Bruno Gröning - Hans ord förvisar sjukdomarna

Das Neue Blatt, den 9.5.1957

Das Neue Blatt: Dr. Horst Mann über Bruno Gröning

Reportage av dr. Horst Mann

Detta måste sägas redan från början och stå fullständigt klart: Det handlar här inte om personen Bruno Gröning. Tidskriften "Das Neue Blatt" vill inte sälla sig till kören av dem som översvallande hyllar honom som en helare eller anklagar honom för att vara en kvacksalvare. Vår målsättning var: att undersöka Bruno Grönings botanden – kritiskt och omutligt – för att slutligen komma fram till sanningen. För alla lidande människor har rätt till denna sanning.

Das Neue Blatt öppnar följaktligen upp för ett spännande kapitel i vår omedelbara samtid. Detta är fakta:

  1. I mer än 10 år har Bruno Gröning åstadkommit bevisbara botanden. Antalet kan inte uppskattas. Det har förekommit tusentals.
  2. Denne man har åtalats många gånger på grund av sina metoder att bota. Man har varit tvungen att frikänna honom. Med tillförsikt inväntar han nu en ny och mycket kontroversiell rättegång.
  3. Det finns Gröning-föreningar över hela Tyskland. Medlemmarna har full respekt för denne man, som inte bara har botat dem utan också stöttat dem själsligt.

Das Neue Blatt talade med dessa människor. Kritiskt undersökte vi de terapeutiska resultaten. Vi frågade fysiker och vetenskapsmän och vi talade med Bruno Gröning själv. Öppenhjärtigt visade han oss material som inte har varit tillgängligt för någon förut.

Det följande skedde den 27 november 1953 i den lilla byn Ostenfeld, 14 kilometer öster om Husum: Luften i rummet på byns värdshus var laddad med spänning. Den höll ett fast grepp om människorna som satt där tätt sammanpackade i bänkarna. Det kan ha funnits ungefär hundra eller hundrafemtio personer där.

De hade kommit från Ostenfeld och från grannbyarna mellan Rendsburg, Schleswig, Husum och Kappeln. Ryktet hade spridit sig snabbt: Bruno Gröning var där! Det sades att han återigen botade sjuka människor. Kanske skulle han kunna hjälpa även mig, eller fadern med gikt, eller kanske barnet som var så klent att doktorn bara avfärdade det med en axelryckning? Det kan ha varit vad människorna som hade samlats där den kvällen tänkte.

Det svaga ljuset som spreds genom rummet hade svårt att lysa upp det. Det föll på ansikten fulla av förväntan och tilltro. Men det reflekterades också i ögonen på de skeptiska och nyfikna. De förväntade sig inte något särskilt. De ville bara vara där för att kunna delta i samtalen under de långa vinterkvällarna året därpå. Det hände så lite i dessa byar. Samtalen handlade alltid om detsamma: vädret, skörden, boskapen och – sjukdom. Ja, alla kunde så småningom bli sjuka – kanske Bruno Gröning kunde visa på en utväg...

Sorlet av röster steg mot taket i det överfulla rummet och skingrade slöjor av rök. En del höll sina händer knäppta som om de bad. Andra drog några skämt för att lätta på trycket från den inre spänningen. Somliga tog hand om sina sjuka släktingar.

Bara på den sista raden var det tyst. Där fanns en riktigt sjuk person som hade burits in. Smärtorna plågade honom så svårt att han inte ens kunde sitta. Man hade lagt ut filtar på golvet åt honom och gjort en bädd av dem. Människorna kände honom. Det var bonden Thies Paasch från Norby. De kände också till hans grymma öde, smärtorna som höll honom fången och ibland tvingade honom att ligga till sängs i veckor.

Plötsligt upphörde sorlet. Bruno Gröning kom in i rummet. Han verkade liten med sin längd på strax under 170 cm, nästan bräcklig, där han gick mot ett lågt podium med snabba steg. Hans kläder var likadana som på fotografierna. Han hade ett anmärkningsvärt stort huvud, en kalufs av brunt lockigt hår och stora lysande ögon som brann i hans magra bleka ansikte.

Och sedan blev allt annorlunda än de som hade kommit dit av nyfikenhet eller sensationslystnad hade förväntat sig. "Mina kära vänner", sa Bruno Gröning till åhörarna. Rösten var mjuk och melodisk utan någon dramatik eller överdriven känslosamhet. Den talade inte om de botanden eller mirakler som han hade åstadkommit. Rösten lovordade eller prisade honom inte heller som en återuppstånden Messias som hade kommit för att rädda människorna. Han talade om tron och dess kraft. Han talade med enkla ord som alla förstod och kunde ta in och införliva i sig. Han använde bildspråk och gjorde liknelser, men målade inte upp något i grälla färger eller gjorde något stort av det.

Han måste ha talat i nästan en timme. Ingen såg på klockan eller kände sig oengagerad. Sedan vände han sig individuellt till var och en av åhörarna. "Kände du något?" frågade han. Svaren kom tyst, tveksamt eller med glädje och jakande. Några höll krampaktigt kulor av aluminiumfolie i sina händer. Kulorna hade delats ut tidigare och folk rapporterade om en egendomlig känsla av värme. Andra talade om skakningar eller om smärtsamma ryckningar. En del bara skakade nekande på sina huvuden.

Några ville berätta sin sjukdomshistoria. Men mannen i mörk silkesskjorta och slips var inte alltid en uppmärksam lyssnare. Ibland avbröt han dem, nästan bryskt: "Jag behandlar inte sjukdomar! Sjukdom är oordning! Återställ ordningen i er själva och i er relation till Gud så kommer tillfrisknandet inte att utebli. Låt oss bara tala om det goda. Känn att ni mår bra här i vår krets!"

So traf ich den Landwirt Thies Paasch in Norby bei Rendsburg: gesund und voller Arbeitskraft: „Das verdanke ich Bruno Gröning!“ sagte er.

Så här träffade jag bonden Thies Paasch i Norby vid Rendsburg: frisk och full av arbetskraft. "Det är tack vare Bruno Gröning!" sade han.

Bruno Gröning gick från bord till bord, från stol till stol. Sedan vände han sig bort. Ett rop från den sista raden stoppade honom. "Herr Gröning, ni har glömt någon." Det var borgmästaren och distriktsadministratören i Owschlag som hade rest sig upp och nu stod och pekade på Thies Paasch som låg på golvet bakom honom.

Gröning gick fram till den sjuke mannen, böjde sig ned och frågade honom samma fråga som han hade ställt till de övriga åhörarna: "Kände ni något under sammankomsten?" Mannen som smärtorna hade tvingat ned på golvet nickade. "Ja", sade han sedan. "Plötsligt kände jag mig väldigt varm. Bara mitt vänstra ben var fortfarande iskallt till hälften. Och efter det pirrade det i min högra hand." Gröning nickade. Inget mer. Ingen gest, ingen tröst, inget råd. Med snabba steg gick han genom rummet.

Då ropade någon bland åhörarna: "Vi tackar herr Gröning genom att resa oss från våra stolar!" Stolsben skrapade mot golvet och bord flyttades. Och sedan skedde det otroliga: Thies Paasch reste sig. Han reste sig som alla de andra friska personerna. Plötsligt var hans ansikte som befriat. Han vägrade att ta emot hjälp av sina grannar genom att göra en avvisande gest med båda händerna. Han ville klara det själv. Och det gjorde han, utan svårighet, utan ansträngning – eller smärta.

Han stod där upprätt och såg skrattande, nästan triumferande på de bekymrade människorna runt omkring honom. Sedan gick han mot baren med stadiga steg. "En konjak, värdshusvärd", beställde han. Han nästan skrek det med en röst som var fylld av chock, hopp och jubel: "En konjak, värdshusvärd!"

Norby, 18 april 1957

Framför mig ligger en mapp full av tackbrev till Bruno Gröning. Den innehåller 58 medicinska rapporter från människor som alla ser honom som den som botat dem och räddat dem från allvarliga sjukdomar. De kommer från några små kommuner, från Ostenfeld och de omgivande byarna. Rapporterna omfattar en period från vintern 1953 till våren 1954. De har skrivits av bönder, hemmafruar, chaufförer, murare och andra hantverkare. De berättar också om underbara botanden av barn.

Mitt intellekt vill inte tro på vad mina ögon läser. Det är helt enkelt otroligt. Människorna räknar upp sina sjukdomar. Det är hjärt- och kärlsjukdomar, reumatism, åderbråck, bensår, huvudvärk, hudutslag, trombos, höftledsinflammationer, fetma, förlamningar, förhårdnader, diskbråck, gallbesvär och tuberkulos. En lista på hemska sjukdomar som alla har blivit botade av Bruno Gröning.

Jag tvekar. Mina ögon faller på namnet Thies Paasch, mannen som för nästan tre år sedan efter en sammankomst med Bruno Gröning plötsligt reste sig upp och kände sig botad. Jag läser: "Sedan 1944, alltså i hela tio år, hade jag lidit av hemska smärtor från neuralgi och reumatism som hade uppkommit under kriget i Ostpreussen. Jag hade vänt mig till flera läkare och naturläkare, och även genomfört huskurer med örtteer, men allt var bara för att ge lindring, inte bot. Förra hösten blev smärtorna så svåra att jag inte längre kunde röra mig. Doktorn diagnostiserade skador på diskarna och en inflammation i ischiasnerven. När jag sedan hade legat i fyra veckor utan att känna någon förbättring, bestämde jag mig för att åka till Ostenfeld där Bruno Gröning befann sig vid den tidpunkten. Jag låg på golvet i två timmar, för jag kunde varken gå eller stå. När Bruno Gröning kom in i rummet, kände jag lindring på en gång. Och när Bruno Gröning avslutade sitt tal inför folksamlingen på cirka 200 personer, kunde också jag resa mig upp själv och lämnade rummet utan käpp. Mirakulöst nog är jag nu kärnfrisk och kan arbeta igen. Mitt uppriktiga tack till Bruno Gröning som jag har fått tillbaka min fullständiga hälsa igenom. Thies Paasch, Norby"

Hur hade det gått för denne man? Hade denna spontana läkning verkligen visat sig vara bestående? Var det ett mirakulöst botande, eller försvann smärtorna endast i det ögonblick då tron var förhöjd av Bruno Gröning, för att sedan komma tillbaka igen och kanske ännu mer intensivt?

Några timmar senare sitter jag ansikte mot ansikte med honom i vardagsrummet på hans bondgård i Norby. En fräsch, uppsluppen man som lika gärna kunde vara 40 som 50 år. Han har just återvänt från Husum med tåg och cykel, där han har besökt en körskola.

Han berättar öppet. Det första han säger besparar mig frågan om ifall hans tillfrisknande har bestått. "Från djupet av mitt hjärta är jag tacksam gentemot herr Gröning. Det är tack vare honom som jag kan sköta mitt arbete igen och är frisk."

Thies Paasch har all anledning att känna så. När han sedan än en gång återgav hur länge han hade lidit, insåg jag hur allvarlig hans sjukdom hade varit. Han hade försökt allt sedan den första kollapsen under kriget. Men reumatismen hade bara blivit värre. Ryggraden kröktes. Läkarna kunde bara lindra genom att ge injektioner.

"Jag såg inte längre någon utväg då", anmärkte Thies Paasch. "Jag hade drabbats av för många motgångar. När jag sedan hörde namnet Bruno Gröning nämnas både visste och kände jag: Bara han kan rädda mig! Detta trodde jag på när man bar ut mig till bilen för att resa till Ostenfeld och jag höll tillbaka smärtan."

"Har ni varit hos doktorn sedan dess?" frågade jag den solbrände bonden, som energiskt sköter sitt säkerligen inte så lätta arbete igen. Thies Paasch började skratta. "Varför skulle jag gå dit?" var hans motfråga. "Jag känner mig ju frisk, helt frisk!"

Icke desto mindre frågade jag senare en läkare som hade behandlat honom med injektioner under en längre tid. "Det är riktigt", sade han. "Herr Paasch har varit sjuk. Bland annat hade han neuralgi. För att bli botad behövde han en kraftfull impuls. Den har han kanske fått av herr Gröning."

Min nyfikenhet var väckt. Var detta ett undantag, en enda succé? Jag besökte fler patienter – och upplevde nya överraskningar. Detta skall jag rapportera om nästa vecka.

Dokumentarfilm

Documentary film:
„The Phenomenon
Bruno Gröning”

Screening dates in many cities worldwide

Grete Häusler-Verlag

Grete Häusler Publishing House: A large selection of books, magazines, CD's, DVD's and calendars

fwd

Scientists have their say: Interesting aspects
of the teaching of Bruno Gröning