade på mig och nu är jag helt frisk. Jag kan fortfarande inte förstå det till fullo.' Lycklig svingade han sina armar och ben.

Jag gick mot en grupp som omgav en vithårig kvinna i 40-års åldern. 'Javisst' hörde jag henne säga, 'Jag har blivit helad av Bruno Gröning. Jag hade mycket stora magsår, blev hela tiden allt smalare och kunde inte längre sova på grund av smärtan. Vi var tolv stycken tillsammans med Gröning. (…) Han tittade på mig och det kändes som om mina magsår föll som stenar till marken. Sedan dess har jag inte längre ont. Jag har lagt på mig vikt och röntgenbilderna som jag bad om visar otvetydigt att magsåren har försvunnit. Jag har gjort mig tillgänglig för den Medicinska Kontrollkommittén. Jag kan tala om för er att de blev förvånade!' Kvinnan fortsatte: Men det är inte allt. Förra veckan stod en blind man här på torget. Han väntade i flera dagar och nätter utan paus. Eftersom jag ofta är här, lade jag märke till honom. Jag tyckte synd om honom och bjöd in honom på en måltid. 'Nej' avböjde han, 'Jag får inte missa ögonblicket när Bruno Gröning kommer ut.' Jag bar ut några brödbullar till honom och lovade honom att jag skulle se till så att någon följde med honom till järnvägsstationen. 'Jag behöver inte någon hjälp, för jag kommer att kunna gå till stationen själv.' Sedan såg jag det med mina egna ögon. Bruno Gröning kom och den unge mannen skrek till: 'Jag kan se igen!' Hinnan framför hans ögon hade verkligen torkats bort. Han beskrev handväskan jag bar på. Han sade: 'Där åker en bil och där är nummerskylten' och han hittade vägen till stationen själv. Alla som stod i närheten grät av glädje."

Det dröjde inte länge förrän myndigheterna blandade sig i händelserna.

En kontrollkommitté tillsattes och Bruno Gröning blev förbjuden att hela.

Ett par inflytelserika läkare blev uttalade motståndare till honom. De använde alla medel de hade till sitt förfogande för att förhindra hans arbete och krävde att hans helandeförmåga skulle prövas vetenskapligt.

Den verkliga anledningen till förbudet tydliggörs dock av följande uttalande från de inblandade, inflytelserika läkarna: "Gröning kan bevisa vad han vill, han kommer inte att få tillstånd att hela." "Det är en skymf mot läkarnas yrkesmässiga heder att ha samröre med Gröning."

I slutet av juni var han tvungen att lämna Herford permanent. Alla försök att få tillstånd att genomföra healing hade misslyckats.

"Fenomenet Gröning" och vetenskapen

Ungefär samtidigt började den medicintekniska personalen på tidskriften "Revue" att studera Grönings framgångar vad gäller helanden. Professor H. G. Fischer, psykolog från Marburg, reste tillsammans med en särskild stab av korrespondenter till Herford. Där intervjuade han helade personer och fann, till sin egen förvåning, att Grönings "metod" verkligen var en framgång. Detta resulterade i att man på "Revue" beslöt att delta i försöken att finna en vetenskaplig förklaring på "Fenomenet Gröning". "Mirakeldoktorns helande metod" skulle undersökas på Universitetskliniken i Heidelberg.

Bruno Gröning gick med på Fischers förslag eftersom han lovades ett positivt expertutlåtande om allt gick väl. Gröning hoppades att han hade funnit ett sätt att få arbeta i frihet.

Testerna började den 27 juli. De personer han skulle bevisa sin förmåga på, valdes ut bland de mer än 80000 sjuka som hade skrivit till honom om hjälp. Dessutom fanns flera patienter från Ludolf-Krehl-Klinik i Heidelberg närvarande. De undersöktes alla noggrant och exakta diagnoser ställdes. Sedan fick de träffa Gröning som använde sin "metod" på dem. Läkare var hela tiden närvarande. De bevittnade hur sjukdomar delvis spontant försvann. De nya undersökningarna på kliniken bekräftade helandena. Åkommor, däribland obotliga sjukdomar såsom Bechterewsches sjukdom, helades.

I en rapport återgiven i "Revue", påpekar Dr. Fischer särskilt att Bruno Gröning inte är en lurendrejare, utan snarare en talangfull själens läkare. På så vis försökte han förklara "fenomenet Gröning" från sin synvinkel, utan att egentligen göra honom rättvisa.

Den slutgiltiga rapporten skulle sammanställas efter en utvärdering av de samlade resultaten. Man försäkrade Bruno Gröning att man skulle låta honom fortsätta med sitt arbete en gång för alla. Under tiden föreslod Professor Fischer och Professor Weizäcker (som var ansvarig för hela projektet) Bruno Gröning följande: De ville bygga Helande Center, där han skulle arbeta sida vid sida med läkare. Förvaltningen och urvalet av patienter skulle däremot vara deras ansvar. Bruno Gröning svarade:

"De finansiella spörsmålen i samband med det här förslaget var oacceptabla för mig. Naturligtvis diskuterades detta ett flertal gånger tillsammans med dem som skulle finansiera projektet. Jag kunde inte godkänna Dr. Professor Fs förslag, och jag nekade därför att

1. Jag inte äger ett öre, och kan därmed inte acceptera ett finansiellt åtagande som jag inte kan uppfylla.
2. Jag har aldrig haft för avsikt att förvandla projektet till en affär.

Det var omöjligt för mig att godkänna den här förfrågan. Dessutom ville jag bara göra det som hör till mitt kall: att assistera hjälpsökande och därför göra mig tillgänglig för sådana läkare som psykoterapeuter, men jag ville absolut inte att göra affär av alltihopa."

Bruno Grönings ogillande ledde till att professorerna förlorade intresset för honom. Den utlovade rapporten gjordes aldrig. Istället för att ge honom frihet att fortsätta sitt arbete, placerades nya problem i hans väg. Som ett resultat av den vetenskapliga undersökningen, använde man nu ord som "helandemetod", "behandling", "patient" etc., och hans arbete värderades som en medicinsk praktik. En konflikt med lagen om Icke Yrkesutbildade Medicinska utövare var nu förutbestämd.

Traberhof

Efter att undersökningen i Heidelberg hade avslutats, åkte Bruno Gröning i augusti 1949 söderut i Tyskland. Han ville komma ifrån det tumult som hade skapats kring hans namn och drog sig tillbaka till en privat egendom i närheten av Rosenheim. Han lyckades hålla sin vistelseort hemlig till en början. Men så snart den första tidningsartikeln om hans ankomst i Bayern hade nått ut, började massorna anlända i stort antal.

Upp till 30000 människor anlände dagligen till Traberhof i Rosenheim. Pressen, radion och de veckobaserade nyhetsprogrammen rapporterade om händelserna. En biofilm titulerad "Gröning" gjordes, i vilken man dokumenterade händelserna kring honom.

Tidningen "Zeitungsblitz" gjorde den andra veckan i september ett specialnummer:

"Under tiden hade fler än 10000 människor samlats. Alla väntade i den outhärdliga hettan på att Gröning skulle komma ut på balkongen, tala till massorna och utstråla sin helande energi. Människorna stod tätt sammanpressade för att kunna få full behållning av hans "helande strålar". Redan nu kunde effekterna märkas på de allra sjukaste i sina rullstolar eller på dem som stod ensamma i utkanterna.

Åter kunde halvblinda se, åter kunde tidigare funktionshindrade resa sig, åter kunde paralyserade röra sina stela lemmar. Hundratals rapporterade om ökad smärta på platsen för åkomman, om en slitande, huggande känsla eller om ett pirrande, en känsla av en obeskrivlig varandets lätthet eller om plötsligt försvinnande huvudvärk."

Inte bara på Traberhof utspelade sig bibliska scener. Varhelst Gröning visade sig omringades han omedelbart av ett otal sjuka människor. Anita Höhne beskrev händelserna kring Gröning i sin bok "Spiritual Healers Today":

"Så snart Gröning meddelade att han var i antågande, började pilgrimsfärderna. De scener journalisten Rudolf Spitz observerade vid Bruno Grönings besök i München i september 1949 var typiska:

"Klockan 19.00 stod tusentals personer på Sonnenstrasse. Klockan 22.30 var de fortfarande där. Under fem år av krig hade jag upplevt en hel del, men inget så omskakande som under de fyra timmar jag satt framför Bruno Gröning och upplevde en ohygglig parad av elände och lidande. Epileptiker, blinda och funktionshindrade på kryckor pressade sig mot honom. Mödrar lyfte upp sina lama barn mot honom. Där fanns medvetslösa människor. Det hördes skrik och desperata rop på hjälp, böner, önskningar och djupa suckar.

De sjuka på sina bårar, de förlamade, denna enorma massa av människor, observerades av ytterligare en journalist från München: Dr. Kurt Trampler, även han på Traberhof i Rosenheim där Bruno Gröning bodde. Trampler kom dit som korrespondent för "Münchner Allgemeinen" – han var en sansad journalist som bara skrev ned det hans såg eller hörde personligen:

"Vi hör en röst från balkongen - inte Grönings - och vi skyndar mot fönstren. Chefen för Münchens poliskår, Pitzer, talar till de församlade. Han berättar att hans ischias, som plågat honom i många år, har förbättrats i Grönings närhet. Pitzer är helt klart inte den sortens människa som lätt blir uppfylld av hyperkänsliga fantasier, men han kan vittna om det han observerat i sin egen kropp. Här ger han öppet Bruno Gröning sitt erkännande, vilket följs av att parlamentsledamoten för CSU - Hagen - gör ett liknande uttalande".

De bayerska myndigheterna intog också en positiv attityd till Bruno Gröning. Tidningen Münchner Merkur skrev den 7 september 1949 en artikel med titeln: "Välvillig inställning till Gröning".

Minister President Dr. Ehard meddelade under en presskonferens på måndagen att en exceptionell tilldragelse såsom Bruno Grönings arbete inte borde stoppas på grund av lagtekniska problem. Enligt hans åsikt fanns det inget som på allvar förhindrade att Gröning skulle få tillstånd att arbeta i Bayern.

Det Bayerska Inrikesministeriet meddelade vid tillfället för pressläggningen: Den inledande undersökningen av Grönings aktivitet som helare hade lett till slutsatsen att hans arbete kunde betraktas som ett fritt givande av kärlek, och som sådant inte krävde något tillstånd från lagen som reglerar Icke-Medicinskt Utbildade Yrkesutövande.

På Traberhof förekom en hel del aktivitet kring Gröning. Många affärsmän ville tjäna pengar på hans förmåga. De skadade hans rykte och ställning, vilket medförde att myndigheterna tog avstånd från honom.

När omständigheterna blev outhärdliga, drog sig Gröning undan till de bayerska bergen. Han ville undersöka några erbjudanden om att bygga Helande Center. Hans mål var att skapa institutioner där hjälpsökande kunde helas på ett organiserat sätt. Läkare skulle genomföra för- och efterundersökningarna, på samma vis som i Heidelberg, och dokumentera de helanden som skedde.