De många helandenas natt
Zeitungsblitz, sept. 1949: specialnummer om Grönings framgångar
På följande rader ämnar vi ge er en objektiv, faktabaserad rapport från vår särskilt utsända korrespondent, som i egenskap av pressrepresentant kunde följa Bruno Gröningi hälarna under de 15 timmar då flera hundra människor bevittnade hans botanden på Traberhof den 27 och 28 augusti.
De första botandena för dagen
Vår korrespondent berättar: Redan på morgonen fanns där många hjälpsökande – som vid middagstid ropade i korus på "vår Gröning" – och de hade turen att få höra honom hålla ett kort tal när han vände sig till dem som väntade. Men det är inte det jag vill berätta om, utan snarare om de oförglömliga timmarna utan motstycke sent på eftermiddagen och kvällen:
På något vis är luften särskilt spänningsladdad, och av någon anledning har många lidande eller nyfika samlats här utanför Traberhof och i trädgården just idag, på lördagen. Spänningen växer från timme till timme, efter att man har fått reda på att herr Gröning ikväll än en gång kommer att tala till dem som väntar här. Filminspelningsutrustning håller redan på att ställas i ordning på balkongen, terrassen och parkeringsplatsen, och allt fler människor skyndar till.
Under tiden gör jag förfrågningar om de allra senaste framgångarna med botande; jag anser att jag är skyldig mina läsare och kretsen runt Gröning att avlägga en saklig rapport som är fri från sensationslystnad.
Fru Würstl från Rosenheim, Münchnerstr. 42, berättar trovärdigt att hon fram till lunchdags idag inte kunde böja sig eller lyfta fötterna från golvet på grund av förlamning. Strålande av lycka gick hon efter Grönings tal för första gången utan hjälp av andra fram till sin man, och hon kan också böja sig lika lätt igen som vilken frisk person som helst.
Sedan reste sig, precis som herr Haas från München, en kvinna från Endorf ur sin rullstol och tog sina första, stapplande steg – vi hade bara sett henne ligga.
Jag slår mig ned vid bordet hos en bekant som är gift med filmskådespelerskan Karin Lembeck från München-Laim, en anslående brunett som är allmänt känd bland alla "stamgäster". Hon berättar att Gröning klockan tio på förmiddagen genom ett distanshelande via telefon botade henne från en förlamning av nerverna i vänstra armen som hade varat i flera månader. Från och med ankomsten till Traberhof, blev Grönings "strålkrets" plötsligt så kraftfullt verksam, att fru L. genomströmmades av varma och kalla frossbrytningar som fick henne att utbrista: "För Guds skull, vad är det som händer med min arm? Jag kan inte känna den längre!" Och med samma "förlorade" och förlamade arm som hon tidigare inte ens kunde lyfta upp till bordsskivans nivå, vidrör hon nu automatiskt sitt ansikte, och något ögonblick senare höjer hon armen fritt över sin stora sommarhatt. Sedan får hennes känslor utlopp i tårar av glädje och tacksamhet, i tårar av brist på ord. Först flera timmar senare får hon möjligheten att, medan hjärtat översvämmas av glädje och tacksamhet, skaka herr Grönings hand – men den store hjälparen stoppar henne ödmjukt och säger: "Jag förtjänar inte er tacksamhet, utan Skaparen ovan oss som i morse gav mig kraften att påbörja denna läkning när er man talade med mig på telefon. Gud har nu vid er ankomst hit fullföljt processen helt utan hjälp från mig! Er tro har hjälpt er, min kära fru."
Ännu en dam, fru Wagner från München-Laim, från samma distrikt som fru Lembeck, har i fyra års tid har lidit av en blodpropp i hjärnan, vilket har lett till en vänstersidig förlamning som har förbättrats något sedan dess – blir i trädgården ”fokuserad på distans” av Gröning som arbetar med henne från rummen ovanför. Vi följer noga utvecklingen, men med all uppståndelsen omkring henne lyckas damen inte uppnå den rätta koncentrationen. Av samma anledning ger inte heller ett senare försök på kvällen, då hon personligen möter mästaren, ett tillfredsställande resultat. Detta på grund av att bristen på inre beredskap och koncentration bara ett par timmar efter att distansbehandlingen hade genomförts, hade en hämmande inverkan.
Liksom i ytterligare två fall, får vi här ett slående bevis på att ett upprepat besök i herr Grönings privata rum – under antagandet att den telepatiska behandlingen inte har varit effektiv – bara utgör ett tecken på brist på förtroende för den store helaren.
Och sedan är det plötsligt dags. Många hundra personer står tätt sammanpackade. Klockan har blivit 19.30. Kvällens skuggor breder sakta ut sig. Hästarna har sedan länge försvunnit från paddockarna och solen förgyller våra magnifika berg. Spänningen stegras allt mer och blir till sist outhärdlig. Sedan kliver Gröning ut på balkongen ackompanjerad av glädjetjut, och ber om ett par minuters tålamod för att i tystnad kunna tona in på folkmassan som han ber att koncentrera sig samtidigt. Herr S., från hans grupp av assistenter, leder fram de sjuka inom synhåll och talar lugnt om för dem vad de bör göra: handflatorna uppåt på knäna, ingen fysisk kontakt med andra, inga tankar på sjukdomen – så lyder instruktionerna. Det är denna spänningsladdade, tysta förväntan, denna inre, andliga förberedelse inför det ögonblick när Grönings läkande kraft börjar verka, som medför de bästa förutsättningarna för att bli botad. Knappt en viskning hörs i folkmassan. Det går inte att beskriva situationen och stämningen, den uppeggade atmosfären fylld av gudstro, i vilken dessa stackars plågade människor med alla sina synliga och osynliga sjukdomar, och mer eller mindre starka i tron, väntar på det ögonblick när de ska bli botade.
Under tiden använder man femton minuter till att förbereda inspelningen av en dokumentärfilm – minuter som var och en känner att de bara kommer att få uppleva en gång i livet, och så uppfyllda av energifylld förväntan att man kan höra både sina egna och grannarnas hjärtslag. En av Grönings assistenter frågar under tiden var och en av dem som väntar var de kommer ifrån. Ortsnamn från alla delar av och zoner i Tyskland är representerade – från Allgäu och Schwaben, från Köln och Frankfurt, från södra och norra Bayern, från Bodensjön och Nordsjön – ja, till och med från Berlin, och sedan finns det naturligtvis många lokala ortsbor. En särskild glädje beredde det herr Gröning personligen, att en av de väntande som kom fram till honom var en gammal soldatkamrat som hade delat de hårda förhållandena i de ryska fånglägren i Karelen och Finland med honom. Folkmassan ombeds gång på gång att inte ställa några frågor till herr Gröning, utan istället helt och hållet fokusera på vad han kommer att säga.
Gröning talar till dem som väntar
Skymningen har nu kommit. Lyktor tänds på alla håll och filmutrustningen börjar komma på plats. Alla övriga ljud avtar och allas ögon riktas mot balkongen på vilken herr Gröning tillsammans med sin värd, några assistenter och botade kliver ut kl. 20.15. Därefter följer några minuters djup tystnad under vilka mänsklighetens store hjälpare knäpper sina händer och ser upp mot himlen. Sedan tar han kontakt med sina trogna hjälpsökande genom att se in i var och ens upphetsade ansikte.
Gröning börjar nu med enkla och väl valda ord uttrycka sin djupa tro med sin varma, sympatiska röst som förmår fängsla så många:
"Mina kära hjälpsökande! Idag liksom varje dag samlas människor här, fattiga och lidande människor som vill få tillbaka sin hälsa och som också kommer att få det. Men det finns också de som har kommit hit av ren nyfikenhet, personer som själva vet om att de är skeptiskt inställda. Jag känner det tydligt, och jag ber er att tränga undan dessa tankar och låta fakta övertyga er. Det handlar inte om underhållning eller billiga mirakeldemonstrationer här – stunden är alltför allvarlig för det och människornas lidande omkring mig alldeles för stort.
Jag har inte kallat hit någon; tvärtom, jag har bett dem vänta tills de kan få hjälp under ordnade förhållanden. Den som inte tror på mig behöver inte komma mer!
Jag vet att många av er är på väg att bli botade! Jag har för avsikt att stanna här i Bayern och ber er att ha tålamod tills jag får tillstånd att bota offentligt och Hälsocenter har upprättats. Men endast den som bär sin Gudstro med sig har rätt att bli botad. Tyvärr finns det många som har förlorat den för många år sedan eller som har missbrukat den.
Jag säger er: Den ende läkaren, människornas ende läkare, är och förblir vår Herre Gud! Endast Han kan hjälpa er. Men Han hjälper bara de troende som är villiga att frigöra sig från sin gamla sjukdom. Ni behöver inte tro på den lille Gröning, men ni måste ha förtroende för mig. Jag vill inte ha ert tack – det hör endast Gud till; jag gör bara min plikt!
Eftersom ni ännu inte vet om det, talar jag nu om för er att ni kan lämna rädslan och pengarna hemma, men att ni alltid måste ta med er sjukdomen och mycket tid – som jag sedan kan ta ifrån er. Ni måste alla vara humana mot varandra – inte hatfyllda, inte falska, aldrig behandla någon illa och aldrig vara avundsjuka. Den bästa och största gåvan i detta jordeliv är inte rikedom, inte pengar, utan hälsan som är värd mer än alla ägodelar på jorden. Ni har hört av mina assistenter vad ni bör göra för att uppnå största möjliga effekt. Jag vill inte bota inför allmänheten här! Jag måste först vara säker på att jag får hjälpa offentligt. Fram till dags dato har det dock alltid fungerat så att människor som befunnit sig i min närhet har fått tillbaka hälsan. De har inte behövt tala om sina sjukdomar – jag ser igenom dem och vet allt om dem!"
Herr Gröning ger nu ett par enkla exempel på kraften i sin utstrålning, vilken bekräftas genom tillrop, och fortsätter sedan: Var och en har nu fått vad han ville ha; men detta gäller bara den som känner sig förbunden med Herren Gud. Om allt går väl vill jag för att kunna hjälpa er alla starta flera Hälsocenter i nära samarbete med läkare, och med denna plats som huvudort. Till alla er som har kommit för era sjuka släktingars skull vill jag säga: "Jag är redan hos dem!" När ni återvänder hem kommer ni att märka att den sjuka personen inte längre är precis likadan som när ni lämnade denne!" Den osjälviske mannen får en lång applåd som tack för sina ord.
Två representanter för myndigheterna stödjer Gröning
Sedan kliver helt oväntat Münchens chefskonstapel Pitzer spontant fram ur den bakre delen av folkmassan: "Mina kära medborgare i Rosenheim! Jag talar till er idag av personlig erfarenhet. Jag kom i första hand hit som en sjuk person, men även som en bayersk myndighetsperson och observatör. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag fått en sådan fantastisk diagnos – inte ens av de allra mest berömda professorerna – som jag fick här på ett par sekunder av herr Gröning utan att han rörde vid mig ens. Jag tror fast på att jag är botad, och jag tar ansvar för det som sker här upp till de högsta instanserna i regeringen, oavsett om det passar herrarna – ni vet redan vilka jag syftar på – eller inte. Det viktiga är att de sjuka får hjälp. Jag stred i armén dag och natt under fyra år, och fick av den anledningen en svår sjukdom som jag redan har spenderat en halv förmögenhet på att förgäves försöka bota. Jag talar för min egen och för allas er räkning – och det ska höras överallt; jag måste hålla mig frisk för att kunna hjälpa alla goda människor. Jag tackar er, herr Gröning, för er hjälp. Må den gode Guden ge er kraft att hjälpa alla som kommer till er starka i tron och med öppna hjärtan.
Fortsätt att ha total tilltro till herr Grönings förmåga att bota. Och hjälp nu alla till att övervinna de sista svårigheterna. Mina vänner i statsparlamentet kommer att se till att herr Gröning en dag, kanske till och med redan snart, kommer att få tillåtelse att bota."
Därpå talade herr Hagen, representant för statsparlamentet: "Jag ville egentligen inte säga något, för jag var mycket skeptisk mot herr Gröning och ville personligen övertyga mig om det som händer här. Men idag har jag upplevt sådant som är så djupt gripande att jag inte ens kan klä det i ord. Detta är allt jag kan säga. Jag ber er att ni tror på herr Grönings kallelse!" En stormande applåd bryter loss i den upphetsade folkmassan.
