Nya vägar och motarbetande krafter

Affärsmännen runt Gröning

Ett av erbjudandena kom från affärsmannen Otto Meckelburg. Av tacksamhet för hans frus helande, ville han hjälpa Gröning att komma igång med planerna att starta Helande Center. Bruno Gröning gick med på detta och Meckelburg blev hans "Manager". I slutet av december 1949 åkte de till Wangerooge. Här talade Gröning på evenemang organiserade av Meckelburg och gjorde oräkneliga helanden. Han gav den före detta fängelsedirektören sitt fulla förtroende. I ett kontrakt upprättat den 8e januari lade han sitt framtida arbete helt i händerna på Meckelburg:

"Herr G. deklarerade sitt godkännande av Herr Meckelburgs planer och lovade att till fullo sträva efter att nå detta mål, det vill säga, att ge Herr Meckelburg allt nödvändigt stöd och göra allt som står i hans makt för att grunda en stiftelse; stödja sagda stiftelse, dess aktiviteter och göra allt som kan behövas för att uppnå detta.

Herr Gröning tog sitt ansvar inte bara i Herr Meckelburgs närvaro utan också i närvaro av övriga involverade i grundandet av stiftelsen med ovanstående målsättning.

Dessutom lovade Herr Gröning att inte ge sitt stöd till någon annan person eller grupp. Han skall begränsa sina aktiviteter till fördel för stiftelsen och då bara efter överenskommelse med Herr Meckelburg."

Så tidigt som i januari grundade Herr Meckelburg "Sällskapet för forskning om Grönings helandemetod". Han var själv VD med en månadslön på 1000 DM. Bruno Gröning fick ingenting. Det blev uppenbart att Herr Meckelburg inte höll sitt löfte. I Bruno Gröning såg han en guldgruva, och beskrev honom nedsättande som "den bästa hästen i mitt stall". De sjuka betydde inget för honom. Han hade bundit Gröning till sig med ett kontrakt och "Mirakelhelaren" var tvungen att göra som han ville.

Det var inte förrän i juni 1950 som Gröning lyckades befria sig från Meckelburg, som svor att han skulle hämnas. "Jag skall förgöra Gröning, jag skall bryta varenda ben i hans kropp."

Omedelbart därefter arbetade Gröning i flera månader tillsammans med den icke-medicinskt praktiserande Eugen Enderlin från München. Han hade blivit helad vid Traberhof och erbjöd nu Gröning möjligheten att hålla föredrag på hans praktik. Men det visade sig att Enderlin också bara ville göra affärer. Han var inte intresserad av att hjälpa, utan ville tjäna pengar på "fenomenet Gröning". I slutet av samma år bröt Gröning med honom och åren 1952/1953 avslutades ett liknande samarbete med honom av samma anledning.

Under följande period höll Gröning föredrag på "Fremdenheim Weikersheim" i Gräfelfing. Journalisten Dr. Kurt Trampling erbjöd honom lokal och organiserade mötena. Han kände Gröning sedan hösten 1949. Han hade blivit sänd till Traberhof för att skriva en artikel åt en av Münchens tidningar och hade oväntat blivit botad i sina ben. Av tacksamhet skrev han boken "Den stora Revolutionen" och tog upp Grönings fall med myndigheterna.

Precis som med Enderlin var föreläsningarna i Gräfelfing välbesökta. Otroliga helanden ägde rum. Men inte heller samarbetet med Trampler höll. Denne nådde en punkt där han trodde att han hade lärt sig tillräckligt av Gröning och bröt kontakten med honom för att påbörja en egen karriär som healer.

Svindlare tolererade

Gång efter annan närmade sig människor Gröning under premissen att de ville hjälpa. Många av dem var tyvärr mer intresserade av att tjäna pengar. Han verkade vara oemotståndlig för dessa människor. När de inte fick vad de var ute efter, eller han drog sig undan från dem, försökte de i många fall tvinga honom att betala pengar genom att dra honom inför rätta.

Ett exempel, Fru Hülsmann: När hon förstod att hon inte kunde tjäna någonting på honom, stämde hon honom. Hon omvandlade tiden som hon en gång frivilligt erbjudit som volontär till "arbetstimmar" och krävde honom på pengar. Bruno Gröning var tvungen att betala henne en månatlig summa fram till sin död. Detta var inte det enda fallet. På detta eller liknande sätt visade många av hans före detta medhjälpare sina rätta ansikten.

Varför lät Gröning dessa förmodade medhjälpare komma honom så nära? Varför undvek han helt enkelt inte sådana lycksökare?.

I ett tal den 31 augusti 1950 sade han:

"Människor har inte gett upp försöken att tjäna pengar på denna lille man och hans kunskap och förmåga. De trodde att de hade funnit en guldgruva. En del gånger har de haft möjlighet att tjäna pengar, men det gjorde de inte, Gud vare lovad. Den här sortens människa måste också finnas, men det är viktigt att identifiera vilken sorts människa det handlar om, en sådan som trampar på de döda och inte bryr sig om de sjuka eller huruvida de får hjälp. Dessa är människor som kan trampa på de döda. De kan lugnt titta på en sjuk människa som ligger där. Dessa människor har aldrig frågat, de har aldrig lämnat något oprövat i sina försök att närma sig mig. Jag vet att man frågar sig här och var att när nu mannen vet så mycket, men ändå inte visste detta, då kanske han faktiskt inte vet så mycket. Vad och i vilken utsträckning jag vet något kommer ni att upptäcka så småningom. Men detta måste ske. Detta material krävs för den nödvändiga utveckling som skall göra vägen fri för er alla."

Grete Häusler beskriver i sin bok "Här är sanningen om Bruno Gröning" följande händelse:

"En gång när jag skulle gå önskade jag Herr Gröning allt det bästa och sade 'Herr Gröning, jag hoppas att Ni nu får möjlighet att arbeta i lugn och ro, och inte blir fastlåst vid några fler falska medarbetare.' Till min stora förvåning svarade han: 'Helt fel, detta måste ske!' Jag förstod det inte, men han förklarade för mig varför han var tvungen att uthärda allt detta. Han avslöjade då en stor hemlighet för mig:

'Jag vet vad en människa har inom sig. Men om jag skulle säga till människorna: 'Han är en lögnare, han en svindlare, en tjuv, skulle ingen tro mig. Vad bör jag då göra? Jag måste dra till mig dessa människor för att de skall lära sig det goda, för att få dem att bättra sig, och sedan ge dem chansen att ljuga, luras och stjäla. När de då, i motsats till vad de lärt sig, gör detta, då förstår alla hur de är. Då låter jag dem komma riktigt nära mig och jag är ingen fegis, då slåss jag.'"

Den första stora rättegången

Under 1951/52 stod Bruno Gröning för första gången inför rätta för att ha helat utan tillstånd. Trots att de Bayerska myndigheterna hade klassat hans aktiviteter som frivilliga, kärleksfulla handlingar, omvärderades hans arbete nu till att klassas som rent medicinskt utövande av läkekonsten. Anklagelsen baserades på lagen om 'Utövande av Alternativmedicin' (Heilpraktikergesetz), tillkommen 1939, som begränsade den tidigare lagen om Fritt Helande i syfte att samla all helandepraxis i de National Socialistiska (Nazisternas) läkarnas händer. Bruno Gröning frikändes både i första och andra prövningen. Ledaren för Münchens domstol fastställde i domslutet i mars 1952:

"Domstolen anser sig inte kunna döma den anklagade på grundval av ett ensidigt expertvittne. Det är dessutom mer än tvivelaktigt att hans aktiviteter skulle lyda under lagen om 'Utövande av Alternativmedicin' då de berör ett område som idag är alltför lite känt."

Även vid överklagandet frikändes Gröning, men hans arbete blev här tydligt klassat som medicinskt utövande av läkekonsten och kom på så vis att lyda under lagen om 'Utövande av Alternativmedicin':

"Den anklagade har därmed utan tillstånd eller läkarutbildning diagnostiserat, helat eller lindrat sjukdomar, besvär eller fysiska defekter hos människor, vilket räkas som ett medicinskt utövande av läkekonsten inom ramen för lagen om 'Utövande av Alternativmedicin […] 

Man dock inte döma den anklagade; hänsyn till objektiva fakta kring hans utövande av läkekonsten pekar på att han av oförstånd begått ett ärligt misstag och inte handlat mot bättre vetande."

Det ärliga misstag som Gröning påstods ha gjort och som fastställdes i domslutet, innebar att han, trots att han befanns vara oskyldig, inte kunde fortsätta att hela. Från den stunden visste Bruno Gröning att hans aktivitet räknades som ett utövande av läkekonst och som sådan förbjuden. Man förstod inte att hans verkliga arbetsmetoder inte hade någonting att göra med medicinsk läkepraxis.

Gröning Pillret

Bruno Gröning var tvungen att hitta ett annat sätt att utföra sitt arbete på. Han ville arbeta på ett lagligt och välorganiserat sätt och undvika all konflikt med lagen om 'Utövande av Alternativmedicin'. Han var beredd att läsa till naturläkare, men hans ansökan avslogs på tvetydiga grunder.

Han fick möjlighet att nå människorna trots motståndet med hjälp av Rudolf Bachmann, som erbjöd honom att upprätta ett "Biologiskt-Dynamiskt Laboratorium". Bachmann ville producera två biologiska örtpreparat, "G 52" och "L 52", från ett gammalt recept, som Bruno Gröning sedan skulle "tala med", det vill säga, fylla med sin helande kraft.

Bruno Gröning accepterade erbjudandet och preparaten tillverkades faktiskt. Den 9 juni 1953 berättade han om detta:

"Produktionen av dessa helande medel kommer att göras i ett laboratorium med modern utrustning, bemannat av vetenskapligt utbildad personal som står till mitt förfogande. I enlighet med mina instruktioner har en hel serie botemedel producerats, vars framgångar tills nu inte kan mätas med något annat. Förutom ett stort antal läkare, har Universitetskliniken i München provat de aktiva ingredienserna i dem och avgett en mycket positiv rapport. Det Bayerska Inrikesministeriet har med anledning av detta gett oss en licens för tillverkning av produkterna. Den farmaceutiska industrin är mycket intresserad: utländska distributörer vill ta över försäljningen. Välkända firmor inom den Tyska Federala Republiken har låtit meddela att de är villiga att köpa individuella recept."

Senare skrev han om förberedelserna för laboratoriet:

"Herr Rudolf Bachmann erbjöd år 1953 att aktivt stödja mitt arbete. Herr Bachmann hade själv tillverkat materialet och ville med det, som han själv uttryckte det, skapa en ekonomisk bas åt mig så att jag skulle kunna finansiera mitt arbete själv (att bygga Helande Center för de sjuka). För att ta reda på hur Herr Bachmanns material skulle bedömas rent medicinvetenskapligt, konsulterade jag Med. Dr. Höcht från München, som försäkrade mig att materialet var helt problemfritt. Med hänsyn till hans försäkran, gick jag med på att användes mitt namn för laboratoriet, så att det kunde kallas 'Bruno Grönings laboratorium'.

Herr Bachmann vill distribuera preparaten privat, av den enkla anledningen att han inte ville stödja distributörer eller handlare (apotek). Jag höll inte med om hans idé och bad att preparaten enbart skulle säljas på apotek. Herr Bachmann efterföljde inte min önskan; han var en mycket nitisk handelsman."

Bachmann visade sig också vara en svindlare som bara intresserade sig för att fylla sina egna fickor. Han hade inget välutrustat laboratorium och Bruno Gröning fick inte ut mycket positivt från affären ifråga. Tvärtom: När Bachmann dog en kort tid senare kvarlämnade han stora skulder som Gröning var tvungen att betala i hans ställe. Återigen sade Gröning:

"Jag vill helt kortfattat säga här att jag

• För det första, aldrig ämnade göra affär av detta,
• För det andra, har resultatet uppgått till Noll (leverans av preparaten) eftersom Herr Bachmann, på grund av dålig underhandling, verkligen har dragit mig vid näsan så till den milda grad att jag har varit tvungen att betala, och fortfarande betalar, tusentals D-Mark. Herr Bachmann använde en hel del pengar för att bygga upp laboratoriet. Dessa var pengar lånade av mina vänner som jag nu måste återbetala. Herr Bachmann dog förra året, så han kan inte längre ta sitt ansvar när det gäller detta. Eftersom han inte efterlämnade någon kvarlåtenskap, är jag bokstavligt talat den enda som kan bära bördan."

Gröning Förbundet

För att kunna nå så många människor som möjligt trots helandeförbudet, hade Bruno Gröning i början av 50-talet upprättat Lokala Grupper. Där höll han helt enkelt föredrag i vilka han försökte delge de hjälpsökande sin lära om trons betydelse.

Den 22/11-1953 upprättade han en paraplyorganisation i Murnau/Seehausen, det s.k. "Gröning Förbundet". Sällskapet skulle skrivas in i klubbregistret och ge Bruno Gröning ett legalt stöd för sin aktivitet. På så vis skulle han kunna undvika ytterligare konflikt med lagen om 'Utövande av Alternativmedicin'.

Styrelsen i Gröning Förbundet bestod bland annat av Graf Zeppelin, Graf Matuschka, Anny Freiin Ebner von Eschenbach, Oberbaurat Hermann Riedinger och Direktor Konstantin Weisser, samt från början även Rudolf Bachmann som co-instiftare, från vilken sällskapet dock snart distanserade sig. Livstids ordförande var Bruno Gröning.

Sällskapets sekreterare var journalisten och föredragshållaren Egon Arthur Schmidt från Heidelberg. Redan i Herford var han en nära medhjälpare till "Mirakeldoktorn" och han hade grundat "Bruno Grönings Vänkrets". Denna organisation fungerade dock inte som Bruno Gröning önskade och upplöstes efter en kort tid. Gröning tog under perioden ifråga avstånd från Schmidt eftersom han hade förskingrat donationer.

Schmidt återvände till Gröning 1952 och deklarerade att han hade förstått att han handlade fel. Han bad att återigen få hjälpa till med uppbyggnadsarbetet och Bruno Gröning tog emot honom som medhjälpare. Detta gav Schmidt möjlighet att verkligen visa huruvida han egentligen var intresserad av att hjälpa de sjuka eller bara ville måna om sin egen ekonomiska situation.

År 1955 tog Bruno Gröning permanent avstånd från Schmidt eftersom denne inte hade ändrat attityd. Han hade liksom tidigare försökt att tjäna pengar på Grönings förmåga. Precis som Fru Hülsmann före honom, startade han efter separationen flera processer mot Gröning, i vilka han i efterhand begärde betalning för sitt arbete som volontär.

Konstantin Weisser och Hermann Riedinger tog tillsammans över posten som VD. Detta verkade till en början mycket lovande eftersom deras utbildning kunde nyttjas till Bruno Grönings fördel. En fara kvarstod dock, nämligen att de skulle uppfatta sig som överlägsna den enkle arbetaren och, eftersom han inte hade uppnått deras utbildningsnivå, agera mot hans vilja.

Med tiden utvecklades verkligen situationen i den riktningen och de två männen fann det allt svårare att acceptera vad Bruno Gröning sade. De verkade fullkomligt ha glömt att Sällskapet inte bara bar hans namn utan också hade skapats för hans skull. För dem blev Gröning Förbundet något av ett mål i sig. De tappade helt bort den centrala målsättningen, att hjälpa de sjuka. Det verkade som om de hade glömt det faktum att det var genom Gröning som helandena skedde, inte genom Sällskapet.

Så Gröning Förbundet utvecklades alltmer i en riktning som gick tvärt emot den ursprungliga. För mannen vars namn det bar blev Sällskapet ett fängelse, en plats som istället för att ge honom frihet, obevekligt inneslöt honom.