Pressreportage från förr i tiden, Tyskland:
"Zeitungsblitz", specialnummer om Grönings framgångar, utgåva nummer 1, sept. 1949

"De många helandenas natt"

På följande rader ämnar vi ge er en objektiv, faktabaserad rapport från vår särskilt utsända korrespondent, som i egenskap av pressrepresentant har kunna följa  G r ö n i n g  i hälarna under de 15 timmarna då många hundratals människor bevittnade hans helanden den 27 och 28 augusti på Traberhof.

De första helandena för dagen

Vår korrespondent berättar:

Till och med på morgonen fanns där många hjälpsökande – som vid middagstid ropade i korus på "vår Gröning" – och de hade turen att få höra honom hålla ett kort tal. Men det är inte det jag vill berätta om, utan snarare om de oförglömliga timmarna utan motstycke sent på eftermiddagen och kvällen:

På något vis är luften särskilt spänningsladdad, och av någon anledning har många lidande eller nyfika samlats här idag, lördag, utanför Traberhof och i trädgården. Spänningen växer från timma till timma sedan man har fått reda på att herr Gröning på nytt kommer att tala till de väntande i kväll. Filminspelningsutrustning håller redan på att ställas i ordning på balkongen, terrassen och parkeringsplatsen och allt fler människor skyndar till.

Under tiden undersöker jag de allra senaste helandeframgångarna; jag känner mig uppmanad att avlägga en saklig rapport, fri från sensationer, till mina läsare och Grönings cirkel.

Fru Würstl i Rosenheim, Münchnerstr. 42, berättar trovärdigt att hon fram till lunchdags idag inte kunnat böja sig eller lyfta fötterna från golvet på grund av förlamning. Strålande av lycka efter Grönings tal, gick hon fram till sin man för första gången utan hjälp från andra, och hon böjer sig lika lätt som vilken frisk person som helst.

Sedan, precis som Herr Haas från München, reste sig en kvinna från Endorf ur sin rullstol – vi hade bara sett henne ligga – och tog sina första, stapplande steg.

Jag sitter till bords med en bekant som är gift med filmskådespelerskan Karin

L E M B E C K, från München-Laim, en anslående brunett som är allmänt känd av alla "permanenta gäster". Hon berättar att Gröning helat henne från en månadslång förlamning av nerverna i vänstra armen genom distanshelande via telefon en morgon klockan 10.00. Från och med hans ankomst på Traberhof, blev Grönings "cirkel av utstrålning" plötsligt så abrupt i sin effektivitet att Fru L. övermannades av varma och kalla frossbrytningar som fick henne att utbrista: "För Guds skull, vad har hänt med min arm? Jag känner den inte längre!" – och med samma "förlorade" och förlamade arm som hon tidigare inte ens kunnat lyfta från bordet, vidrör hon nu automatiskt sitt ansikte och något ögonblick senare höjer hon armen upp och över sin stora sommarhatt. Sedan får hennes inre känslostorm utlopp i tårar av glädje och tacksamhet, tårar i brist på ord. Först flera timmar senare får hon möjlighet att, med hjärtat översvämmat av glädje och tacksamhet, skaka hans hand – men den store hjälparen herr Gröning stoppar henne ödmjukt och säger: "Er tacksamhet hör inte till mig, utan till Skaparen ovan oss som i morse gav mig kraften att påbörja detta helande när er man talade med mig på telefon. Gud har nu vid er ankomst fullföljt processen, helt utan hjälp från mig!"

Ytterligare en dam, Fru Wagner från München-Laim, från samma distrikt som Fru Lemback, har i fyra år lidit av en emboli i hjärnan vilken resulterat i vänstersidig förlamning – numera bättre – "upptäcks" av Gröning, som arbetar med henne från rummen ovanför. Vi följer noga utvecklingen, men med all uppståndelse lyckas damen inte uppnå den rätta koncentrationen. Av samma anledning misslyckas ett senare försök att hjälpa henne ansikte mot ansikte, eftersom hennes inre beredskap, brist på koncentrationsförmåga och den nyligen genomförda introduktionen bara ett par timmar efter distansbehandlingen, haft en hämmande inverkan.

Liksom i ytterligare två fall, får vi här ett slående bevis på att hennes besök i herr Grönings privata rum – under förutsättning att den telepatiska behandlingen inte varit effektiv – utgör ett tecken på misstro mot den store helaren.

Och nu är det dags. Många hundra personer står tätt sammanpackade. Klockan är 19.30. Kvällens skuggor breder ut sig. Hästarna har sedan länge försvunnit från paddockarna och solen färgar våra magnifika berg i guld. Spänningen ökar allt mer, blir till sist outhärdlig. Sedan kliver Gröning ut på balkongen, ackompanjerad av glädjetjut, och ber om ett par minuters tålamod för att tyst kunna tona in på människomassan, som han i sin tur försöker få koncentrerad. Herr S., från hans grupp av assistenter, leder fram de sjuka till en synlig plats och talar lugnt om vad de bör göra: handflatorna uppåt på knäna, ingen fysisk kontakt med andra, inga tankar på sjukdomen – så lyder instruktionerna. Det är denna spänningsladdade, tysta förväntan, denna inre, andliga förberedelse inför det ögonblick när Grönings helandekraft träder i kraft, som skänker största möjliga helandeframgång. Knappast en viskning hörs i massan. Det går inte att beskriva situationen och stämningen, den uppeggade atmosfären fylld av Gudstro i vilken dessa stackars plågade människor, med alla sina synliga och osynliga sjukdomar, och mer eller mindre starka i tron, väntar på det ögonblick när helandet skall ske.

Under tiden används 15 minuter till att förbereda filmningen av en dokumentärfilm – minuter som var och en känner att man bara kommer att få uppleva en gång i livet, så uppslukad av energifylld förväntan att man kan höra sina egna och grannarnas hjärtslag. En av Grönings assistenter frågar i omgångar olika individer var de kommer ifrån. Ortsnamn från alla delar och zoner i Tyskland är representerade – från Allgäu och området kring Swaben, från Köln och Frankfurt, från södra och norra Bayern, från Constance-sjön och Nordsjön – ja, till och med från Berlin, och sedan givetvis många lokala ortsbor. Personligt tillfredställande för herr Gröning var att en av de väntande som kom fram till honom var en gammal soldat-kamrat som hade delat de hårda förhållandena i de ryska fånglägren i Karelen och Finland med honom. Folkmassan ombeds åter och återigen att inte ställa några frågor till herr Gröning utan istället helt och hållet fokusera på vad han kommer att säga.

Gröning talar till de väntande

Skymningen är nu kommen. Lyktor tänds på alla håll och filmutrustningen börjar komma på plats. Alla övriga ljud avtar och allas ögon riktas mot balkongen på vilken herr Gröning tillsammans med sin värd, assistenter och helade kliver ut. Därefter följer några minuter av djupaste tystnad under vilka människlighetens store hjälpare knäpper sina händer och tittar mot himlen. Sedan tar han kontakt med sina trogna hjälpsökande genom att titta på var och ens upphetsade ansikte.

Gröning börjar nu med enkla, välvalda ord att uttrycka sin djupa tro, med sin varma, sympatiska röst som fångar så många:

"Mina kära hjälpsökande! Idag liksom alla dagar samlas människor här, fattiga och lidande människor som söker helande och också kommer att finna det. Men det finns också de som kommit av ren nyfikenhet, personer som själva vet att de är skeptiskt inställda. Jag känner det tydligt och jag ber er att tränga undan dessa tankar och låta fakta övertyga er. Det handlar inte om underhållning eller billiga mirakeldemonstrationer – tiden är alldeles för kort för det och människornas lidande kring mig alldeles för stort.

Jag har inte kallat hit någon; tvärtom, jag har bett dem att vänta till dess att de kan få hjälp under ordnade förhållanden.

Den som inte tror på mig behöver inte komma mer!

Jag vet att många av er är på väg att bli helade! Jag har för avsikt att stanna här i  B a y e r n  och ber er att ha tålamod tills jag får tillstånd att hela offentligt och helandecentra har upprättats. Men endast den som bär sin Gudstro med sig har rätt att bli helad. Tyvärr finns det många som förlorade den för många år sedan eller som har missbrukat den.

Jag säger er: den enda läkaren, människornas enda läkare, är och förblir vår

Herre Gud! Endast Han kan hjälpa er. Men Han hjälper bara de troende som är villiga att frigöra sig från sin gamla sjukdom. Ni behöver inte tro på lille Gröning, men ni måste förtroende för mig. Jag vill inte ha ert tack – det hör endast Gud till; jag gör bara min plikt!

Eftersom ni inte är upplysta informerar jag er om att ni kan lämna rädslan och pengarna hemma, men att ni alltid måste ta med er sjukdomen och mycket tid – som jag sedan kan ta ifrån er. Ni måste alla vara humana mot varandra – inte hatfyllda, inte falska, aldrig behandla någon illa, aldrig vara avundsjuka. Den bästa och största gåvan i detta jordeliv är inte rikedomen, inte pengarna, utan hälsan, som är värd mer än alla ägodelar på jorden. Ni har hört från mina assistenter vad ni bör göra för att uppnå största möjliga effekt. Jag vill inte hela inför allmänheten här! Jag måste först vara säker på att jag får hjälpa offentligt. Fram till dags dato har det dock alltid fungerat så att människor som befunnit sig i min närhet har återfått hälsan. De har inte behövt tala om sina sjukdomar – jag ser igenom dem och vet allt om dem!"

Herr Gröning ger nu ett par enkla exempel på kraften i hans utstrålning, vilka ropande bekräftas, och fortsätter sedan:

Var och en har nu fått vad han ville ha; men detta gäller bara den som känner sig förbunden med sin Herre Gud.

Om allt går väl, vill jag starta helandecentra med denna plats som huvudort, i nära samarbete med läkare, för att kunna hjälpa er alla. Till alla er som kommit för era sjuka släktingars räkning vill jag bara säga:

‚Jag är redan hos dem!‘

När ni återvänder hem kommer ni att märka att den sjuka personen inte längre är precis likadan som när ni lämnade henne!"

Den osjälviske mannen får en lång applåd som tack för sina ord.

Två representanter för myndigheterna stödjer Gröning

Sedan, helt oväntat, kliver Münchens chefskonstapel P i t z e r spontant fram ur bakgrunden:

"Mina kära medborgare i Rosenheim! Jag talar till er idag av personlig erfarenhet. Jag kom först och främst hit som en sjuk person, men även som en bayersk myndighetsperson och observatör. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag fått en sådan fantastisk diagnos – inte ens från de allra mest berömda professorerna – som jag på ett par ögonblick fick här av herr Gröning, utan att han rörde mig ens. Jag tror fast på mitt helande och jag tar ansvar för det som händer här inför de högsta instanserna i regeringen, oavsett om det passar herrn – ni vet redan vem jag syftar på – eller inte. Det viktiga är att de sjuka får hjälp. Jag stred i armén varenda dag och natt i fyra år och fick av den anledningen en svår sjukdom som jag redan har spenderat en halv förmögenhet på att förgäves försöka bota. Jag talar för min egen och för allas er räkning – vilket borde höras överallt, jag måste hålla mig frisk för att kunna hjälpa alla goda människor. Jag tackar er, herr Gröning, för er hjälp. Må den gode Guden ge er kraft att hjälpa alla som kommer till er starka i tron och med öppna hjärtan.

Fortsätt att ha total tilltro till herr Grönings förmåga att hela. Och hjälp alla till att komma över de slutliga svårigheterna. Mina vänner i statsparlamentet kommer att se till att herr Gröning en dag, kanske till och med snart, kommer att få tillåtelse att hela."

Nu talade herr Hagn, representant för statsparlamentet:

"Jag ville inte säga något, för jag var mycket skeptisk mot herr Gröning och ville personligen övertyga mig om det som händer här. Men idag har jag upplevt så rörande saker att jag inte ens kan klä dem i ord. Detta är allt jag kan säga. Jag ber att ni tror på

herr Grönings kallelse!"

En överdådig applåd bryter loss bland den upphetsade folkmassan.

De nattliga helandena på Trabehof

Nu vände sig Gröning på balkongen till flera personer med svåra och beklagansvärda fall av förlamning.

Fru Monika B a u m g ä r t n e r från Bad Aibling har väntat på Traberhof i flera dagar. Tre år tidigare trillade hon från Watzmann och skadad ryggraden, med total förlamning av nedre delen av kroppen som resultat. Nu kämpar och svettas hon för att kunna stå igen – om än bara en liten stund – för första gången på åratal. Nu ber Gröning andra invalider med lama och stela lemmar att röra dem eller böja dem. Det är endast med stor svårighet jag lyckas knuffa mig fram till den olycksalige, förlamade herr Georg

A i g n e r, från Rosenheim-Thrallerbräu, som strålande av lycka om och om igen visar hur han nu kan böja sina förstörda leder och stolt lyfter upp sin vänstra fot på sitt högra knä och vice versa. Detta fall sätter all skepsis i gungning och alla närvarande fick möjlighet att övertyga sig själva. Slutligen blir en bagare från Bad Aibling på bara ett par minuter av med en nervös chockreaktion som han lidit av i åratal. Endast ett par kvardröjande tecken låter sig märkas och Gröning lovar att befria honom från dessa inom ett par veckor.

Nu talar Gröning återigen till den förundrade folkmassan:

"Om en förbättring har skett med era bekanta eller släktingar där hemma, ber jag att ni informerar mig här så snart som möjligt, med datum för förbättringen, så att jag vet hur många helanden som skett idag.

Jag önskar verkligen er alla en god natt och ett fullständigt helande i Guds namn."

Sedan återvänder den store helaren till sina assistenter i huset och fortsätter där att bevisa sin förmåga att med framgång hela människor, vilka utan paus från tidiga morgonen till sena natten strömmar till, ditförda av sina läkare och pressen.

Ännu så länge har jag enbart sökt upp de sjuka för att få så god kontakt som möjligt med dem, men nu blir jag inbjuden av familjen Hawart att få närvara vid behandlingen av de svåraste fallen. Jag klev in i den privata delen av huset genom den långa kön av dem som väntar i hallen. Trots all objektivitet, kunde jag redan när jag klev in inte undgå att känna en viss kraftutstrålning. Sedan kom herr Gröning fram till mig och skakade kraftfull hand med mig. För ett ögonblick kändes det som om hans starka, men enormt vänliga blick, såg rakt igenom mig. Hans första ord pekade på den stora besvikelse pressen har orsakat honom.

Vid ett par intressanta, synbarligen framgångsrika, behandlingar av barnparalys, skapades en cirkel av intresserade i den exotiskt möblerade vinterträdgården. Under ljuskäglorna från fyra spotlights, samlades 24 personer, bland dem den läkare som behandlade patienterna, Dr. Meyer från sjukhuset för funktionshindrade i Bad Tölz, liksom en kvinnlig läkare, en läkarstuderande, samt de förlamades ledsagare. Regnet trummar rytmiskt på glastaket och tre filmtekniker fokuserar kameralinsen på patienterna. Varje individuellt fall filmas före, under och efter behandlingen för en dokumentärfilm som skall visas för allmänheten. Som alltid förbereder sig herr Gröning för behandlingen i rummet intill. Hans assistent, herr Schmidt, dyker upp och ber de närvarande att koncentrera sig på de kommande försöken att hela. Sedan gör han ett förvånande tillkännagivande, troligen beordrat av Gröning, att bland de väntande finns en herre som bör ändra sin opåkallade, skeptiska inställning eller lämna rummet – så att inte den psykiska förbindelsen med de hjälpsökande bryts. Ingen lämnar dock rummet.

Därefter dyker Gröning upp i dörren och ber de närvarande att endast koncentrera sig på vad som sker i deras kropp.

Gröning kliver in i cirkeln och arbetar intensivt med fru Baumgärtner från Bad Aibling, som blir personligen presenterad för honom här. En förväntansfull tystnad råder. Olika delar av filmutrustningen avlöser varandra med sitt brummande. Plötsligt vänder Gröning sig om och frågar patienten ifråga, "Och vad känner Ni nu?" Det vanliga svaret är att det pirrar i fötterna, det sticker till i vaderna, att man känner en genomborrande smärta i området kring blåsan eller njurarna, häftigt knorrande från tarmarna, tryck över diafragma och magen – eller häftiga skakningar i hela kroppen som alla kan se. De behandlade symptomen visar sig på detta eller ett liknande sätt hos nästan alla patienterna. Nu tittar mästaren på exakt det ställe varifrån paralysen kommer. Han ber fru B. ta tre djupa andetag. Sedan ropar patienten plötsligt: "K l a r t!". Bortvänd från patienten så att hon inte kan se honom, förklarar Gröning på detaljerat finger-språk för läkarna hur man kan skära av en särskild nerv och sedan sy ihop den igen utan operation – medan patienten känner all smärta som under en sådan operation. Allt eftersom behandlingen fortskrider, börjar patienten känna sig "lätt", hon känner knappast sin kropp längre och visar sig allt mer euforisk; hon lyfter osäkert sin arm, stödjer sig på stolskarmarna och gör ett andra försök att gå:

"Hon kommer snart att gå!" är Grönings diagnos.

Behandling av svåra fall

Evelyn G s c h w i n d från M ü n c h e n, en flicka på 8 år, var nästan helt blind i åratal. Hennes hornhinna var allvarligt skadad efter att hon hade genomgått fem operationer. Efter flera behandlingar under samma dag, kan hon nu se mer utan glasögon än vad hon någonsin sett – t.ex. tåget som kör förbi på 500 meters avstånd. Gröning får lilla Evelyn att bli av med suddigheten framför vänstra ögat genom att placera hennes vänstra hand över ögonhålan och sedan ta bort den igen när han säger till; efter detta kan hon mycket lättad beskriva varenda detalj i rummet.

Nu ber Gröning att tre herrar bland de närvarande ledsagarna kommer fram och kliver ut på balkongen, eftersom de distraherar sina skyddslingar. Sedan delar han ut små pappersbollar som han själv har rullat från cigarettpaketen, vilka uppenbarligen bär på någon sorts magnetisk kraft. De är så eftertraktade att de redan säljs på svarta börsen i München och de är givetvis falska.

Dessa "kraftbärare" antas skapa kontakt mellan patienterna och Gröning över distans och underlätta den nödvändiga koncentrationen vid distansbehandlingar.

Dagen börjar nu gry men mästaren visar fortfarande inga tecken på trötthet. Uppenbarligen överför han sin uthållighet på besökarna, för ingen av dem verkar vilja lämna "mirakelplatsen" heller. Begreppet "sömn" är okänt för Gröning. En snabb rörelse med handen, från pannan upp över hans framhävda kranium till bakhuvudet, skingrar alla tecken på trötthet. Cigaretterna glöder dock oavbrutet i hans hand och hans näringsintag består bara av små portioner.

Sedan skickas den ständigt efterfrågade mannen till bakgården där ett särskilt svårt fall vilar, den 35 årige herr Fischhaber från Bad Tölz som redan har väntat i flera dagar på sitt sista hopp. Som resultat av en släd- och en motorcykelolycka blev herr F. förlamad i vissa delar av kroppen och har sedan maj 1949 hela tiden försämrats. Tre medicinska diagnoser gjorda av välkända professorer i München varierar mellan bensinförgiftning, skada på ryggraden, tumörer på nervbanorna och – det senaste fyndet gjort av den läkare som idag tagit hit honom – skada på lillhjärnan. För två månader sedan sökte herr F. upp Gröning i Herford och blev lovad ett helande. Medan hans njurproblem, orsakade av många års medicinintag, försvann fullständigt efter besöket i Herford, blev han inte förbättrad vad gäller de övriga sjukdomssymptomen. Gröning har redan förberett sig för denna tidiga morgonkonsultation via sin assistent, och vid tidpunkten ifråga kände herr F. ett intensivt pirrande i sin vänstra hand, liksom en känsla av träningsvärk i den vänstra vaden och på fotryggen.

Herr Gröning anger en helt klart sensationell, "clairvoyant" förklaring till varför ett helande eller förbättrande inte skedde förra gången och sa:

"Var på Er vakt mot ett gift par som Ni är god vän med, för de är inte vänligt inställda till Er. Kvinnan har svart hår, mannen mörkblont med bena och han är ungefär 170 cm lång. Den här mannen – om Ni vill veta exakt – klev in i Ert hem två dagar efter Er hemkomst härifrån klockan sex på kvällen. Ni kommer att veta vem han är eftersom han, innan han stänger dörren efter sig, alltid torkar sig om näsan med en näsduk. Denna man har till dags dato förhindrat Ert helande genom mig, för han har redan talat nedsättande om det för allmänheten. Denna person står mellan Er och mig och bryter den nödvändiga kontakten. Undvik denna man och Ni kommer snart att vara helad."

Helarens sista ord, som han gav mig på vägen hem, pekar på hans framtida arbete:

"Jag vill hela mina patienter på ett par minuter med följande ord:

GODDAG! NI VAR SJUKA! ADJÖ!

A. Stecher

Redaktörens kommentar!

Detta är vår korrespondents rapport och vi trycker den utan några kommentarer.

Våra läsare kan nu bilda sig en egen uppfattning baserad på denna faktafyllda beskrivning av herr Grönings "helandekonst" och huruvida det är nödvändigt att statsmakten omedelbart ger honom tillstånd att arbeta som "naturmedicinare".

Eftersom Gröning för närvarande planerar att stanna på Traberhof utanför Rosenheim, kommer vi att erbjuda fler extranummer vid lämpligt tillfälle.

Vi kan inte vidarebefordra brev eller på något sätt hjälpa till att kontakta herr Gröning. Självklart kan intresserade skicka brev (utan fotografier) eller andra meddelanden till hans adress

Herrn Bruno Gröning, Rosenheim-Land, Traberhof,

Adresserna som cirkulerar på svarta börsen är falska. Herr Gröning ber att ni avstår från personliga besök tills han fått sitt tillstånd.