Intervjuer med ögonvittnenIntervju med H. SteurerHan fick en boll av aluminiumfolie i handen på järnvägsstationen och blev befriad från smärtan efter en minexplosion. Intervju med E. SüffertHon berättar att hon efter att ha lidit av astma i 14 år, upplevde hur Bruno Gröning tog emot hennes sjukdom i sin egen kropp och helade henne från astma. Intervju med L. Schlüter, Herford, WilhelmsplatzHerford, Wilhelmsplatz - 1949. De lama går, de blinda ser. Ett barn återfår hörseln. Intervju med Fru Loschek, HerfordHerford: Ett barn bevittnar hur en tårögd kvinna reser sig upp från sin rullstol och går. Rapporter från ögonvittnenTvå spontana helanden:
Intervju med Fru HinzGuds arbete tydliggörs på Traberhof Intervju med G. Kalz"Res dig upp och gå..." sa Bruno Gröning. Och kvinnan som hade suttit i sin rullstol i 20 år reste sig upp och gick. Intervju med G. Clausen"Plötsligt kändes det som om någon blåste i min hand och smärtan försvann." Intervju med H. SteurerBruno Gröning tog ofta tåget till dem som sökte hjälp, och följande hände på en av dessa resor:
Jag råkade stå på perrongen utanför och jag hade svåra smärtor. Jag hade läst i tidningen om hans arbete bland lidande människor. Nu var han här och han tittade ut genom fönstret. Jag gick fram till honom och bad honom att hjälpa mig eftersom jag hade mycket ont. Han reste sig och gick in i kupén, sedan återkom han med en boll av aluminiumfolie i handen som han räckte mig genom fönstret. Han sade åt mig att hålla bollen tryckt mot de kroppsdelar som smärtade mig och att jag skulle be. Sedan började tåget röra på sig. Mina smärtor orsakades av en exploderande mina som gav mig splitterskador. Jag förlorade mitt högra öga och en arm. Jag följde genast Bruno Grönings råd och höll bollen mot min kropp. Smärtorna försvann efter bara en liten stund och de har aldrig kommit tillbaka. "När jag träffade Herr Gröning fick jag omedelbart ett intryck av att han var en säregen och beundransvärd person. Jag hade en känsla av att han var någon som verkligen kunde hjälpa. Han bad inte om betalning för bollen, utan han hjälpte mig helt osjälviskt." Intervju med E. Süffert"En granne presenterade mig för Herr Gröning i München. Hon visste att jag hade haft svåra astmaattacker i 14 års tid och att jag ofta saknade livslust. Jag blev mottagen på ett charmerande sätt. Bruno Gröning satt bakom ett skrivbord och jag satt mitt emot honom. Ingen av oss satt med korsade armar eller ben. Han bad mig att andas djupt och lugnt. Han gjorde samma sak, vilket jag uppfattade som lustigt, och det fick mig att vilja skratta. In…ut…in…ut. Sedan kände jag hettan i benen. Herr Gröning nämnde att min nyligen genomgångna operation hade läkt väl. Jag hade inte berättat detta för honom. Han förklarade för mig att han kände allt och att det var så han fick sin kunskap. Han kände till min tidigare infektiösa gulsot, att jag ofta var tvungen att gå upp på natten för att kasta vatten och att jag ibland inte hade avföring på flera dagar. Han visste helt enkelt allt och jag kände mig nu avsevärt mindre benägen att skratta. Han bad mig att fortsätta med andningsövningen. Sedan kände jag hur en svår astmaattack började, det kändes som om ett tungt klippblock låg över mig. Herr Gröning andades lika högt som jag. Plötsligt, när luften höll på att ta slut för mig, fick jag en känsla av att en energi strömmade genom min kropp, från huvudet till magen. Efter detta kunde jag återigen andas fritt och djupt. Den natten sov jag så lugnt att min man var tvungen att väcka mig för att försäkra sig om att jag fortfarande var vid liv. Förut hade jag spenderat nätterna med att sitta upp i sängen istället för att ligga, och när jag andades hade det låtit som när expresståget kom in på stationen i München. Jag uppfattade Bruno Gröning som en mycket andlig person. Jag kände att det fanns en andlig kontakt mellan oss. Han gav mig tre små platta skivor av aluminiumfolie som jag skulle placera på bröstet och magen, och han sade att jag skulle kunna andas fritt igen. Jag gjorde detta och sedan dess har jag aldrig haft en attack mer." Intervju med L. Schlüter, Herford, WilhemsplatzHerford var den plats där Bruno Grönings arbete började i stor skala och där pressen skrev sina första rapporter om det som skedde. Hjälpsökande människor kom i tusental från när och fjärran för att bli helade. I mängden stod Fru Schlüter och hennes blinda svärmor. Den senare var fysiskt mycket svag och behövde ständigt hjälp med sina dagliga behov och med att klä på sig. Fru Schlüter rapporterade följande: "Jag läste om de många helandena i en veckotidning. Bilderna visade vad som hände i Herford och jag sade till mig själv att jag måste åka dit med min svärmor. Packade som sardiner i en sardinburk stod vi bland alla dessa människor framför hus nummer 7 på Wilhelmsplatz. På vår högra sida befann sig ungefär 30 personer i rullstol. Vi väntade och väntade. Ingen sade något. Alla var spända och tittade hela tiden upp mot balkongen där Bruno Gröning skulle framträda. Klockan hade redan hunnit bli mycket när någon gick ut på balkongen för att lugna oss. Han sade att Bruno Gröning fortfarande var upptagen av några andra personer som behövde hjälp. "Ha tålamod! Bruno Gröning kommer garanterat!" Och så fortsatte vi att vänta. Tre dagar och tre nätter. Plötsligt stod Bruno Gröning där och alla blev överlyckliga. Han började tala, han sade att vi alla behövde hjälp och att Gud var människans största läkare. Sedan bad han de lama att resa sig från sina rullstolar. "Ni kan gå! Res er upp!" Ingen rörde sig. Återigen manade han dem att ha tillit till Gud och att ställa sig upp. "Bara tro att ni kan göra det, ställ er upp!" Sedan, en efter en, reste de sig. De kunde gå! Folk kunde inte tro sina ögon. Vi var alla mållösa. En del började gråta. Sedan sade Bruno Gröning: “Jag ber att alla som är blinda, döva och stumma kommer fram till husets dörr." Så vi knuffade oss framåt och han talade till dessa människor, till min svärmor också. Han lyfte en tvåårig flicka från sin mammas famn. Hon var döv och stum. Herr Gröning smekte barnet och talade till henne. Sedan höll han en stämgaffel mot barnets öra. Hon vände huvudet mot den. Det var helt uppenbart att hon nu kunde höra. Ett annat barn återfick synen. Dessa var de mest rörande scener jag bevittnat I hela mitt liv. Senare gick vi hem. Min svärmor hade återfått sin syn så till vida att hon åter kunde röra sig fritt på egen hand i sitt hus. Hennes allmänna tillstånd hade också förbättrats och hon behövde inte längre den dagliga hjälp hon hade behövt förut. Mina minnen av Bruno Gröning? Han var enkelt klädd, precis som alla andra, men han utstrålade kärlek som ingen annan. Man fick omedelbart förtroende för honom. Hans personliga magnetism sade mer än tusen ord. Intervju med Fru Loschek, Herford"På den tiden bodde vi i Herford. Av en ren händelse passerade min mamma och jag förbi Wilhelmsplatz nummer 7. Där stod många, många människor. Bruno Gröning stod på balkongen och talade till dem. Vi stannade för att se oss omkring en stund. Vi såg en kvinna resa sig från sin rullstol och gå omkring. Hon grät. Andra berättade för sina grannar att deras smärtor hade försvunnit. Min mamma manade mig att fortsätta, vilket jag verkligen ångrade. Jag skulle ha velat stanna längre. Trots detta, har den här händelsen stannat kvar i mitt minne i hela mitt liv." Rapport från ett ögonvittneSamtidigt som folk väntade på hjälp på Wilhelmsplatz, pågick händelser som följande: Läkarna hade gett upp allt hopp om att kunna bota ögonvittnets mor. Hon hade inte haft avföring på sex veckor. Lavemang och laxermedel hade inte någon effekt. Dessutom led hon av embolism. Ögonvittnet: "Vi familjemedlemmar visste varken ut eller in. Vi grep efter varje halmstrå som kunde hjälpa vår mamma. Så var situationen när vi hörde att Bruno Gröning var i Herford hos en svårt sjuk människa på Wittekindgatan. Jag gick dit. Där fanns redan 20 personer som alla sökte hjälp. När Bruno Gröning kom ut för att hälsa på oss sade han till mig: ’Vänta på mig i köket. I kväll skall jag gå med dig till din sjuka mamma.’ Jag vet inte hur han visste att jag hade kommit för min mammas skull. Jag hade inte sagt något till honom. Medan jag väntade i köket bevittnade jag följande scen: En mor kom med sitt barn som led av en fruktansvärd kikhosta. Vi hörde den avskyvärda hostan på långt håll. De två blev visade in i köket. Bruno Gröning strök ömt pojken över huvudet. Han vände sig sedan till mamman och sade: "Var uppmärksam på ditt barn. Om en kvart kommer han att spy upp gult slem." Därefter lämnade han köket för att gå till de andra som väntade. Plötsligt började barnet att försöka kräkas. Jag hann precis lyfta upp honom och hålla honom över kolboxen innan han kräktes. Jag hade aldrig sett en liknande kräkattack i hela mitt liv. Senare sade Bruno Gröning till mamman: "Ditt barn är helat…" Hon gick därifrån och barnet hostade inte mer. Runt midnatt körde vi till min mamma i Bielefeld. Under resan sade Bruno Gröning att jag inte skulle oroa mig, eftersom den helande kraften kommer från Gud. Människan måste tro på det goda. Han tillade att han dessutom redan under resan hade börjat sysselsätta sig med min mamma; faktum var att han nu hade kontaktat henne andligen. När vi kom in i mammas sovrum, satte sig Bruno Gröning på hennes säng. Till min stora glädje märkte jag att hennes ögon redan var betydligt klarare. Hennes mage var dock svullen som en tunna. Bruno Gröning talade med henne och jag kunde se hur livsglädjen åter började flöda i henne. Hon öppnade sitt hjärta för Bruno Gröning; hon trodde på honom. Han bad om ett glas vatten åt mamma och sade att det skulle göra henne gott. Jag hämtade friskt vatten från pumpen på gården och min mamma drack det. Bruno Gröning vände sig sedan till min pappa och sade: "Var uppmärksam på er frus avföring och urin. Ni kommer att bli förvånad över hur allting därinne löses upp och försvinner ut." Min pappa frågade Bruno Gröning hur mycket besöket kostade. Bruno Gröning sade bara: "Vi borde tacka Gud, och som ett bevis på vår uppskattning skriva ett brev som beskriver vad vi har upplevt." Följande dag började mammas mage att mullra. Pappa sade att den avföring hon gav ifrån sig fyllde sju pottor. Två dagar senare klev mamma upp från sängen, fullkomligt återställd. Från den stunden, utan att ha rådfrågat läkare, helades även hennes åderbrock och sår på benen fullkomligt. Hennes läkare var mållös. Denna händelse blev hela byns viktigaste samtalsämne. När jag såg Bruno Gröning i ögonen, visste jag: Här är en sant troende person! Hans personliga magnetism var unik. Om någon hade berättat för mig om en sådan upplevelse förut hade jag tänkt: "Äh, lägg av, du är tokig!" Man måste uppleva det själv för att kunna tro det. Denna händelse var en unik erfarenhet för mig. Intervju med Fru Hinz"Jag hörde talas om Bruno Gröning på Traberhof av en bekant. Med anledning av vad hon berättade för mig, körde jag dit för att stanna två dagar. Det fanns åtminstone tio till tjugotusen personer på plats när jag kom dit. Bruno Gröning syntes inte till. Vi väntade på honom i timmar. Sedan kom han och talade till de församlade från en balkong. Jag kände ett elektrifierat, vibrerande som pirrade i hela kroppen. Människorna som stod omkring mig var också synbart påverkade; deras extremiteter verkade flyga omkring. Jag skulle aldrig ha trott att något liknande var möjligt om jag inte hade upplevt det själv. En kvinna började skrika: "Jag behöver ingen käpp mer! Jag kan gå igen." Trots att folkmassan var mycket tätt packad, lyckades jag ta mig fram eftersom jag var så intresserad av det som hände. Arbetare från Röda Korset höll på att hjälpa en man på fötter från en primitiv bår av brädor. Han lyfte sina händer i en bönfallande gest. Svetten rann från honom i strida strömmar. Jag frågade vad som fattades honom och han svarade: "Jag är en funktionshindrad före detta soldat." Han kunde senare lämna sin bår. Sedan såg jag en farfar med sin 8 åriga sonson. Den gamle mannen grät. Pojken hade inte kunnat gå. De hade spikat ihop en liten vagn av enkla träplankor för att kunna ta pojken till Bruno Gröning. Nu berättade han tårfyllt att pojken kunde gå igen. I närheten såg jag en man hoppa över ett staket och jag sade till honom: "Du är i alla fall på fel plats här." Han svarade: "I söndags var jag halt och jag släpade mig fram på kryckor." Fem dagar senare hoppade denna man över staket! Han strålade av lycka och visade mig sitt intyg på att han var en funktionshindrad före detta soldat. Jag mötte också en gammal man som satt i rullstol. Han hade blivit helad, men han hade fått tillbaka sin förlamning igen. Folk hade sagt till honom att helandet inte skulle vara och att Gröning var en lurendrejare. Han hade trott på det. Dag och natt var platsen full av folk. Under hela tiden jag befann mig på Traberhof var jag aldrig hungrig. Det fanns ingen hysteri bland de väntande. Alla hoppades och trodde att de skulle återfå sin hälsa. När jag såg alla människor som låg på sina bårar eller stödde sig på sina kryckor, kände jag mig så skakad inuti att jag inte kunde tala med dem och nästan inte titta på dem. Jag tror att Bruno Gröning hade en mycket speciell förbindelse med Gud. Jag var ledsen över att inte kunna se honom oftare. Jag tänker fortfarande ofta på de här händelserna." Intervju med G. KalzMin kollegas mamma hade varit bunden vid sin rullstol i 25 år. När konversationen tog sin vändning mot Bruno Gröning sade jag till honom: "Prova det, låt mannen komma…" Detta var år 1956, tror jag. De tog kontakt med Bruno Gröning och han lovade att komma till dem någon morgon. När Bruno Gröning anlände befanns sig flera av familjens vänner redan där, eftersom de var nyfikna på vad som skulle hända. Den gamla damen lyftes ur sängen och placerades i sin rullstol, vilken stod i vardagsrummet mitt emot Bruno Grönings sittplats. Ingen fick vara kvar i rummet. Alla var tvungna att gå. Gamla Fru W. och Herr Gröning lämnades ensamma. I spänd förväntan lyssnade vi andra utanför dörren och hoppades kunna uppfatta vad som hände. Plötsligt hörde vi Bruno Gröning säga högt och tydligt: "Res Er upp och gå…" Jag kan svära på att den gamla damen tidigare inte kunde ta ett enda steg! Men när vi hörde dessa ord kunde inget längre få oss att stanna kvar bakom dörren. Vi slängde upp den och såg att den gamla damen nu kunde gå. Min kollegas fru ville ge sin svärmor en hjälpande hand, men Bruno Gröning sade åt henne att Fru W. kunde gå alldeles själv. Hon reste sig verkligen och gick, utan hjälp, helt själv! Vi hade alla tårar i ögonen. Det var svårt att tro, men vi hade sett och bevittnat det med våra egna ögon. Bruno Gröning hade vare sig hypnotiserat den gamla damen eller rört vid henne. Han hade inte gjort något annat än tittat henne bestämt i ögonen och sagt: "Stå upp"! Och hon reste sig upp och gick. Det fick mig att undra: "Är det möjligt att det verkligen finns en Gud?" Det fanns inte någon i rummet som inte grät av glädje. Det var helt enkelt en djupt rörande händelse. Och sedan sade Bruno Gröning: "Ni kan gå nu." Fru W. blev hela distriktets samtalsämne nummer ett. Det hela var en sensation. Nyheten spreds som eld: Hon kan gå! På en väldigt kort stund hade ungefär 200 personer samlats, som alla ville se Fru W. gå. Hon gick upp och nerför gatan för att visa folk. Bruno Gröning bad inte om betalning för att ha kommit. Jag kan bara säga gott om honom, han hade en väldigt speciell utstrålning. Fru W.s helande har visat sig varaktigt. Intervju med G. ClausenPå 1950-talet bodde jag i närheten av Ütersen flygbas. Vid ett tillfälle gick Bruno Gröning förbi vårt fönster och mina barn påpekade detta för mig. Vi kände igen Herr Gröning från tidningsartiklarna om honom. När jag såg honom utanför fönstret tänkte jag: Vart är han på väg? När jag såg honom gå in i grannens hus, skyndade jag över till henne och knackade på dörren. Jag fick då höra att min granne var Bruno Grönings syster. Jag blev inbjuden i köket och ombedd att sätta mig vid bordet mitt emot Bruno Gröning. Hans syster satt mellan oss. Bruno Gröning sade åt mig att sitta bekvämt, att inte korsa armar eller ben och att vara uppmärksam på vad jag skulle komma att känna. Han sade till mig: Ta emot så mycket av strömmen som Ni kan. Och sedan kände jag till min förvåning – för han satt vid motsatta sidan av bordet – en sorts luftström i mina handflator, som om någon försiktigt blåste i dem; jag är beredd att begå ed på detta. Och sedan kände hans syster helt oväntat en smärta i sina ben och hon skrek till: "Aj, aj, aj!" Jag tänkte då: "Men det är min smärta, den som alltid har plågat mig." Jag hade i många år haft en känsla av att mitt ben inte hörde till mig, som om det bara var fastklistrat. Ingen medicinsk behandling hade kunnat hjälpa mig med detta besvär. Jag skrek till högt: "Men den smärtan är min, jag har den hela tiden!" Bruno Gröning sade bara ett enda ord: "Hade!" I samma ögonblick försvann smärtan från hans syster och mitt ben kändes för första gången på flera år fullkomligt normalt igen. Jag var fri, utan smärta, mitt ben tillhörde mig igen och från den stunden haltar jag inte längre. Jag hade blivit helad och jag är frisk än idag. Bruno Gröning tog inte betalt. Istället för betalning gav han mig en liten bit aluminiumfolie med "Guds välsignelse vart du än går" skrivet på den. Besöket varade i en halvtimme. När jag gick hem efteråt var jag fullkomligt helad. |
H.
Steurer: "Tåget Bruno Gröning åkte i anlände till Innsbruck station - det
skulle bara stanna en liten stund. Bruno Gröning öppnade fönstret i sin kupé
och tittade ut.