Bruno Gröning (1906-1959)

En extraordinär men kontroversiell människa

År 1949 hamnade Bruno Gröning över en natt i offentlighetens ljus i Tyskland. Pressen, radio och Wochenschau (en sammanfattning av veckans händelser) berättade om honom. I flera månader höll händelserna kring den s.k. "mirakeldoktorn", som han snart kallades, den unga republiken i spänning. En film spelades in, vetenskapliga undersökningskommissioner sammankallades och myndigheterna sysselsatte sig med fallet Bruno Gröning upp till högsta instans. Socialministern för länet "Nordrhein-Westfalen" anklagade honom för att bryta mot bestämmelserna för naturläkare. Bayerns landshövding däremot, förklarade att man inte kunde tillåta att ett sådant "exceptionellt fenomen" som Gröning skulle offras för paragrafernas skull. Det Bayerska inrikesministeriet betecknade Grönings arbete som "ett arbete utfört av kärlek och utan ersättning."

I alla samhällskikt diskuterade man fallet Gröning livligt. De emotionella vågorna gick höga. Präster, läkare, journalister, jurister, politiker och psykologer: alla talade om Bruno Gröning. För somliga var hans underverk en nådegåva från en högre makt, för andra däremot urendrejeri. Men att botandena var verkliga kunde bevisas genom medicinska undersökningar.

Ett världsomfattande intresse för en enkel arbetare

Bruno Gröning, som föddes 1906 i Danzig, var en enkel arbetare och efter kriget tvångsemigrerades han som flykting till Västtyskland. Han hade livnärt sig genom olika slags arbeten, bl.a. som snickare, fabriks- och hamnarbetare. Nu stod han plötsligt i centrum för allmänhetens intresse. Nyheten om hans underverk spreds världen över. Från alla länder kom sjuka, brev med böner om hjälp och erbjudanden. Tiotusentals som ville bli botade kom till de platser där han verkade. En revolution inom medicinen bröt fram på nya vägar.

Fångad i ett järngrepp mellan förbud, rättsprocesser och giriga medarbetare

Men även motkrafter fanns. De gjorde sitt yttersta för att förhindra Bruno Grönings gärning. Han fick förbud att bota, och band honom genom rättsprocesser. Alla ansträngningar att inordna hans verksamhet i den befintliga samhällsstrukturen misslyckades. Å ena sidan på grund av ett motstånd från berörda parter på viktiga positioner inom det sociala systemet, å andra sidan genom hans medarbetares oförmåga eller girighet. När Bruno Gröning dog 1959 i Paris var den sista rättsprocessen emot honom ännu i full gång. Rättegången avbröts och någon slutgiltig dom meddelades aldrig. Många frågor förblev obesvarade.