Pressreportage från förr i tiden, Tyskland
"Das Neue Blatt", den 9.5.1957

"Bruno Gröning – Hans ord förvisar sjukdomarna" (1a delen)

Dokumentärreportage/Dr. Horst Mann

Detta måste från början stå fullständigt klart: Det handlar inte om personen Bruno Gröning. Tidskriften "Das Neue Blatt" vill inte sälla sig till kören av de som översvallande hyllar honom som en helare eller anklagar honom för att vara en kvacksalvare. Vår målsättning var: att undersöka Bruno Grönings helanden – kritiskt och omutligt, för att slutligen finna sanningen. Därför att alla lidande människor har rätt till denna sanning.

"Das Neue Blatt" öppnar följaktligen upp ett spännande kapitel i vår omedelbara nutid. Detta är fakta:

• I mer än 10 år har Bruno Gröning åstadkommit bevisbara helanden. Antalet kan inte uppskattas. Det har förekommit tusentals.
• Denna man har många gånger varit i rätten på grund av sina helandemetoder. De har varit tvungna att frikänna honom. Med tillit inväntar han ny och mycket kontroversiell rättegång.
• Det finns Gröning-vänkretsar över hela Tyskland. Medlemmarna har full respekt för denna man, som inte bara gett dem Heilstrom* utan också stöttat dem andligt.

"Das Neue Blatt" talade med dessa människor. Kritiskt undersökte vi de terapeutiska resultaten. Vi ifrågasatte fysiker och vetenskapsmän och vi talade med Bruno Gröning själv. Frivilligt visade han material som inte har varit tillgängligt för någon förut.

Följande skedde den 27e november 1953 i den lilla byn Ostenfeld, 14 kilometer öster om Husum: upphetsningen låg i luften i rummet på värdshuset. Hjärtat satt som i ett skruvstäd hos människorna som satt tätt i bänkarna. Det fanns nog ungefär cirka 100 eller 150 personer där.

De hade kommit från Ostenfeld och från grannbyarna mellan Rendsburg, Schleswig, Husum och Kappeln. Ryktet hade spridit sig snabbt: Bruno Gröning hade kommit! Det sades att han återigen helade sjuka människor. Kanske skulle han kunna hjälpa mig också, eller pappan med gikt, eller barnet som var så klent och som doktorn avfärdat med en axelryckning? Detta kan ha varit tankarna hos de församlade människorna den kvällen.

Det svaga ljuset hade svårt att sprida sig i rummet. Det sken på ansikten fulla av förväntan och tro. Men det reflekterade också ögonen på de skeptiska och nyfikna. De förväntade sig inget speciellt. De ville bara vara med för att kunna delta i konversationerna under de långa vinterkvällarna året därpå. Det hände så lite i dessa byar. Samtalen var alltid desamma: väder, skörd, boskap och – sjukdom. Ja, alla kunde så småningom bli sjuka – kanske Bruno Gröning kunde visa en väg ut.

Sorlet av röster steg mot taket i det överfulla rummet och skingrade dimmor av rök. Några hade knäppta händer som om de bad. Andra drog några skämt för att lätta på den inre spänningen. En del tog hand om sina sjuka släktingar.

Bara på den sista raden var det tyst. Här fanns en riktigt sjuk person som hade burits in. Smärtorna plågade honom så hänsynslöst att han inte ens kunde sitta. Filtar hade placerats på golvet som en säng åt honom. Människorna kände honom. Han var bonden Thies Paach från Norby. De kände också till hans grymma öde, smärtorna som höll honom fånge och ibland tvingade honom att ligga till sängs i veckor.

Plötsligt upphörde sorlet. Bruno Gröning kom in i rummet. Han verkade liten med sin längd på strax under 170 cm, nästan bräcklig, där han gick mot en plattform med snabba steg. Hans kläder var som på fotografierna. Han hade ett anmärkningsvärt stort huvud, en kalufs av brunt, lockigt hår och stora, skinande ögon, som verkligen brann i hans magra och bleka ansikte.

Och allt blev helt annorlunda än vad de hade förväntat sig, de som hade kommit utan nyfikenhet och de som hade kommit av sensationslystnad.

"Mina kära vänner" sa Bruno Gröning till åhörarna. Och rösten var mjuk, melodisk utan dramatik eller känslor. Den talade inte om helandena eller miraklerna som han hade åstadkommit. Rösten vare sig lovordade eller prisade honom som en återuppstånden Messias som kommit för att rädda människorna. Han talade om tron och dess kraft. Han talade med enkla ord, som blev förstådda, togs in och införlivades av alla. Han använde bildspråk och jämförelser, men målade inte upp det eller gjorde något stort av det.

Han kanske talade i nästan en timme. Ingen tittade på klockan eller kände sig oengagerad. Sedan vände han sig till de individuella lyssnarna.

"Kände du något?" frågade han. Svaren kom snabbt, långsamt eller med glädje och jakande. Några höll krampaktigt bollar av aluminiumfolie i sina händer. Bollarna hade delats ut tidigare och folk rapporterade om en underlig värme de kände. Vissa talade om skakningar eller smärtsamma ryckningar. En del skakade sina huvuden i förnekelse. Några ville berätta sin sjukdomshistoria. Men mannen i mörk silkesskjorta och slips var inte alltid en uppmärksam lyssnare. Ibland avbröt han dem, nästan bryskt: "Jag behandlar inte sjukdomar! Sjukdom är oordning! Återställ ordningen i er och er relation till Gud och helandet kommer inte att misslyckas. Låt oss bara tala om det goda. Mår ni bra i vår cirkel!"

Bruno Gröning gick från bord till bord, från stol till stol. Sedan vände han sig bort.

Ett rop från sista raden stoppade honom. "Herr Gröning, ni har glömt någon." Det var borgmästaren och distriktsadministratören i Owschlag som hade rest sig upp och nu stod och pekade på Thies Paasch, som låg på golvet bakom honom.

Gröning gick fram till den sjuka mannen, böjde sig ned och frågade samma fråga som han hade ställt till de övriga lyssnarna: "Kände ni något under sammankomsten?"

Mannen, som hade blivit nedtvingad till golvet av sina smärtor, nickade. "Ja", sade han då. "Plötsligt kände jag mig väldigt varm. Bara halva mitt ben fortfor att vara iskallt. Och efter det kändes ett pirrande i min högra hand."

Gröning nickade. Inget mer. Ingen gest, ingen tröst, ingen antydan. Med snabba steg gick han genom rummet.

Då ropade någon i mitten av åhörarna: "Vi tackar Herr Gröning genom att resa oss från våra stolar!". Stolsben skrapade mot golvet och bord flyttades.

Och sedan hände det otroliga: Thies Paasch reste sig. Han reste sig som alla de andra friska personerna. Plötsligt var hans ansikte som befriat. Han vägrade ta emot hjälp av sina grannar med en nekande gest med båda händerna. Han ville klara det själv. Och det gjorde han utan svårigheter, ansträngning eller smärta.

Han stod upprätt och tittade skrattande, nästan triumferande på de bekymrade människorna omkring sig. Så gick han mot baren med självsäkra steg. "En konjak, värdshusvärd", beställde han. Han nästan skrek med en röst fylld av chock, hopp, jubel: "En konjak, värdshusvärd!"

Norby, 18 april 1957

Framför mig har jag en folder full av tackbrev till Bruno Gröning. Den innehåller 58 medicinska rapporter från människor som alla ser honom som sin helare och räddare från allvarliga sjukdomar. De kommer från små kommuner, från Ostenfeld och närliggande byar. Rapporterna är från vintern 1953 till våren 1954. De har skrivits av bönder, hemmafruar, chaufförer, murare och andra hantverkare. De berättar också om underbara helanden på barn.

Mitt intellekt vill inte tro vad mina ögon läser. Det är helt otroligt. Människorna räknar upp sina sjukdomar, hjärt- och kärl sjukdomar, reumatism. åderbrock, öppna sår, huvudvärk, hudutslag, trombos, inflammation i höftleden, fetma, förlamningar, förhårdnader, diskbrock, gallbesvär och tuberkulos. En grym lista av sjukdomar som alla har blivit helade av Bruno Gröning.

Jag tvekar. Mina ögon fångas av Thies Paasch, mannen som för nästan tre år sedan efter en sammankomst med Bruno Gröning plötsligt steg upp och kände sig helad. Jag läser:

Thies Paasch, Norby"

Vad har det blivit av denna man? Har denna spontana läkning visat sig vara permanent? Är det ett mirakulöst helande, eller försvann smärtorna endast i det ögonblick tron var förhöjd av Bruno Gröning, och kom de tillbaka igen, kanske än mer intensivt?

Några timmar senare sitter jag i vardagsrummet på en bondgård i Norby, ansikte mot ansikte med honom. En fräsch, uppsluppen man, han kunde lika gärna vara 40 som 50 år. Han har just återvänt från Husum med tåg och cykel, där han har besökt en körskola.

Han talar fritt. Hans första uttalande berör min fråga om huruvida helandet har fortsatt. "Från djupet av mitt hjärta är jag tacksam gentemot Herr Gröning. Det är tack vare honom som jag kan sköta mitt arbete igen och har hälsan med mig."

Thies Paasch har all anledning att känna så. När han än en gång återgav hur länge han hade lidit insåg jag hur allvarlig hans sjukdom var. Han hade försökt allt sedan den första kollapsen under kriget. Reumatismen hade bara blivit värre. Ryggraden kröktes. Läkarna kunde bara hjälpa genom att ge injektioner.

"Just då kunde jag inte se någon väg ut.", anmärkte Thies Paasch. "Det var för många smärtsamma motgångar." När namnet Bruno Gröning nämndes visste och kände jag: "Bara han kan rädda mig! Detta trodde jag på när jag blev buren till bilen på väg till."

"Har ni varit hos doktorn igen?" frågade jag den solbrände bonden, som under tiden energiskt sysselsatte sig med sitt inte så lätta arbete.

Thies Paasch började skratta. "Varför skulle jag göra det?" Var hans motfråga. "Jag känner mig frisk, helt frisk!"

Icke desto mindre frågade jag senare en läkare som tidigare hade behandlat honom med injektioner under en längre tid. "Det är riktigt", sade han. "Herr Paasch har varit sjuk. Bland annat hade han neuralgi. För att bli helad behövde han en kraftig impuls. Den har han kanske fått av Herr Gröning."

Min nyfikenhet var fångad. Var detta ett exceptionellt fall, en enda succé? Jag besökte fler patienter – och upplevde nya överraskningar. Detta skall jag rapportera om nästa vecka.