Förberedelseperioden (1906 - 1948)

När tidningarna i maj 1949 skrev reportage om "Mirakeldoktorn I Herford", hade Bruno Gröning redan gjort en resa genom livet, vilken var rik på erfarenheternas frukter och täckt med försakelsens stenar.

Barndom och ungdomstid

Bruno Gröning föddes den 30 maj 1906 i Danzig – Oliva, som det fjärde barnet av sju till August och Margarethe Gröning. Hans föräldrar blev väldigt tidigt medvetna om att deras son var något utöver det vanliga. När fadern kom hem högljutt klagandes och höll på, hördes plötsligt höga röster från barnets rum. När de förstummade föräldrarna gick för att se efter honom var allt lugnt, och den lille låg fridfullt i sin spjälsäng. Fadern slutade att vara högljudd och gick istället väldigt tyst omkring i huset. Denna och liknande händelser ledde till splittring mellan honom, föräldrarna och syskonen. Faktum är att hans far fann situationen kuslig. Ju äldre Bruno Gröning blev, ju större blev främlingskapet som omgav honom. Avvisad av de hårdhjärtade i hans närhet, tog den unge Bruno sin tillflykt till naturen. Han fann sig själv mer dragen till djur, träd och buskar än till människor. Ofta försvann han i timmar till närliggande skogar.

"Här upplevde jag Gud. I varje buske, i varje träd, i varje djur, ja till och med i stenarna. Jag kunde stå och ta in allt i timmar – tiden tycktes inte ha någon betydelse – och för mig verkade det som om mitt inre jag kom att omfatta evigheten."

Han deltog aldrig i vilda hyss som de andra barnen i hans ålder. Som följd av detta var han ofta offer för de andras förlöjligande och blev retad och slagen för att han var "annorlunda".

Han deltog aldrig i vilda hyss som de andra barnen i hans ålder. Som följd av detta var han ofta offer för de andras förlöjligande och blev retad och slagen för att han var "Så småningom manifesterades den del av Bruno Grönings karaktär som slutligen skulle ge honom namnet "Mirakeldoktorn". I hans närvaro blev djur och människor friska igen. Speciellt under första världskriget besökte han ofta militärsjukhusen, där han var en välkommen gäst. De sårade mådde bra i hans närhet och många blev friska. Sjuka människor brukade också skicka efter hans mamma, så att hon kunde ta med sig Bruno dit. I familjen och bland de bekanta var pojkens helandeförmåga villigt accepterad.

Bruno Gröning skrev i sin biografi: "Redan som litet barn blev sjuka människor nära mig befriade från sina symptom och när de blev upprörda eller grälade blev både barn och vuxna lugna och fridfulla efter några få ord från mig. Jag fick också reda på som barn att djur som normalt anses skygga eller till och med farliga, var goda och tama när de var tillsammans med mig. I kontrast till detta var mitt förhållande till hemmet underligt och spänt. Jag strävade så tidigt som möjligt efter fullständigt oberoende, för att befria mig från en miljö där jag var 'missförstådd' av min familj."

År av förberedelser

Efter att ha gått i skolan till femte klass, blev Bruno Gröning lärling i affärer. Två och ett halvt år senare blev han tvungen att ge upp detta inför pressen från sin far, förman inom byggsektorn, som ville att hans son skulle lära sig ett yrke. Han studerade till inredningssnickare, men detta blev inte heller fullföljt. Affärskaoset efter kriget förhindrade det. Tre månader innan lärlingsperioden skulle avslutas, blev firman han arbetade på stängd på grund av brist på beställningar. Under tiden som följde, levde han på att utföra ett flertal olika arbeten. I nästan två år drev han sin egen bygg- och möbelfirma, tog anställning som fabriks- och tillfällighetsarbetare, och arbetade som telegramlevererare samt kabelläggare. Egon Arthur Schmidt skrev angående denna period:

"Många av hans arbetskamrater berättade för mig om ett anmärkningsvärt särdrag – att vadhelst han lade sin hand på, om det så gällde att reparera en klocka, en radio eller att arbeta som låssmed, så kunde han fixa det. Tekniska saker passade honom utmärkt. Han drog sig aldrig för att ta de mest fysiskt krävande och påfrestande arbeten. Som hamnarbetare ansträngde han sig till fullo. Han gjorde ingen hemlighet av att detta ingick i den väg som skulle leda honom genom det allra djupaste för att sedan kunna nå det allra högsta. Ett gammalt kinesiskt ordspråk säger: 'Den som aldrig gått genom träsket kan aldrig bli ett helgon.' Det finns tillräckligt med rapporter från hans landsmän under denna tidiga period, och en av dem nådde mig nyligen. I den säger författaren ganska enkelt och rakt på sak, utan reservation, att efter att ha arbetat ett år tillsammans med honom, blev han den bäste och mest hederliga tänkbara vän, och han håller hans minne kärt."

Han gifte sig vid 21 års ålder. Hans fru hade ingen som helst förståelse för honom. Hon ville begränsa honom till rollen av respektabel familjefader och avfärdade helandena som "excentriska". Båda sönerna, Harald och Günter, födda 1931 respektive 1939, dog vid nio års ålder. Trots att otaliga människor redan kännt Heilstrom* genom Bruno Gröning, trodde inte Gertrude Gröning på att hennes man hade dessa krafter. Hon överlämnade inte barnen till honom, utan lämnade dem hellre till doktorerna. Den traditionella medicinen var oförmögen att hjälpa. Båda pojkarna dog på sjukhus, Harald 1939 i Danzig och Günter 1949 i Dillenburg. För Bruno Gröning var detta ett hårt slag av ödet. År senare, när han talade om sina söner, kunde tårarna fortfarande rinna.

Tiden mellan de två världskrigen utgjorde sålunda en förberedelse för hans senare arbete. Han var tvungen att underkasta sig sådana bittra erfarenheter för att kunna uppskatta och förstå människors känslor och inre behov i livets alla situationer.

Under andra världskriget blev han inkallad till armén 1943. Här uppstod konflikter. Eftersom han vägrade att skjuta människor hotades han med rättegång och åtal. Till slut hamnade han vid fronten. Han skadades, blev rysk krigsfånge och återvände till Västtyskland 1945 som flykting.

Bruno Grönings beteende under kriget dominerades av hans önskan att hjälpa. Även vid fronten, använde han varje tillfälle att hjälpa sina kamrater eller de civila.

I en rysk by lyckades han ordna så att alla innevånarna, som var döende av svält, fick tillgång till arméns matreserver. Som fånge kämpade han för bättre kläder, bättre mat och bättre boende för sina medfångar. Ett stort antal män som led av vattusot på grund av svälten fick tillbaka sin hälsa tack vare honom. Under detta avskyvärda krig hade han inte dödat någon, utan istället hjälpt oräkneliga människor.

Han blev fri i december 1945 och byggde upp ett nytt liv i Dillenburg, Hessen, dit han tog sin familj. Efter att hans andra son hade dött och hans fru försökte förbjuda honom alla välgörenhetsaktiviteter, separerade han från henne. Han kände sig driven att låta den Heilstrom* som han hade till förfogande nå ut till alla människor. Han sade: "Jag tillhör ingen enskild människa, jag tillhör mänskligheten."

Tidigt 1949 ledde hans väg honom till Ruhr distriktet. Som ett resultat av rapporterna från de helade, började ett allt större antal människor bli medvetna om Bruno Gröning. Han gick från hus till hus, alltid dit han var behövd, där de sjuka bad om hjälp. Han arbetade i små grupper, tills han accepterade en inbjudan i mars 1949 från en ingenjör i Herford att besöka hans son.