Den sista tiden

Den stora rättegången

Den 4 mars 1955 anklagade Åklagarmyndigheten Bruno Gröning på nytt. Återigen var han anklagad för att ha brutit mot lagen om "Utövande av naturmedicin". I ytterligare en instans anklagades han för att ha orsakat ett dödsfall på grund av slarv.

Efter att ha mottagit stämningen vände han sig till sina vänner:

"Mina kära vänner!

Nyligen har hela pressen och radion mer eller mindre tendentiöst låtit meddela att Åklagarmyndigheten i München har förberett en process mot mig för vållande av annans död på grund av slarv. Det sägs att jag i slutet av 1949 skulle ha lovat helande åt en sjuttonårig flicka och hindrat henne från att besöka både sanatorium och läkare. Därmed är jag ansvarig för denna unga persons död.

Den som har läst eller hört dessa rapporter med ett öppet sinne, bör ha uppmärksammat dess syfte: Att skapa förvirring bland mina vänner och hindra alla hjälpsökande att närma sig den kunskap jag erbjuder och all vår strävan. Varje knep tas i bruk för att stoppa mig, Gröningförbundet och till och med er själva.

Det är givetvis ett faktum att sakerna inte förhåller sig som de föreställs! Mina vänner, jag behöver inte förklara mig här. Ni vet att jag inte lovar helande och att jag aldrig avråder från medicinsk behandling.

Jag blev frikänd 1952. Är det inte underligt att "fallet Kuhfuss", vilket dök upp i slutet av 1949/början av 1950, inte togs upp i processen 1951/1952, trots att alla dokument redan var färdiga och presenterades för rätten.

Är det inte slående att man undersöker möjligheterna att påbörja en ny process mot mig vid exakt samma tidpunkt som vi kungjorde att Gröningförbundet nu fanns till den 22/11-1953 i Murnau! Sanningen är den att sedan januari 1954 har ett stort antal regionala gruppledare och vänner och även medlemmar av Förbundet blivit förhörda och hållits under observation av polisen."

Förberedelserna för processen tog betydligt längre tid än två år. Bruno Grönings försvar beredde avsevärda svårigheter. Så gott som alla vittnen som kunde tala till hans fördel blev nekade, medan åklagarsidans vittnen accepterades. Bland dessa befann sig två tidigare medarbetare till Gröning: Eugen Enderlin och Otto Meckelburg – han var medanklagad i den första processen – som vände sig mot Gröning på ett osedvanligt hårt sätt. Han gjorde allt som stod i hans makt för att skada Gröning.

När det gällde ärendet om vållande av annans död spelade han en särskilt viktig roll. Situationen hade nämligen uppkommit under hans tid som "manager" för Gröning.

I november 1949 kom Emil Kuhfuss, en tjänsteman på Sparkasse (sparbanken), till ett av Grönings föredrag tillsammans med sin då sjuttonåriga dotter Ruth, som led av tuberkulos i båda lungorna.

Gröning såg genast att flickans tillstånd var bortom all hjälp och nämnde detta för en läkare som var närvarande vid tillfället ifråga. Meckelburg pressade dock Gröning för att han skulle ta sig an fallet. Så efter föredraget ordnades ett möte mellan Bruno Gröning och Ruth Kuhfuss. Gröning sade till flickan att repa mod och rådde hennes far att låta en specialist genomföra en undersökning av henne inom nio dagar. Han hoppades därmed se till att flickan fick läkarvård, trots att hon inte längre ville veta av läkare. Fadern lovade att ordna detta.

Den korrespondens som ägde rum under påföljande period sköttes av Meckelburg och nådde aldrig Bruno Gröning. Han hörde inte talas om Ruth Kuhfuss igen förrän i maj 1950. Fadern hade under tiden skickat brev i vilka han bönföll Gröning att besöka dem. Meckelburg hade aldrig visat honom breven utan hade på egen inrådan, utan Grönings vetskap, bestämt ett möte med Herr Kuhfuss. Meckelburg informerade inte Gröning förrän strax före mötesdagen och tvingade honom att delta.

Senare påstod Meckelburg att Bruno Gröning hade lovat att hela flickan. Faktum är att det var Meckelburg själv som hade försäkrat fadern att han skulle övertala Gröning att hela hans dotter. Meckelburg såg en inkomstkälla i banktjänstemannen som han ville utnyttja och han behövde Gröning för att kunna göra det. En kort tid efter besöket gick Gröning och Meckelburg skilda vägar.

En av de tunga anklagelsepunkterna mot Gröning var att han hade förbjudit Ruth Kuhfuss att vända sig till läkare. Men faktum var – och detta intygades även av åklagarens vittnen – att till och med vid första mötet, hade han skickat flickan till läkare. Han hade också i en radiointervju under hösten 1949 bett människor "att fortsätta med sina medicinska undersökningar ända till slutet." Han rådde alltid de hjälpsökande att ha förtroende för sina läkare.

Ruth Kuhfuss, som hade genomlidit flera misslyckade och smärtsamma behandlingar vägrade att ta emot fler behandlingar. Hon dog av sin sjukdom den 30 december 1950.

Med Dr Otto Freihofer belyste fallet från en medicinsk synvinkel då han uttalade sig som expertvittne:

"När man begrundar fallet sakligt, borde till och med en icke-fackman komma till samma slutsats som hälsomyndigheterna i Säckingen när de sade att med hänsyn till hennes 'mycket allvarliga' tillstånd - enligt läkarnas testresultat 'livshotande' eller åtminstone 'farligt i en framtida bemärkelse', skulle ett helande enligt vanliga, mänskliga förväntningar inte kunna komma ifråga. På samma vis som varje förnuftigt tänkande, utbildad läkare, med kunskap om den senaste medicinska utvecklingen - och som inte är så inbilsk att han tror sig kunna bortse från naturens kraft - skulle vara tvungen att ge medhåll åt expertvittnet Prof. Lydtin från München, när han sade: "Man kan inte säga att det fanns några större chanser till återhämtning före den 5/11-1949 heller.

Enligt min åsikt är det desto mer förvånansvärt att hon levde så länge som till den 30 december 1950 och det kan mycket väl vara så att det faktiskt var tack vare Grönings inflytande som hennes liv förlängdes.

ISom avslutning på mitt vittnesmål skulle jag vilja sammanfatta att följande påståenden:

• 'det fanns en möjlighet att hon skulle kunna bli frisk',
• 'patienten Kuhfuss liv skulle ha kunnat förlängas även om Herr Gröning aldrig hade kommit i närheten av henne',

vare sig kan göras med säkerhet eller rättfärdigas."

Att åtalet mot Bruno Gröning för vållande av annans död genom slarv utgjorde en paradox, visades av den före detta gymnasieläraren Josef Hohmanns skrifter från 1956:

"Sanningen uppenbarar sig bakom scenen när man närmar sig denna process från motsatt håll.

Låt oss tillämpa denna aforism på fallet Kuhfuss. Låt oss säga att den tuberkulossjuka flickan träffade Herr Gröning för första gången i ett tidigt stadium av sin sjukdom och att han tillbringade 1 ½ år med att utan framgång behandla henne. Låt oss kalla detta fas A

När flickan väl nått ett obotligt stadium besöker hon professorer och läkare i medicin och dör medan hon behandlas av dessa. Denna är fas B.

Processen tar sin början. Läkare framträder som expertvittnen. De borde kunna avgöra vem som är skyldig. Och jag kan sätta min skjorta på att varje läkare och professor, varje medicinsk specialist och alla i hela världen som är knutna till läkaryrket, skulle fria de inblandade i fas i B med kommentaren: 'Här står oskulden i all sin ära, för hur skulle vi kunna ansvara för en "röra" som någon annan har arbetat på i 1 ½ år? Det skulle ju vara skrattretande och absurt!'

Och det är precis i denna situation, fas B, som Bruno Gröning befinner sig i. Följaktligen kan han förvänta sig att hela den moderna medicinvetenskapen, kanske en hel miljon forskare, skall stå bakom honom i sitt beslut att demonstrera hans oskuld."

I slutet av juli 1957 avgav juryn i den regionala domstolen i München sitt beslut. I instansen vållande av annans död genom slarv frikändes Bruno Gröning. När det gällde överträdelse av lagen om "Utövande av naturmedicin" blev han dock bötfälld på en summa av 2000 DM.

Trots att det från början verkade vara ett positivt beslut, var det oacceptabelt för Gröning. Det utgjorde ett effektivt, slutgiltigt stopp för hans arbete. På grund av advokatens felbedömning – han ansåg beslutet vara betydligt positivare än Gröning – var det inte han, utan Åklagarmyndigheten som överklagade domslutet. En andra prövning påbörjades i mitten på januari 1958, återigen i München.

Brytning med Gröningförbundet

Under tiden, i oktober 1957, blev det en konfrontation mellan Bruno Gröning och styrelsen för organisationen. Genom trångsynt byråkrati hade Gröningförbundet åsamkat honom betydande skada.

Grundorsaken till dispyten var domstolsbeslutet i vilket Gröning på kort tid tvingades betala 2000 DM i böter. Eftersom han aldrig hade tagit betalt för sitt arbete och därför inte hade några pengar att tala om, erbjöd sig Förbundets kommitté att täcka domstolskostnaderna när förhandlingarna tog sin början. Nu diskuterade man huruvida böterna var inkluderade i dessa kostnader. Genom en mycket lång och byråkratisk process, ville man undersöka huruvida Förbundet var tvungen att stå för de 2000 DM eller ej. Först när denna process var avslutad tänkte man fundera över hur böterna skulle finansieras. Detta medförde att man nästan med säkerhet kunde säga att Gröning skulle få pengarna alldeles för sent, om han fick dem alls, vill säga. Förbundet förhöll sig alltså passivt när Gröning, som inte kunde betala böterna, hamnade i fängelse istället. Därmed skapades en öppen konflikt och senare en slutgiltig brytning mellan parterna.

I en skrift på 62 sidor kallad "Översikt över Förbundets aktiviteter" listade Gröning alla saker Förbundet hade gjort som hade skadat honom. I sammanfattningen påpekade han:

"När jag idag jämför dem som tidigare omgav mig (profithajarna Meckelburg, Enderlin, Schmidt och Hülsmann) med dem som omger mig nu (Förbundets styrelsemedlemmar) kommer jag till samma slutsats: slutresultatet är detsamma idag som igår. Idag, på grund av mina så kallade närmaste och bästa vänners arbete, har resultatet blivit detsamma som på den tiden. Då blev jag förrådd av dessa arbetares smutsiga aktiviteter. Idag har mina vänner svikit mig genom att passivt se på när jag genomled domstolsprocessen och anklagelserna; jag förvägrades hjälp och ingen erbjöd mig ett fordon så att jag skulle kunna besöka mina lokala vänkretsar, ingen gjorde något mot den negativa presskampanjen som lanserades mot mig, ingen fanns där för mig när det behövdes vilket ledde till oreda. En hjälp som ni med all er världsliga kunskap och erfarenhet både kunde och borde ha skänkt mig, för att förhindra att det som jag har kommit denna enda gång till jorden för att genomföra inte skulle kunna fullbordas.

Inte en enda av dessa vänner har engagerat sig för min räkning för att kämpa för friheten, inte en enda har haft modet att verkligen stå mig bi. Ingenting blev gjort. Med småsint byråkrati togs det ena beslutet efter det andra. Ingen involverade sig för min räkning, ingen förband sig med hela sin själ att en gång för alla befria mig från dessa bataljer i domstolen, mot pressen, för att skaffa mig en assistent, för att fixa bilen som inte fungerade, mot förtalet och nedsmutsningskampanjerna etc. etc. eller röjde vägen för mig så att jag kunde genomföra det jag kom till jorden för:

Att återge människorna livskraften, och visa människorna vägen till tron.

Jag behöver lugn och ro för att genomföra det, och inte alltid bli avbruten och hindrad av yttre företeelser, jag behöver ett försvar så att min gåva skall kunna arbeta ostört, ingen har tänkt på det. Ingen bland mina vänner, ingen som ville vara min vän. Och det är det verkligt skamliga och utgör en sådan besvikelse för mig:

• Profithajarna ville skaffa sig fördel, och man har förstått att de är dåliga människor.
• Vännerna i Gröningförbundet är allt för halvhjärtade, för likgiltiga, för bekväma, jag vill inte kalla dem illasinnade.

Och resultatet är detsamma:

Jag är inte fri. Många vänner i Förbundets kommitté har inte hållit sitt ord. Jag har enbart blivit hindrad av allt som har gjorts."

Weisser avsade sig sitt uppdrag och Gröningförbundet, som aldrig hade blivit registrerat som en officiell organisation, upplöstes kort därefter. Istället grundades "Sällskapet för främjandet av andliga och naturliga livsprinciper". Det etablerades 1959 och ledare var Erich Pelz i Tyskland och Alexander Loy i Österrike. Men inte heller denna organisation, grundlagd under hans livstid, lyckades genomföra vad han hade hoppats på. Hans namn skrevs inte ens in i stadgarna.

Hans ord förvisade sjukdomarna

Under tiden som dessa dispyter och bataljer pågick, fortsatte Bruno Gröning sitt arbete. Horst Mann skrev 1957 bland annat en artikelserie i "Neuen Blatt" (en veckotidning) med rubriken: "Hans ord förvisade sjukdomarna":

Morgonen därpå körde jag från Hamelin till Springe, den lilla staden vid floden Deister. Man hade bildat en Gröning-vänkrets även här. Gröning helade ett antal personer och detta ledde till att man organiserade sig. Och här upplevde jag än en gång, precis som jag hade gjort så många gånger i Augsburg, Hamelin, Wien, Plochingen och andra städer: Människorna reste sig upp och berättade för mig om sina sjukdomar. De namngav läkarna som hade behandlat dem. De berättade om sin återvunna hälsa, att de hade Gröning att tacka för den. Och var och en av dem var de beredda att räcka upp handen och återberätta detta under ed.

'Redan som baby var mina höfter ur led på båda sidorna' förklarade den 50 år gamla Julie Prohnert från Hannover. 'Senare kunde jag bara gå med hjälp av kryckor. Läkarna kunde bara lindra mitt lidande. När jag lyssnade på Herr Grönings föredrag fick jag en stark reaktion. Min ryggrad, som var helt krokig, hade blivit rak igen. Jag kunde gå igen. Jag har inte fått något återfall…'

'Jag hade reumatism i lederna och plågades även hela tiden av utslag och varbölder. Herr Gröning befriade mig', sade Wilhelm Gabbert från Hamelin.

'Jag stod bara ut med problemen i gallblåsan genom att ta morfin', berättade Kurt Severit från Evestorf. Jag tackar Bruno Gröning för att han har tagit bort allt detta lidande från mig.'

'Jag hade svår diabetes', deklarerade Robert Thies från Springe. 'Ännu allvarligare var min svaga hjärtmuskel. Jag har inget av dessa problem längre. Jag har Bruno Gröning att tacka för detta.'

Det fanns en hel rad av sådana exempel. Människorna som delgav mig sina berättelser var alla i olika åldrar. Män, kvinnor och barn. Många sjukdomar nämndes, från huvudvärk på grund av inflammation i någon nerv, ischias, problem i njurar eller gallblåsa till hjärtstörningar och förlamningar.

Men det var något annat som påverkade mig mer. Helt öppet, framför alla lyssnarna, berättade många människor hur de genom Gröning hade genomgått en förändring i sitt inre. Det permanenta behovet av framgång och en egoistisk attityd hade fått ge vika för ett inre lugn och frid och ett mer allmännyttigt sätt att tänka.

Efter alla dessa konversationer med människor som ansåg sig ha blivit helade av Bruno Gröning, började jag allt mer fråga mig: Kan alla människor bli helade, eller – vågar jag säga – alla sjukdomar? Var går gränserna för denna energi som strålar ut från Gröning? Finns det inga faror när det gäller detta?(….)

Jag frågade honom under mitt sista besök. 'Jag vare sig kan eller vill tvinga någon, svarade han mig. 'Om någon stänger sig för mig och inom sig inte är beredd att öppna sig för energin som skapar ordning, då är jag inte i stånd att tränga mig på dem. Allt jag kan göra är att utmana dessa människor att spränga ondskans bojor, som hindrar hälsan och välbefinnandet.'

Jag frågade honom under mitt sista besök. 'Jag hade ytterligare en fråga: 'Alla sjukdomar är olika farliga', sade jag. 'Anta att en allvarligt sjuk person som har övergivits av flera läkare, tillåter en läkare, som är villig att kämpa för dem, att kalla in er. Skulle ni kunna hjälpa?

'Ja', svarade Gröning utan tvekan. 'Om patienten har tron och läkaren har tillit till den väg han valt, kommer inte framgången att utebli. Denna kombinerade tro kan utveckla oanade krafter i patienten. Ofta sker framgången snabbast precis när den förtvivlade personen griper efter sista halmstrået. ' "

Rättegångarna fortlöper

Initiativet till överklagandet i januari 1958 togs av Åklagarmyndigheten, vilket inte utgjorde någon fördel för Bruno Gröning. Men det var inte bara detta slarv från hans advokat som skadade honom, utan även överlämnandet av hans dossier till den nya rättsmedhjälparen försenades, vilket hindrade förberedelserna för prövningen.

Ännu en nackdel utgjordes av åklagarens vittnen, som gav ett mycket samlat och självsäkert intryck. De verkade ha nått en överenskommelse angående helandeförbudet.

Denna gång löd domen:

Åtta månaders fängelse för vållande till annans död på grund av slarv och böter på 5000 DM för överträdelsen av Lagen om utövande av naturmedicin. Fängelsestraffet omvandlades till en villkorlig dom.

Anny Freiin Ebner von Eschenbach, som fanns på plats både under den första och andra processen, beskrev domslutet som en skam för Tyskland.

Bruno Gröning deklarerade att han straffades för att han gjorde gott. Han beklagade att inte en enda person under hela processen, inte ens hans egen advokat, visade minsta intresse av att veta hur ett helande gick till. Hade detta eftersträvats, skulle det ha framgått att hans metoder inte hade något att göra med medicinsk behandling. Man skulle då vara tvungna att lägga ner fallet. Men att klargöra detta hade inte intresserat någon av de närvarande i domstolen. De hade redan bildat sig en uppfattning om Gröning och tänkte inte låta sig övertygas.

Fallet var dock inte slut än. Denna gång var det Bruno Gröning som överklagade. Datum för prövningen var satt till den 22 januari 1959, inför högre regionala domstolen i München. Innan dess hände dock något tragiskt i Bruno Grönings liv.

Hans väg slutade i Paris

Sent på hösten 1959 körde han med sin fru Josette, som han gifte sig med i maj 1955, till Paris för att undersökas av Dr. Pierre Grobon, en vän till paret och cancerspecialist. Utvärdering av ett flertal röntgenbilder visade: cancer i magen i ett framskridet stadium. Dr. Grobon ville operera omedelbart, men Bruno Gröning vägrade.

Han körde tillbaka till Tyskland och förberedde julfirandet för vännerna i vänkretsarna. Den 4 december gjorde han en bandinspelning som skulle spelas upp efter julfirandet. Sedan återvände han än en gång till Paris tillsammans med sin fru. Dr Grobon hade under tiden informerat den respekterade specialisten på cancerkirurgi, Dr. Bellanger. På hans klinik på Rue Henner, inte långt från Montmartre, opererades Gröning den 8 december. Resultatet chockerade läkarna: hans tillstånd var mycket värre än vad man hade kunnat utläsa av röntgenplåtarna – det var inte längre möjligt att operera. Såret syddes omedelbart ihop igen.

Josette Gröning skrev:

"De kan inte förstå att Brunos yttre visar så lite av hans inre, fruktansvärda lidande, att han fortfarande kan andas normalt, att hans metabolism under de sista veckorna har fortsatt att fungera så väl, att hans blodvärden är utmärkta. I detta avancerade stadium brukar patienterna kräkas oavbrutet så snart de intagit den allra minsta näring, och de redan svårt härjade personerna svälter till döds. Med Bruno var det inte så."

Till läkarnas förvåning återhämtade han sig mycket snabbt och körde tillbaka till Tyskland där han deltog i julfirandet.

I mitten på januari träffade han representanterna för den nya organisationen i tre dagar och instruerade dem i hur den skulle byggas upp. De två representanterna hade ingen aning om att detta skulle bli deras sista möte med Bruno Gröning.

Den 21 januari återvände han till Paris med flyg. Då hans tjocktarm hade blockerats var en operation nödvändig. Den 22 januari klockan 09.00 – precis vid samma tid som den nya processen i München påbörjades – blev Bruno Gröning återigen opererad. Han var tvungen att låta detta ske, eftersom han därigenom skulle kunna rädda ett otal andra människor; han vare sig kunde eller fick hjälpa sig själv.

När han denna morgon låg nedsövd, bröt det plötsligt ut ett häftigt åskväder över Paris. Hans fru berättade:

"Det följande naturfenomenet var också konstigt. Den 22 januari, medan min man fortfarande låg nedsövd, kastades en skugga över dagens glada, muntra stämning av ett åskväder. som helt plötsligt bröt ut över Paris med blixt och dunder. Det blev så mörkt mitt på ljusa dagen att vi var tvungna att tända lamporna. Sjuksköterskan uttryckte sin förvåning över ett sådant extremt oväder.

Dagen efter operationen var Brunos temperatur, blodtryck och puls helt normala. Vid två tillfällen gick han till och med upp och satt en stund i fåtöljen!"

Den 25e föll han i koma och nästa dag, den 26 januari 1959, klockan 13.46 dog Bruno Gröning på Henner-kliniken, av – som doktorn kallade det på dödsattesten – cancer.

Var det verkligen cancer? Efter den andra operationen sade Dr. Bellanger:

"Skadorna i Brunos kropp är fruktansvärda. Det är som om allt är totalt uppbränt. Hur han har kunnat leva så länge utan svår smärta är ett mysterium för mig."

Bruno Gröning hade flera år tidigare sagt:

"Om jag hindras från att utföra mitt arbete, kommer jag att brinna upp inuti."

Hur Bruno Gröning bar sitt bittra kors avslöjas i ett brev skrivet av Dr. Grobon till hans änka den 26 februari, 1959.

"Dessa ansträngningar (läkarnas försök att rädda Bruno Gröning) var bara naturliga, och jag tror mig kunna säga att de upplevde ett enormt stöd genom det mod och den viljestyrka som den betydelsefulla människan Bruno Gröning visade. (…) Han var på samma nivå som Kristus."

År 1974 uttryckte Dr. Bellanger sin beundran och förundran över Bruno Gröning i ett brev:

"Bruno Gröning var en man med hjärta, en värdefull man, som överträffade sig själv; han behöll sin värdighet inför lidandet och döden, vilket väcker min beundran än idag."

Bruno Grönings kropp kremerades i Paris och urnan med hans aska lades till vila på skogskyrkogården i Dillenburg.

Rättegången förklarades avslutad på grund av den anklagades frånfälle, och ett stutgiltigt domslut nåddes aldrig.

"Mirakeldoktorn från Herford", som hade helat oräkneliga, tusentals människor, dog ensam och övergiven på en liten gata i Paris. Varför var detta tvunget att ske? Varför var han tvungen att lida så bittert? Varför kunde han inte rädda sig själv?

Grete Häusler skrev om detta i "Experience Healing - That is the Truth":

"Under den korta tid han befann sig här på jorden gjorde Bruno Gröning mycket gott. Gåvan att hjälpa och hela var han född med. Vart han än gick hände underbara saker, vilka inte kunde förklaras med hjälp av intellektet. Han blev allmänt känd 1949. Tre månader efter att de stora masshelandena hade ägt rum i Herford och alla pratade om honom, både hemma och utomlands, blev han förbjuden att hela. Han blev förföljd och hetsad. Han tvingades genomgå den stora processen vars syfte bestod av att döma och straffa honom. Varför? Vem hade han skadat? Ingen – men han hade gjort mycket gott för tusentals människor. Mer än någon annan skulle ha kunnat göra för dem. Oskyldig, ville de straffa honom! Oskyldig, ville de hindra honom från att göra det som Gud hade ålagt honom – att hjälpa människorna!

Han var tvungen att genomleva resultatet av denna bittra illvilja på cancerkliniken, Rue Henner i Paris. Svårt plågad brändes han upp inuti av den helande energin som han inte längre fick vidarebefordra. Människornas lagar vill förbjuda honom detta i Tyskland. Bland alla lögner och allt sladder, stod han där anklagad som om han vore en brottsling!

Tyst och ensam, ingen vän var medveten om det, bar han mänsklighetens lidande. Och det var ett stort arbete! Det gjordes inte för intet! Det var tvunget att vara så. Det var inte möjligt att hjälpa människorna annars."

I hennes bok "I live, so that mankind can continue to live" skrev hon:

"När man använder ordet 'offer' bör man vara mycket försiktig. Men i det här fallet, när Bruno Gröning dog i Paris, är ordet -med hela dess allvarliga innebörd- sant."

Bara på så vis kunde hans ord uppfyllas, ord som idag blir befästa i oräkneliga succéberättelser:

"När jag inte längre finns på denna jord som människa, när jag har lagt ifrån mig min kropp, då kommer människan att ha nått så långt att varje person skall kunna uppleva hjälp och helande inifrån sig själv."