Hans sista resa

Den 26 januari dör Bruno Gröning i Paris

Diagnos: magcancer i långt framskridet stadium

Sent på hösten 1959 körde Bruno Gröning med sin andra hustru, Josette, som han hade gift sig med i maj 1955, till Paris för att undersökas av dr. Pierre Grobon, en vän till dem som var cancerspecialist. En utvärdering av ett flertal röntgenbilder visade: magcancer i ett framskridet stadium. Dr. Grobon ville operera omedelbart, men Bruno Gröning vägrade.

Han körde tillbaka till Tyskland och förberedde julfirandet för vännerna i vänkretsarna. Den 4 december gjorde han en bandinspelning som skulle spelas upp inför julfirandet. Sedan återvände han än en gång till Paris tillsammans med sin hustru. Dr Grobon hade under tiden informerat den välrenommerade specialisten på cancerkirurgi, Dr. Bellanger. På hans klinik på Rue Henner, inte långt från Montmartre, opererades Gröning den 8 december. Resultatet chockade läkarna: hans tillstånd var mycket värre än vad man hade kunnat utläsa av röntgenplåtarna – det var inte längre möjligt att operera. Såret syddes omedelbart ihop igen.

Förvånansvärt snabb återhämtning

Josette Gröning skrev: "De kunde inte förstå att Brunos utseende avslöjade så lite av hans inre, fruktansvärda lidande och att han fortfarande kunde andas normalt, att hans ämnesomsättning hade fortsatt att fungera så väl under de senaste veckorna och att hans blodvärden var utmärkta. I detta långt framskridna stadium brukar patienterna kräkas oavbrutet så snart de har intagit den allra minsta näring, och de redan svårt prövade patienterna svälter ihjäl. Med Bruno var det inte så."

Till läkarnas förvåning återhämtade han sig mycket snabbt och körde tillbaka till Tyskland där han kunde vara med om att fira jul. I mitten av januari träffade han representanterna för den nya organisationen i tre dagar och instruerade dem i hur den skulle byggas upp. De två representanterna hade ingen aning om att detta skulle bli deras sista möte med Bruno Gröning.

Operation i Paris åtföljd av ett åskväder

Den 21 januari återvände han till Paris med flyg. Eftersom hans tjocktarm hade blockerats var en operation nödvändig. Den 22 januari klockan 09.00 – vid samma tidpunkt som processen för överklagandet påbörjades i München – blev Bruno Gröning opererad igen. Han var tvungen att själv genomgå det han hade räddat så många människor ifrån; han vare sig kunde eller fick hjälpa sig själv.

När han den morgonen låg nedsövd, bröt det plötsligt ut ett häftigt åskväder över Paris. Grönings fru berättade: "Underligt var också följande naturfenomen. Den 22 januari, medan min man fortfarande låg nedsövd, bröt helt plötsligt ett åskväder ut över Paris med blixt och dunder och kastade en skugga över dagens glada och ljusa stämning. Det blev så mörkt att vi mitt på ljusa dagen var tvungna att tända lamporna. Sjuksköterskan uttryckte sin förvåning över ett sådant extremt oväder. Under dagarna som följde efter operationen var Brunos temperatur, blodtryck och puls helt normala. Vid två tillfällen gick han till och med upp och satte sig en stund i en fåtölj!"

”Total inre förbränning”

Den 25:e föll han i koma och nästa dag, den 26 januari 1959, klockan 13.46 dog Bruno Gröning på Hennerkliniken, av – som doktorn kallade det på dödsattesten – cancer. Var det verkligen cancer? Efter den andra operationen sade dr. Bellanger: "Skadorna i Brunos kropp är fruktansvärda. Det är som om allt är totalt förbränt inuti. Hur han har kunnat leva så länge och utan outhärdlig smärta är ett mysterium för mig."

Bruno Gröning hade redan flera år tidigare sagt: "Om jag hindras från att utföra mitt arbete, kommer jag att brännas upp inuti."

Ord i efterhand

Hur Bruno Gröning bar detta bittra öde avslöjar ett brev som dr. Grobon skrev till hans änka den 26 februari 1959. "Deras ansträngningar (läkarnas försök att rädda Bruno Gröning) var bara naturliga, och jag tror mig kunna säga att de upplevde ett enormt stöd genom det mod och den viljestyrka som den betydelsefulla personligheten Bruno Gröning visade." [...]“

År 1974 uttryckte dr. Bellanger sin beundran för Bruno Gröning i ett brev: "Bruno Gröning var en man med hjärta, en värdefull människa som överträffade sig själv; han behöll sin värdighet inför lidandet och döden, vilket väcker min beundran än idag."

Efter kremeringen av kroppen – ett slutgiltigt domslut uppnås aldrig

Bruno Grönings kropp kremerades i Paris och urnan med hans aska lades till vila på skogskyrkogården i Dillenburg.

Rättegången förklarades avslutad på grund av den anklagades bortgång, och man nådde aldrig fram till ett slutgiltigt domslut.

Var och en kan uppleva hjälp och helande inifrån sig själv

"Mirakeldoktorn från Herford" som hade botat oräkneliga, ja tusentals människor, dog ensam och övergiven på en liten gata i Paris. Varför var detta tvunget att ske? Varför var han tvungen att lida så bittert? Varför kunde han inte rädda sig själv?

Grete Häusler (1922-2007), en botad som var medarbetare till Bruno Gröning i många år, och grundaren av Bruno Grönings Vänkrets, skriver om detta i sin bok Das Heil erfahren, das ist Wahrheit: "Under den korta tid han befann sig här på jorden gjorde Bruno Gröning mycket gott. Gåvan att bota och hjälpa var han född med. Vart han än reste skedde det underbara saker som inte kunde förklaras med hjälp av intellektet. Han blev allmänt känd år 1949. Tre månader efter att de stora masshelandena hade ägt rum i Herford och då alla pratade om honom, både hemma och utomlands, blev han förbjuden att bota. Han blev förföljd och hetsad. Han tvingades genomgå den stora rättsprocessen vars syfte bestod i att döma och straffa honom. Varför? Vem hade han skadat? Ingen – men han hade gjort mycket gott för tusentals människor. Mer än någon annan skulle ha kunnat göra för dem. Oskyldig ville de straffa honom! Oskyldig ville de hindra honom från att göra det som Gud hade ålagt honom – att hjälpa människorna! Han var tvungen att genomleva följderna av denna bittra illvilja på cancerkliniken på Rue Henner i Paris. Svårt plågad brändes han upp inuti av den helande energin som han inte längre fick vidarebefordra. Människornas lagar ville förbjuda honom detta i Tyskland. Bland alla lögner och allt förtal stod han där anklagad som om han vore en brottsling! Tyst och ensam, ingen vän var medveten om det, bar han mänsklighetens lidande. Och det var ett stort arbete! Det gjordes inte för intet! Det var tvunget att vara så, annars var det inte längre möjligt att hjälpa människorna."

I sin bok Jag lever för att mänskligheten ska kunna fortsätta leva skrev hon: "När man använder ordet 'offer' bör man vara mycket försiktig. Men i det här fallet, när Bruno Gröning dog i Paris, är ordet – med hela dess allvarstyngda innebörd – sant."

Bara så kunde hans ord gå i uppfyllelse, ord vars sanningshalt idag intygas i oräkneliga succéberättelser: "När jag inte längre kommer att finnas kvar här på jorden som människa, det vill säga när jag har lagt ifrån mig min kropp, då kommer mänskligheten att ha nått så långt att var och en kan uppleva hjälp och helande inifrån sig själv.“

Den stora rättsprocessen fortsätter

Överklagande och prövning

Grönings ofördelaktiga utgångsläge

Initiativet till överklagandet i januari 1958 togs av Åklagarmyndigheten, vilket inte utgjorde någon fördel för Bruno Gröning. Men det var inte bara detta slarv från den advokat han hade då som skadade honom, utan även att överlämnandet av hans dossier till den nya rättsmedhjälparen försenades, vilket hindrade förberedelserna inför prövningen.

Till nackdel var också att åklagarsidans vittnen jämfört med under den första prövningen, gav ett mycket mer samlat och självsäkert intryck. De verkade ha ingått en överenskommelse på en punkt: läkarnas förbud.

Fängelsestraff och böter som omvandlas till villkorlig dom, "en skam" utan klargörande av hur ett botande går till

Den här gången löd domen: Åtta månaders fängelse för vållande till annans död på grund av vårdslöshet och böter på 5000 DM för överträdelse av lagen om utövande av alternativ medicin. Fängelsestraffet omvandlades till villkorlig dom.

Baronessan Anny Ebner von Eschenbach, som fanns på plats i rättsalen som åhörare under både den första och andra processen, kallade domslutet en skam för Tyskland.

Bruno Gröning deklarerade att han straffades för att han gjorde gott. Han beklagade att inte en enda person under hela processen, inte ens hans egen advokat, hade visat intresse för att få veta hur ett botande gick till. Om man hade eftersträvat att besvara den frågan skulle det ha framgått att hans metoder inte hade något gemensamt med medicinsk behandling. Man skulle då ha varit tvungen att lägga ner fallet. Men ett klargörande i den frågan hade inte intresserat någon i domstolen. De hade redan bildat sig en förutfattad uppfattning om Gröning och var inte beredda att vika från den.

Överklagande strax före hans bortgång 

Men inte heller detta blev slutet på processen. Den här gången var det Bruno Gröning som överklagade. Datumet för prövningen sattes till den 22 januari 1959, inför den högsta regionala domstolen i München. Men den skulle aldrig avslutas eftersom Bruno Gröning dog samma månad.

"Hans ord förvisar sjukdomen"

Botandena fortsätter att ske – trots rättegångarna och förbudet att bota

Fysiskt tillfrisknande och inre förvandling

Under tiden som dessa dispyter och bataljer pågick, fortsatte Bruno Gröning sitt arbete. Horst Mann, som var journalist med medicinsk inrikning, skrev 1957 i en artikelserie i Neuen Blatt med rubriken "Hans ord förvisar sjukdomarna" bl.a:

"Morgonen därpå körde jag från Hameln till Springe, den lilla staden vid floden Deister. Man hade bildat en Gröning-gemenskap även där. Gröning hade botat ett antal människor där och det var utgångspunkten för den. Och där upplevde jag ännu en gång det som jag redan tidigare hade upplevt på många olika platser, i Augsburg, Hameln, Wien, Plochingen och andra städer: Människor reste sig upp och berättade för mig om sina sjukdomar. De namngav läkarna som hade behandlat dem för mig. De berättade om sitt tillfrisknande som de hade Gröning att tacka för. Och var och en av dem var beredd att höja handen och vittna om detta under ed.

'Redan som baby var mina höfter ur led på båda sidorna', förklarade den femtioåriga Julie Prohnert från Hannover. 'Senare kunde jag bara gå med hjälp av kryckor. Läkarna kunde bara lindra mitt lidande. När jag lyssnade till ett föredrag av herr Gröning fick jag en stark reaktion. Min rygg som redan var krokig hade blivit rak igen. Jag kunde gå igen. Jag har inte fått något återfall…'

'Jag hade reumatism i lederna och plågades även ständigt av utslag och varbölder. Herr Gröning befriade mig från det', sade Wilhelm Gabbert från Hamelin.

'Jag stod bara ut med mina besvär i gallblåsan genom att ta morfin', berättade Kurt Severit från Evestorf. Jag tackar Bruno Gröning för att han har tagit detta lidande ifrån mig.'

'Jag hade svår diabetes', berättade Robert Thies från Springe. 'Men allvarligare var en svaghet i hjärtmuskeln. Jag har inget av dessa problem längre. Jag har Bruno Gröning att tacka för detta.'

Det fanns en lång rad sådana exempel. De människor som delgav mig sina berättelser var i alla åldrar. Män, kvinnor och barn. Många sjukdomar nämndes, alltifrån huvudvärk till inflammationer i någon nerv, ischias, besvär i njurar eller gallblåsa, hjärtstörningar och förlamningar.

Men det fanns också något annat som berörde mig djupt. Helt öppet, inför alla som lyssnade, berättade många människor om hur de genom Gröning hade upplevt en inre förvandling. Det ständiga behovet att jaga efter framgång och en egoistisk inställning hade gett vika för inre lugn och frid, och ett mer allmännyttigt sätt att tänka."

Att ha tillit gör det möjligt för alla människor att bli botade

Dr. Horst Mann fortsatte: "Efter alla dessa samtal med människor som kände sig botade av Bruno Gröning, växte sig en fråga allt starkare inom mig: Var det möjligt att bota alla människor – eller vågade jag säga – sjukdomar? Var gick gränsen för den energi som Gröning utstrålade? Fanns det inga faror när det gällde detta? [...]

Jag ställde den frågan till honom under mitt sista besök. 'Jag vare sig kan eller vill tvinga någon, svarade han mig. Om någon stänger sig för mig, och inom sig inte är beredd att öppna sig för energin som skapar ordning, då är jag inte i stånd att tränga mig på dem. Allt jag kan göra då är att uppmana dessa människor att spränga ondskans bojor som hindrar hälsan och välbefinnandet.'

Jag hade ytterligare en fråga: 'Alla sjukdomar är ju inte lika farliga', sade jag. 'Anta att en allvarligt sjuk person som har givits upp av flera läkare, tillåter en läkare som fortfarande är villig att kämpa för honom att kalla in er. Skulle ni då kunna hjälpa?'

'Ja', svarade Gröning utan att tveka. 'Om patienten tror på det och läkaren har förtroende för den väg som han har valt, kommer inte framgången att utebli. Denna kombinerade tro kan utveckla oanade krafter i patienten. Ofta sker framgången snabbast när en sjuk person som är förtvivlad griper efter det sista halmstrået.'"

Brytning med Gröningförbundet

Dags att göra en bedömning av skadan som skett

Genom trångsynt byråkrati ser man passivt på medan Gröning ska betala böter

I oktober 1957 uppstod en konflikt mellan Bruno Gröning och styrelsen för organisationen. Genom trångsynt byråkrati hade Gröningförbundet orsakat honom betydande skada. Grundorsaken till dispyten var domstolsbeslutet, i vilket Gröning på kort tid var tvungen att betala 2000 DM i böter. Eftersom han aldrig hade tagit betalt för sitt arbete och därför inte hade några pengar, hade Gröningförbundets styrelse erbjudit sig att täcka domstolskostnaderna redan när förhandlingarna tog sin början. Nu diskuterade man huruvida böterna var inkluderade i dessa kostnader. Genom en mycket lång och byråkratisk procedur ville man undersöka huruvida Förbundet var förpliktigat att stå för dessa 2000 DM. Först därefter tänkte Förbundet befatta sig med hur man skulle finansiera dessa böter. Detta innebar att man nästan säkert kunde förutse att Gröning skulle få pengarna alldeles för sent – om han fick dem överhuvudtaget. Därmed uppstod en öppen konflikt och senare en slutgiltig brytning mellan parterna.

Falska vänner 

I en skrift på 62 sidor som kallades Översikt över Förbundets aktiviteter listade Gröning allt Förbundet hade gjort som hade skadat honom. Sammanfattningsvis påpekade han: "När jag idag jämför dem som tidigare omgav mig (profithajarna Meckelburg, Enderlin, Schmidt och Hülsmann) med dem som omger mig nu (Förbundets styrelsemedlemmar), kommer jag fram till att slutresultatet är detsamma: Idag har resultatet blivit detsamma som då på grund av dem som ville vara mina närmaste och bästa vänner. Då blev jag förrådd genom smutsiga hantlangares aktiviteter. Idag har de av mina vänner som ville vara mina närmaste, svikit mig genom att passivt stå och se på medan jag genomled domstolsprocessen och anklagelserna; jag förvägrades hjälp och ingen erbjöd mig ett fordon så att jag kunde besöka mina lokala vänkretsar, ingen gjorde något åt den negativa presskampanj som bedrevs emot mig, man orsakade bara förvirring och fanns helt enkelt inte där för mig när jag behövde hjälp av människor som kunde stötta mig genom sin utbildning och den ställning de har i världen på grund av den. Ett stöd de både kunde och borde ha gett mig så att jag kunde genomföra det jag kom till jorden för: att återge människorna livskraften och visa människorna vägen till tron.

Inte en enda av dessa vänner har engagerat sig för att kämpa för frihet för min del, inte en enda har haft modet att verkligen stå mig bi. Ingenting har blivit gjort. Med småsint byråkrati har det ena beslutet efter det andra tagits. Ingen har verkligen ställt upp för min räkning, ingen har förbundit sig med hela sin själ för att en gång för alla befria mig från dessa strider i domstolen, mot pressen, eller för att skaffa mig en assistent, för att fixa bilen som inte fungerade, emot förtalet och nedsmutsningskampanjerna etc. etc. – och banat väg för mig så att jag kunde genomföra det jag har kommit till jorden för: att återge människorna livskraften, och att visa människorna vägen till tron.

Att jag behöver lugn och ro för att göra det, och inte hela tiden får bli avbruten och hindrad på grund av världsliga, yttre företeelser, att jag behöver en skyddsvall och ett försvar för att min gåva skall kunna arbeta ostört, det har ingen tänkt på. Ingen av mina vänner, ingen av dem som vill vara mina vänner. Och detta är det verkligt skamliga och utgör en sådan besvikelse för mig:

-Profithajarna ville skaffa sig fördel, och man har förstått att de är dåliga människor. -Vännerna i Gröningförbundet är alltför halvhjärtade, för likgiltiga, för bekväma, jag vill inte kalla dem illasinnade.

Och resultatet är detsamma: Jag är inte fri. Många vänner i Gröningförbundets styrelse har inte hållit sitt ord. Jag har bara blivit hindrad genom allt som har gjorts."

Föreningen blev ett misslyckande

Weisser avsade sig sitt uppdrag och Gröningförbundet, som aldrig hade blivit registrerat som en officiell organisation, upplöstes kort därefter. Istället grundades Sällskapet för främjandet av andliga och naturliga livsprinciper. Det etablerades 1959, och ledare var Erich Pelz i Tyskland och Alexander Loy i Österrike. Men inte heller denna den sista organisationen som grundades under Bruno Grönings livstid, lyckades genomföra vad han hade hoppats på. Hans namn nämndes inte ens i stadgarna.

Den stora rättegången (1955-1957)

Åtal för vållande till annans död och frikännande med slutgiltigt förbud att bota

Den 4 mars 1955 väckte åklagarmyndigheten på nytt åtal mot Bruno Gröning. Återigen var han anklagad för att ha brutit mot lagen om utövande av alternativ medicin. I ytterligare en åtalspunkt anklagades han för att ha orsakat ett dödsfall på grund av oaktsamhet.

Gröning förnekar ett påstått löfte om botande och att han förbjudit läkarvård

Efter att han hade delgivits stämningen vände han sig till sina vänner: "Mina kära vänner! I dessa dagar har den samlade pressen och radion på ett mer eller mindre partiskt och vinklat sätt låtit meddela att Åklagarmyndigheten i München har förberett en process mot mig angående vållande till annans död på grund av slarv. Det sägs att jag i slutet av 1949 skulle ha lovat att bota en TBC-sjuk sjuttonårig flicka, och hindrat henne från att uppsöka både ett sanatorium och en läkare. Jag skulle vara ansvarig för denna unga människas död. Den som har läst eller hört dessa rapporter med öppet sinne bör ha uppmärksammat deras syfte: Att skapa förvirring bland mina vänner, och hindra alla hjälpsökande från att befatta sig närmare med den kunskap jag erbjuder och med vår strävan. Med alla möjliga medel försöker man stoppa min, Gröningförbundets och er aktivitet. Det är givetvis självklart att saker och ting inte förhåller sig så som det har framställts! Mina vänner, för er behöver jag inte förklara mig. Ni vet att jag inte lovar någon att bli botad och att jag aldrig avråder från medicinsk behandling."

Märkvärdigt sen granskning av utredningen

Gröning talar vidare till sina vänner: "Jag blev frikänd 1952. Är det inte underligt att 'fallet Kuhfuss', som dök upp redan i slutet av 1949/början av 1950, inte togs upp i processen mot mig 1951/1952, trots att all dokumentation redan låg färdig och hade presenterats för rätten. Är det inte slående att man undersöker möjligheterna att inleda en ny process mot mig vid exakt den tidpunkt som det blev känt för allmänheten att vi i Murnau den 22 november 1953 bildade Gröningförbundet! Sanningen är den att sedan januari 1954 har ett stort antal lokala gruppledare och vänner, och även medlemmar av Förbundet blivit förhörda och övervakade av polisen."

Försvarets vittnen avvisas, åklagarens vittnen välkomnas

Förberedelserna inför processen drog ut på tiden i över två år. Bruno Grönings försvar beredde avsevärda svårigheter. Så gott som samtliga vittnen som kunde tala till hans fördel avvisades, medan åklagarsidans vittnen tilläts. Bland dessa befann sig två tidigare medarbetare till Gröning: Eugen Enderlin och Otto Meckelburg. Särskilt Meckelburg, som var medanklagad i den första processen, vände sig mot Gröning på ett osedvanligt hårt sätt. Han gjorde allt som stod i hans makt för att skada Gröning. När det gällde åtalspunkten vållande till annans död spelade han en särskilt viktig roll. Situationen hade nämligen uppkommit under hans tid som manager för Gröning.

Den manipulerade tvisten Ruth Kufuss

I november 1949 kom Emil Kuhfuss, en tjänsteman på Sparkasse (Sparbanken), till ett av Grönings föredrag tillsammans med sin då sjuttonåriga dotter Ruth, som led av tuberkulos i båda lungorna. Gröning såg genast att flickans tillstånd var bortom all hjälp och nämnde detta för en läkare som var närvarande vid tillfället ifråga. Meckelburg pressade dock Gröning och krävde att han skulle ta sig an fallet. Så efter föredraget anordnades ett möte mellan Bruno Gröning och Ruth Kuhfuss. Gröning sade åt flickan att repa mod och rådde hennes far att låta en specialist genomföra en undersökning av henne efter nio dagar. Han hoppades därmed att han kunde uppnå att flickan fick läkarvård trots att hon inte längre ville veta av läkare. Fadern lovade att ordna detta.

Den korrespondens som ägde rum under tiden som följde sköttes av Meckelburg och nådde aldrig Bruno Gröning. Han hörde inte talas om Ruth Kuhfuss igen förrän i maj 1950. Fadern hade under tiden skickat brev i vilka han bönföll Gröning om att besöka dem. Men Meckelburg vidarebefordrade aldrig breven utan hade på eget initiativ och utan Grönings vetskap, bestämt ett möte med herr Kuhfuss. Först strax före det avtalade mötet informerade Meckelburg Gröning om det och tvingade honom att följa med.

Senare påstod Meckelburg att Bruno Gröning hade lovat att bota flickan. Faktum är att det var Meckelburg själv som hade försäkrat fadern att han skulle övertala Gröning att bota hans dotter. Meckelburg såg en inkomstkälla i banktjänstemannen som han ville utnyttja och han behövde Gröning för att kunna göra det. En kort tid efter besöket gick Gröning och Meckelburg skilda vägar.

En av de tunga anklagelsepunkterna mot Gröning var att han hade förbjudit Ruth Kuhfuss att vända sig till läkare. Men faktum var – och detta intygades även av åklagarens vittnen – att han redan vid det första mötet hade skickat flickan till läkare. Han hade också i en radiointervju under hösten 1949 bett människor "att fortsätta med sina medicinska undersökningar ända till slutet". Han rådde alltid dem som bad honom om hjälp att ha förtroende för sina läkare.

Ruth Kuhfuss, som redan hade genomlidit flera smärtsamma behandlingar vilka inte hade gett resultat, vägrade att ta emot fler behandlingar. Hon dog av sin sjukdom den 30 december 1950.

Ett medicinskt expertutlåtande bekräftar att ett botande var utsiktslöst

Med. dr Otto Freihofer belyste fallet från en medicinsk synvinkel då han uttalade sig som expertvittne: "När man begrundar fallet sakligt, borde till och med en som inte är fackman komma fram till samma slutsats som Hälsovårdsmyndigheterna i Säckingen, då de sade att med hänsyn till hennes 'mycket allvarliga' tillstånd – som enligt läkarnas testresultat var 'livshotande', eller åtminstone 'ytterst farligt i framtida bemärkelse' – skulle ett botande enligt vanliga, mänskliga förväntningar inte ha kunnat komma ifråga. På samma sätt kommer varje förnuftigt tänkande och ärlig utbildad läkare som inte är partisk, eller så inbilsk att han tror sig kunna bortse från naturens kraft på grund av de nyaste medicinerna – vara tvungen att hålla med expertvittnet prof. Lydtin från München, när han sade: "Man kan inte säga att det fanns några större chanser till återhämtning före den 5 november 1949 heller. Enligt min åsikt är det mer än förvånansvärt att hon levde så länge som till den 30 december 1950, och det kan mycket väl vara så att det faktiskt var tack vare Grönings inflytande som hennes liv förlängdes. Sammanfattningsvis skulle jag vilja avsluta mitt vittnesmål med att påståendena: 'det fanns en möjlighet att hon skulle kunna bli frisk', och, 'patienten Kuhfuss liv skulle ha kunnat förlängas även om herr Gröning aldrig hade kommit i närheten av henne', varken är förutsägbara med säkerhet eller berättigade."

Ett olyckligt domstolsbeslut 

I slutet av juli 1957 avgav juryn i den regionala domstolen i München sitt beslut. På punkten vållande till annans död genom oaktsamhet frikändes Bruno Gröning. När det gällde överträdelse av lagen om "utövande av alternativ medicin" bötfälldes han dock med en summa på 2000 DM.

Trots att utslaget av domen vid första anblicken verkade vara positivt, var det oacceptabelt för Gröning. Det var liktydigt med ett slutgiltigt förbud mot hans verksamhet. På grund av en felbedömning av hans advokat – som ansåg beslutet vara betydligt mer positivt än Gröning – var det inte heller han, utan Åklagarmyndigheten som överklagade domslutet. En andra prövning påbörjades i mitten av januari 1958, återigen i München.

Gröningförbundet

Förhoppning om att kunna verka fritt genom en förening

För att kunna nå så många människor som möjligt trots förbudet att bota hade Bruno Gröning redan i början av femtiotalet upprättat lokala grupper. Där höll han helt enkelt föredrag, i vilka han inriktade sig på att delge de hjälpsökande sina kunskaper.

Rättsligt skydd och en styrelse som bestod av ansedda personer

Den 22 november 1953 upprättade han en paraplyorganisation i Murnau/Seehausen, det s.k. Gröningförbundet. Förbundet skulle skrivas in i registret för föreningar och ge Bruno Gröning ett legalt skydd för hans verksamhet. På så vis skulle han kunna undvika ytterligare en konflikt på grund av lagen om utövande av alternativ medicin.

Styrelsen i Gröningförbundet bestod bland annat av greve Zeppelin, greve Matuschka, baronesssan Anny Ebner von Eschenbach, chefsingenjör Hermann Riedinger och direktör Konstantin Weisser, samt till en början även av Rudolf Bachmann som co-instiftare, från vilken sällskapet dock snart distanserade sig. Ordförande på livstid var Bruno Gröning.

Sekreterarens girighet går före de sjukas välbefinnande

Förbundets sekreterare var journalisten och föreläsaren Egon Arthur Schmidt från Heidelberg. Redan i Herford var han en nära medhjälpare till "mirakeldoktorn" och hade grundat sällskapet Bruno Grönings Vänkrets. Denna organisation fungerade dock inte som Bruno Gröning önskade och upplöstes efter en kort tid. Gröning tog under perioden ifråga avstånd från Schmidt eftersom han hade förskingrat donationer.

Schmidt återvände till Gröning 1952 och förklarade att han hade förstått att han hade handlat fel. Han bad om att återigen få hjälpa till med uppbyggnadsarbetet av verksamheten och Bruno Gröning tog emot honom som medhjälpare. Detta gav Schmidt möjlighet att visa huruvida han verkligen var intresserad av att hjälpa de sjuka eller om han bara ville måna om sin egen ekonomiska situation.

År 1955 tog Bruno Gröning slutgiltigt avstånd från Schmidt eftersom denne inte hade förändrats. Han hade då liksom tidigare försökt tjäna pengar på Grönings förmåga. Efter brytningen inledde Schmidt flera processer mot Gröning, i vilka han i efterhand begärde ersättning för sitt arbete som volontär.

Vem finns till för vem – Förbundet för Grönings verksamhet eller Grönings verksamhet för Förbundet?

Konstantin Weisser och Hermann Riedinger tog tillsammans över posten som VD. Detta verkade till en början mycket lovande eftersom de var världsvana och deras utbildning kunde användas till Bruno Grönings fördel. En fara kvarstod dock, nämligen att de skulle uppfatta sig som överlägsna den enkle arbetaren, och agera emot hans vilja eftersom han inte hade uppnått deras utbildningsnivå.

Med tiden utvecklades verkligen situationen i den riktningen och de två männen fann det allt svårare att acceptera vad Bruno Gröning sade. De verkade fullständigt ha glömt bort att Förbundet inte bara bar Grönings namn utan också hade skapats för hans skull. För dem blev Gröningförbundet något av ett mål i sig. De tappade fullständigt bort den centrala målsättningen, att hjälpa de sjuka. Det verkade som om de hade glömt det faktum att det var genom Gröning som botandet skedde, inte genom Förbundet.

Så Gröningförbundet utvecklades alltmer i en riktning som gick tvärsemot den ursprungliga. För mannen vars namn det bar blev Förbundet till ett fängelse, en plats som istället för att ge honom frihet, begränsade honom alltmer.

Den första rättegången angående förbudet att bota (1951-1952)

Är Grönings verksamhet ett utövande av läkekonsten i medicinsk mening?

Åtal på grund av otillåtet utövande av läkekonsten

Under 1951/52 stod Bruno Gröning i München inför rätta för första gången för att ha botat utan tillstånd. Trots att de bayerska myndigheterna 1949 hade betraktat hans gärningar som frivilliga kärleksfulla handlingar, omvärderades de nu till att klassas som ett medicinskt utövande av läkekonsten.

Anklagelsen baserades på lagen om "utövande av alternativ medicin" (Heilpraktikergesetz), som hade tillkommit 1939, och som begränsade den tidigare lagen om "fritt botande" i syfte att samla all läkepraxis i de Nationalsocialistiska (de nazistiska) läkarnas händer.

Ja och nej i förhållande till brott mot lagen om "utövande av alternativ medicin"

Bruno Gröning frikändes både i första och andra prövningen. Ledaren för distriktsdomstolen i München fastställde i domslutet i mars 1952:

"Domstolen anser sig inte kunna döma den anklagade på grundval av ett ensidigt expertvittne. Det är dessutom mer än tveksamt om hans aktiviteter faller under lagen om 'utövande av alternativ medicin', då de berör ett område som idag är alltför lite utforskat."

Även vid överklagandet frikändes Gröning, men hans arbete klassades då tydligt som ett medicinskt utövande av läkekonsten och kom på så vis att lyda under lagen om "utövande av alternativ medicin".

"Den anklagade har därmed utan tillstånd och utan läkarutbildning genom sin verksamhet diagnostiserat, botat eller lindrat sjukdomar, besvär eller fysiska defekter hos människor, vilket räknas som ett medicinskt utövande av läkekonsten inom ramen för lagen om 'utövande av alternativ medicin […]"

Misstag som utesluter skuld liktydigt med förbud att bota

Domen löd vidare: "Man kan dock inte döma den anklagade; hänsyn till objektiva fakta kring hans utövande av läkekonsten pekar på att han i oförstånd begått ett ärligt misstag och inte medvetet brutit mot lagen, vilket därmed utesluter all skuld. "

Det misstag som uteslöt skuld som Gröning påstods ha gjort och som fastställdes i domslutet, innebar emellertid att han trots att han befanns vara oskyldig inte fick fortsätta att bota. Från den stunden visste nämligen Bruno Gröning att hans aktivitet räknades som ett utövande av läkekonsten och som sådan var förbjuden. Man förstod inte att hans arbetsmetoder inte hade någonting att göra med medicinsk läkepraxis.