Medicinskt dokumenterade succéberättelserHelande av långvarig förlamning i vänstra sidan efter en hjärnblödning [1]Anna K. (64) från W.:Den 30.08.1976, då jag var 44 år gammal, fick jag en stroke med hjärnblödning av medelallvarlig karaktär. Därigenom blev hela min vänstra sida förlamad. Jag tillbringade ett halvår på universitetssjukhuset. Sedan förflyttades jag till ett annat sjukhus, där jag fick stanna i sex veckor. Jag fick dropp och massage, liksom sjukgymnastik. Vänster arm och ben förblev dock förlamade. En läkare sade till mig att jag skulle bli tvungen att lära mig att leva med mitt handikapp. Efter tre månader på sjukhuset återvände jag hem. Min man var tvungen att hjälpa mig med allt: tvätta mig, borsta mitt hår, bära mig till toaletten, lägga mig. Han var också tvungen att sköta allt hushållsarbete, eftersom jag inte längre kunde göra någonting. Det enda jag kunde göra var att äta, när den lagade maten sattes på bordet framför mig. Jag fick regelbundet massage och elchocksbehandlingar, vilket åtminstone ledde till att jag kunde röra på två av mina tår. Att stå upp eller gå var inte ens att tänka på. Tidigt år 1977 hade jag gjort sådana framsteg att jag, med hjälp av kryckor, kunde hasa omkring hemma. Jag fick släpa det förlamade benet bakom mig, för jag kunde bara lägga tyngd på det friska benet. År 1978 hade jag blivit så pass bra att jag kunde laga enkla måltider. Trots att jag kunde hålla kastrullen med min vänstra hand, fick jag ofta plötslig kramp i den och, eftersom jag höll hårt i kastrullen, gled den av spisen och jag brände mig på maten. Vad gäller det övriga hushållsarbetet, kunde jag bara stryka eller skölja grönsakerna sittande. Min man fick göra allt övrigt arbete. Jag fick ingen massage längre, eftersom den inte gav någon förbättring. År 1981 fick ett plaststöd för det förlamade benet, som gick från knäet till främre fotsulan. Detta eftersom jag inte kunde stödja på foten, trots kryckorna, vilket i sin tur medförde att foten hela tiden lutade åt vänster. Med stödet behövde jag endast använda den högra kryckan. Att gå blev lättare. Jag kunde klara av trappor, även om jag släpade benet bakom mig. Jag kunde fortfarande inte gå längre sträckor eller gå hemifrån. Min make var fortfarande tvungen att sköta hushållet. Detta tillstånd var oförändrat under de närmaste åtta åren. Jag blev vare sig bättre eller sämre. Efter min stroke år 1976 började jag få depressioner. Jag kunde inte utföra något nyttigt längre. Att räkna snöflingor, observera fåglar och titta på TV var det enda som fyllde mina dagar. Inte ens mina barnbarn lyckades inspirera mig att göra saker längre. Jag led dessutom av sömnlöshet från och med 1985. Jag kunde inte sova hela natten och satt dessutom ofta uppe till sent framför TVn, så att inte nätterna skulle bli så långa. Jag ville inte ta sömnmedel. Jag fick Lexotanil-tabletter utskrivna mot depressionen, men jag tog dem bara tre gånger, för jag var rädd att bli beroende av dem. I början av oktober 1989 befann jag mig i andlig nöd och kände att min sista styrka hade nyttjats. Jag kände mig värdelös och ville begå självmord. Jag hade förberett tabletter för ändamålet ifråga, när jag plötsligt fick för mig att jag skulle kontrollera posten igen. Där hittade jag bland annat tidningen "Die Zwei" (De Två), vilken jag tittade igenom i köket, och fann en artikel om Bruno Gröning och helande på andlig väg. Jag ringde omedelbart fru Häusler, som stod som kontaktperson, och hon ingav mig hopp om att få hjälp genom Bruno Gröning. Från det ögonblick jag ringde samtalet kände jag mig bättre, och jag väntade full av upphetsning och hopp på den förestående introduktionen. Sedan introducerades jag i Bruno Grönings lära den 11.10.89. Jag kände Heilstrom redan på introduktionen. Min kropp blev helt varm, jag fick svår huvudvärk i huvudets högra sida, det vill säga den sida där jag tretton år tidigare hade haft min stroke. Efter introduktionen försvann värken och jag kände en lätthet som jag inte hade känt förut. Varje dag klockan 9 på morgonen och kvällen gjorde jag Einstellen för att ta in Heilstrom, vilken jag alltid upplevde som en behaglig värme. Den 19 oktober 1989, precis åtta dagar efter introduktionen, upplevde jag mitt helande. Jag låg på kökssoffan för att sova middag, när jag plötsligt vaknade med ett ryck och med en känsla av att jag kunde gå. Jag reste mig, gick igenom köket, via trapporna ut i trädgården, helt utan hjälp av kryckor, käpp eller benstöd. Jag kunde lägga hela min tyngd på vänstra foten utan att den vek sig och röra benet precis som jag ville! Jag kunde knappast tro på det som hade hänt! Till och med förlamningen i de tre tårna hade försvunnit! Jag var överlycklig! När min man kom hem blev även han både glad och förvånad, men han tvivlade på att helandet skulle förbli permanent. Jag tog dock inte alls upp dessa tvivel! Den 23 oktober 1989, för första gången på 13 år åkte jag ensam in till stan, utan kryckor, käpp eller benstöd. Sedan oktober 1989 har jag kunna sköta hushållet själv. Bädda sängar, laga mat, hänga tvätt, städa. Sedan dess är allt som varit omöjligt, eller endast möjligt med en enorm ansträngning, helt genomförbart utan problem. Jag gick på mitt första gemenskapsmöte i Vänkretsen den 27 oktober 1989 i Fichtelberg. Nu går jag på gemenskapstimmarna regelbundet, och jag reser också till Bruno Grönings Vänkrets föredrag. Jag har återfått livsglädjen och lever ett aktivt liv med mina barnbarn (pulkaåkning, promenader) och jag kan återigen vara en hjärtlig, glad mormor åt dem. Depressionen har försvunnit och jag tänker inte längre på självmord. Sömnstörningarna försvann efter introduktionen. Jag går oftast till sängs omkring 21.30 efter att ha gjort Einstellen, och sover till 06.30. Jag är tacksam från djupet av mitt hjärta för gåvan av detta nya liv. Läkares kommentar:Hjärnblödningar sker oftast som resultat av att ett blodkärl går sönder på grund av högt blodtryck. Blodet tränger igenom hjärnans vävnader och skadar dessa. I blödningsområdet uppstår ödem på grund av överskott på vätska i hjärnvävnaden. Ofta blir den närliggande hjärnvävnaden undanpressad eller hoppressad. De symptom som uppstår skiljer sig åt beroende på blödningens utbredningsområde. Hemipares (ensidig förlamning) är inte ovanligt. I det första stadiet kan reduktionen av ödemet och absorptionen av blodet leda till betydande förbättring av de neurologiska symptomen. Funktionsnedsättningar som har kvarstått i åratal kan dock inte förbättras, eftersom hjärnvävnaden i det utsatta området då har blivit permanent förstörd. I fru K.:s fall, fick hon den 29.8.1976 svår smärta i bakhuvudet, följt av värk i främre delen av huvudet. Nästa dag led hon av svåra kräkattacker, därefter kollapsade hon och kunde inte resa sig mer. Hon kunde inte röra vänster arm eller ben. Hon lades in på sjukhus och vid undersökningen där konstaterades förlamning av vänster arm och ben. Efter kontroll av ryggmärgsvätskan påvisades en liten till medelstor halt av blod i den. (2) På den andra dagen flyttades hon till det närliggande universitetssjukhuset med diagnosen
En datortomografi gjordes och diagnosen hjärnblödning kunde verifieras. [4] Trots intensiva ansträngningar skedde ingen signifikant förbättring av den allvarliga förlamningen. (5) Fru K. utrustades med benstöd och krycka och blev därefter helt och hållet bunden till sitt hem. Från medicinsk synvinkel fanns inget hopp om tillfrisknande. Detta medförde att hon under de följande 13 åren led av en allvarlig depression med självmordsbenägenhet. Den 4.10.89, sju dagar innan introduktionen i Bruno Grönings lära, beskrevs hennes tillstånd i en medicinsk journal som:
Utdrag ur en medicinsk journal, skriven av en neurolog som undersökte henne ett år efter att helandet konstaterats: "(...) I området för "langen bahnen" märks ingen skillnad mellan sidorna och ingen förlamning kunde noteras " [6] "Langen Bahnen" är de nerver som styr armarnas och benens muskler. Förlamningen som beskrevs i den medicinska journalen från 1989 kan inte längre identifieras. Den 1.6.1992 besökte fru K. ytterligare en neurolog. Inte heller han kunde finna några tecken på funktionsnedsättning av armar eller ben vid sin undersökning. [7] Vid en mätning av hennes ben tidigt i juli 1992, konstaterade man att muskelatrofin beskriven i journalen från 1989 (se ovan), hade försvunnit. År 1989 hade hennes vänstra lår varit 4 cm, och vaden 2 cm, smalare än höger ben, men undersökningen 1992 visade att skillnaden hade försvunnit. Detta utgör ytterligare ett bevis på att helandet medförde att muskelvävnad nyskapades. I egenskap av läkare, kan denna serie händelser inte förklaras. Det går emot all medicinsk erfarenhet att en organisk förlamning som har varat i 13 år, skulle kunna försvinna på ett par dagar. Referenser:A-MWF = Ur arkivet för MedicinVetenskapliga Fackgruppens specialistläkare D-Hamburg/Hennef-Sieg [[1] Från Dagmar Anna K.:s helanderapport., A-MWF [2] Från de avslutande journalanteckningarna på stadssjukhuset i W. 31.08.76, A-MWF [3] se 2 [4] Avslutande journalanteckningar från den 13.10.76, Universitetssjukhuset i E., A-MWF [5] från en medicinsk journal daterad den 09.10.89 av överläkare Dr. O. från R:, A-MWF [6] specialistutlåtande, Dr. K. Neurolog i W., A-MWF [7] specialistutlåtande, Dr. G. Neurolog i W., A-MWF |