De nattliga botandena på Trabehof
Nu vände sig Gröning från balkongen till några personer med svåra och beklagansvärda fall av förlamning.
Fru Monika Baumgärtner från Bad Aibling har väntat på Traberhof i flera dagar. För tre år sedan föll hon ned från Watzmann och skadade ryggraden, vilket ledde till total förlamning av nedre delen av kroppen. Nu kämpar hon sig under stark ansträngning medan hon svettas ymnigt, fram till att kunna stå igen för första gången på åratal – om än bara för en kort stund. Sedan ber Gröning andra sjuka med lama och stela lemmar att röra på dem eller böja dem. Det är bara med stor svårighet jag lyckas tränga mig fram till den beklagansvärde, invalidiserade herr Georg Aigner från Rosenheim-Thrallerbräu, som strålande av lycka om och om igen visar hur han nu kan böja sina förstörda leder och stolt lyfter upp sin vänstra fot på sitt högra knä och vice versa. Detta fall sätter all skepsis i gungning och alla närvarande får möjlighet att övertyga sig själva. Slutligen blir en bagare från Bad Aibling på bara ett par minuter av med en nervös chockreaktion som han lidit av i åratal. Endast ett par små kvardröjande tecken på den märks, och Gröning lovar att befria honom från dessa inom ett par veckor.
Nu talar Gröning återigen till den förundrade folkmassan: "Om en förbättring har skett med era bekanta eller släktingar där hemma, ber jag att ni informerar mig om det så snart som möjligt med datumet för förbättringen, så att jag vet hur många som har blivit botade här idag. Jag önskar er alla en riktigt god natt och ett fullständigt tillfrisknande i Guds namn."
Sedan gick den store botaren in i huset igen med sina assistenter, och fortsatte där oavbrutet att bevisa sin förmåga att framgångsrikt bota människor, som från den tidiga morgonen till sena natten strömmade till, ditförda av sina läkare och pressen.
Fram tills dess hade jag bara uppehållit mig bland de sjuka för att få så god kontakt med dem som möjligt, men nu kunde jag vara närvarande vid behandlingen av de svåraste fallen efter en inbjudan av familjen Hawart. Jag klev in i den privata delen av huset genom den långa kön som bildats av dem som väntade i hallen. Trots all objektivitet kunde jag redan när jag klev in inte undgå att känna en viss kraftutstrålning. Sedan kom herr Gröning fram till mig och skakade kraftfullt hand med mig. För ett ögonblick kändes det som om hans starka, men enormt vänliga blick, såg rakt igenom mig. Hans första ord till mig vittnade om den stora besvikelse som pressen redan hade orsakat honom.
Vid ett par intressanta behandlingar av barnförlamning som är synbart framgångsrika, skapas en cirkel av intresserade i den exotiskt möblerade vinterträdgården. Under ljuskäglorna från fyra spotlights samlas 24 personer, bland dem den läkare som behandlar patienterna, dr. Meyer från sjukhuset för invalider i Bad Tölz, liksom en kvinnlig läkare, en läkarstudent, samt de förlamades ledsagare. Regnet trummar rytmiskt mot glastaket och tre filmtekniker fokuserar kameralinsen på patienterna. Varje enskilt fall filmas före, under och efter behandlingen för en dokumentärfilm som skall visas för allmänheten. Som alltid förbereder sig herr Gröning för behandlingen i rummet intill. Hans assistent, herr Schmidt, dyker upp och ber de närvarande att koncentrera sig på de kommande försöken att bota. Sedan gör han ett häpnadsväckande tillkännagivande, troligen beordrat av Gröning: bland de väntande finns en herre som bör ändra sin obefogade skeptiska inställning eller lämna rummet – så att inte den psykiska förbindelsen med de hjälpsökande bryts. Ingen lämnar dock rummet.
Därefter dyker Gröning upp i dörren och ber de närvarande att endast koncentrera sig på vad som sker i deras kropp. Gröning kliver in i cirkeln och arbetar intensivt med fru Baumgärtner från Bad Aibling, som blir presenterad för honom personligen häruppe. En förväntansfull tystnad råder. Olika delar av filmutrustningen börjar brumma omväxlande. Plötsligt vänder Gröning sig om och frågar patienten ifråga: "Och vad känner ni nu?" De vanliga svaren brukar vara att det pirrar i fötterna, det drar i vaderna, eller att en stickande smärta känns i området kring blåsan eller njurarna, att det knorrar häftigt från tarmarna, trycker över diafragman och magen – eller att häftiga skakningar uppstår i hela kroppen som alla kan se. Reaktionen på behandlingen visar sig på detta eller på liknande sätt hos nästan alla patienter. Nu fixerar mästaren med en centimeters noggrannhet blicken på exakt det ställe varifrån förlamningen kommer. Han ber fru B. ta tre djupa andetag. Sedan ropar patienten plötsligt: "Klart!". Bortvänd från patienten så att hon inte kan se honom, förklarar Gröning med ett detaljerat fingerspråk för läkarna hur man kan skära av en särskild nerv och sedan sy ihop den igen utan operation – medan patienten känner smärta som under en sådan operation. Allt eftersom behandlingen fortskrider, börjar patienten känna sig "lätt", hon känner knappt sin kropp längre och visar sig allt mer euforisk. Hon lyfter osäkert sin arm, stödjer sig på stolskarmarna och gör ett andra försök att stå: "Hon kommer snart att gå igen!" är Grönings "diagnos".
Behandling av svåra fall
Evelyn Gschwind från München, flicka på 8 år som varit nästan helt blind i flera år, och med en hornhinna som var allvarligt skadad, har genomgått fem operationer. Efter flera behandlingar under samma dag, kan hon nu se mer utan glasögon än vad hon någonsin har kunnat se – t.ex. tåget som kör förbi på 500 meters avstånd. Gröning får lilla Evelyn att bli av med suddigheten framför vänstra ögat genom att placera hennes vänstra hand över ögonhålan och sedan ta bort den igen när han säger till. Efter detta kan hon mycket lättad beskriva varenda detalj i rummet.
Nu låter Gröning tre herrar bland ledsagarna till patienterna komma fram och kliva ut på balkongen, eftersom de distraherar sina skyddslingar. Sedan delar han ut små kulor av stanniolpapper som han själv har rullat från tomma cigarettpaket, och som uppenbarligen bär på någon sorts magnetisk kraft. De är så eftertraktade att de redan säljs på svarta börsen i München – naturligtvis förfalskade. Dessa "kraftbärare" antas skapa kontakt mellan patienten och Gröning över rumsliga avstånd och underlätta den nödvändiga koncentrationen vid distansbehandlingar.
Dagen börjar nu gry, men mästaren visar fortfarande inga tecken på trötthet. Uppenbarligen överför han sin uthållighet på besökarna, för inte heller någon av dem verkar vilja lämna "mirakelplatsen". Begreppet "sömn" är ett främmande ord för Gröning. En snabb rörelse med handen från pannan upp över hans markanta skalle till bakhuvudet, skingrar alla tecken på trötthet. Cigaretterna glöder dock oavbrutet i hans hand och hans näringsintag består bara av små portioner.
Sedan skickas den ständigt efterfrågade mannen till bakgården där ett särskilt svårt fall vilar, den 35 årige herr Fischhaber från Bad Tölz som redan har väntat på honom i flera dagar som sitt sista hopp. Genom en släd- och motorcykelolycka blev herr Fischhaber partiellt förlamad i delar av kroppen och har sedan i maj 1949 hela tiden försämrats. Tre medicinska diagnoser har ställts av kända professorer i München och varierar mellan bensinförgiftning, en skada på ryggraden, tumörer på nervbanorna, och – det senaste fyndet som gjorts av den läkare som idag har tagit honom med till Gröning – en skada på lillhjärnan. För två månader sedan sökte herr Fischhaber upp Gröning i Herford och blev lovad att han skulle bli botad. Men medan hans njurproblem, som hade orsakats av många års medicinintag, försvann fullständigt efter besöket i Herford, förbättrades han inte vad gäller de övriga sjukdomssymptomen. Gröning har redan förberett sig för denna morgonkonsultation kvällen innan via en distansbehandling, och vid tidpunkten ifråga kände herr Fischhaber ett intensivt pirrande i sin vänstra hand, liksom en känsla av träningsvärk i den vänstra vaden och i främre delen av foten.
Herr Gröning anger en helt klart sensationell "klärvoajant" förklaring till varför herr Fischaber inte blev botad eller förbättrades förra gången, och säger: "Var på er vakt mot ett gift par som ni är god vän med, för de är inte vänligt inställda till er. Kvinnan har svart hår, mannen mörkblont med bena och han är ungefär 170 cm lång. Den här mannen – om ni vill veta exakt – klev in i ert hem två dagar efter att ni hade återvänt hem härifrån, och det var klockan sex på kvällen. Ni kommer att veta vem han är genom att han innan han stänger dörren efter sig, alltid torkar sig om näsan med en näsduk. Denna man förhindrar till dags dato ert botande genom mig, för han har redan talat nedsättande om det för allmänheten. Denna person står mellan er och mig och bryter den nödvändiga kontakten. Undvik denne man och ni kommer snart att vara frisk."
Botarens sista ord, vilka han gav mig med på vägen hem, pekade fram emot hans framtida arbete och var: "Jag skulle vilja bota mina patienter på ett par minuter med följande ord: GODDAG! NI VAR SJUKA! ADJÖ!"
A. Stecher
Redaktörens kommentar
Detta är vår korrespondents rapport och vi trycker den utan några kommentarer. Våra läsare kan nu bilda sig en egen uppfattning baserad på denna faktafyllda beskrivning av herr Grönings "läkekonst", och om huruvida det är nödvändigt att statsmakten omedelbart ger honom tillstånd att arbeta som "naturmedicinare" till förmån för många sjuka och skadade.
Eftersom Gröning för närvarande planerar att stanna på Traberhof utanför Rosenheim, kommer vi att erbjuda fler extranummer vid lämpligt tillfälle.
Vi kan inte vidarebefordra brev eller på annat sätt hjälpa till att kontakta herr Gröning. Självklart kan alla som är intresserade skicka brev (utan fotografier) eller andra meddelanden till hans adress: Herr Bruno Gröning, Rosenheim-Land, Traberhof. Adresserna som cirkulerar på svarta börsen är falska. Herr Gröning ber att ni avstår från personliga besök tills han har fått sitt officiella tillstånd.
