Den stora rättegången (1955-1957)
Åtal för vållande till annans död och frikännande med slutgiltigt förbud att bota
Den 4 mars 1955 väckte åklagarmyndigheten på nytt åtal mot Bruno Gröning. Återigen var han anklagad för att ha brutit mot lagen om utövande av alternativ medicin. I ytterligare en åtalspunkt anklagades han för att ha orsakat ett dödsfall på grund av oaktsamhet.
Gröning förnekar ett påstått löfte om botande och att han förbjudit läkarvård
Efter att han hade delgivits stämningen vände han sig till sina vänner: "Mina kära vänner! I dessa dagar har den samlade pressen och radion på ett mer eller mindre partiskt och vinklat sätt låtit meddela att Åklagarmyndigheten i München har förberett en process mot mig angående vållande till annans död på grund av slarv. Det sägs att jag i slutet av 1949 skulle ha lovat att bota en TBC-sjuk sjuttonårig flicka, och hindrat henne från att uppsöka både ett sanatorium och en läkare. Jag skulle vara ansvarig för denna unga människas död. Den som har läst eller hört dessa rapporter med öppet sinne bör ha uppmärksammat deras syfte: Att skapa förvirring bland mina vänner, och hindra alla hjälpsökande från att befatta sig närmare med den kunskap jag erbjuder och med vår strävan. Med alla möjliga medel försöker man stoppa min, Gröningförbundets och er aktivitet. Det är givetvis självklart att saker och ting inte förhåller sig så som det har framställts! Mina vänner, för er behöver jag inte förklara mig. Ni vet att jag inte lovar någon att bli botad och att jag aldrig avråder från medicinsk behandling."
Märkvärdigt sen granskning av utredningen
Gröning talar vidare till sina vänner: "Jag blev frikänd 1952. Är det inte underligt att 'fallet Kuhfuss', som dök upp redan i slutet av 1949/början av 1950, inte togs upp i processen mot mig 1951/1952, trots att all dokumentation redan låg färdig och hade presenterats för rätten. Är det inte slående att man undersöker möjligheterna att inleda en ny process mot mig vid exakt den tidpunkt som det blev känt för allmänheten att vi i Murnau den 22 november 1953 bildade Gröningförbundet! Sanningen är den att sedan januari 1954 har ett stort antal lokala gruppledare och vänner, och även medlemmar av Förbundet blivit förhörda och övervakade av polisen."
Försvarets vittnen avvisas, åklagarens vittnen välkomnas
Förberedelserna inför processen drog ut på tiden i över två år. Bruno Grönings försvar beredde avsevärda svårigheter. Så gott som samtliga vittnen som kunde tala till hans fördel avvisades, medan åklagarsidans vittnen tilläts. Bland dessa befann sig två tidigare medarbetare till Gröning: Eugen Enderlin och Otto Meckelburg. Särskilt Meckelburg, som var medanklagad i den första processen, vände sig mot Gröning på ett osedvanligt hårt sätt. Han gjorde allt som stod i hans makt för att skada Gröning. När det gällde åtalspunkten vållande till annans död spelade han en särskilt viktig roll. Situationen hade nämligen uppkommit under hans tid som manager för Gröning.
Den manipulerade tvisten Ruth Kufuss
I november 1949 kom Emil Kuhfuss, en tjänsteman på Sparkasse (Sparbanken), till ett av Grönings föredrag tillsammans med sin då sjuttonåriga dotter Ruth, som led av tuberkulos i båda lungorna. Gröning såg genast att flickans tillstånd var bortom all hjälp och nämnde detta för en läkare som var närvarande vid tillfället ifråga. Meckelburg pressade dock Gröning och krävde att han skulle ta sig an fallet. Så efter föredraget anordnades ett möte mellan Bruno Gröning och Ruth Kuhfuss. Gröning sade åt flickan att repa mod och rådde hennes far att låta en specialist genomföra en undersökning av henne efter nio dagar. Han hoppades därmed att han kunde uppnå att flickan fick läkarvård trots att hon inte längre ville veta av läkare. Fadern lovade att ordna detta.
Den korrespondens som ägde rum under tiden som följde sköttes av Meckelburg och nådde aldrig Bruno Gröning. Han hörde inte talas om Ruth Kuhfuss igen förrän i maj 1950. Fadern hade under tiden skickat brev i vilka han bönföll Gröning om att besöka dem. Men Meckelburg vidarebefordrade aldrig breven utan hade på eget initiativ och utan Grönings vetskap, bestämt ett möte med herr Kuhfuss. Först strax före det avtalade mötet informerade Meckelburg Gröning om det och tvingade honom att följa med.
Senare påstod Meckelburg att Bruno Gröning hade lovat att bota flickan. Faktum är att det var Meckelburg själv som hade försäkrat fadern att han skulle övertala Gröning att bota hans dotter. Meckelburg såg en inkomstkälla i banktjänstemannen som han ville utnyttja och han behövde Gröning för att kunna göra det. En kort tid efter besöket gick Gröning och Meckelburg skilda vägar.
En av de tunga anklagelsepunkterna mot Gröning var att han hade förbjudit Ruth Kuhfuss att vända sig till läkare. Men faktum var – och detta intygades även av åklagarens vittnen – att han redan vid det första mötet hade skickat flickan till läkare. Han hade också i en radiointervju under hösten 1949 bett människor "att fortsätta med sina medicinska undersökningar ända till slutet". Han rådde alltid dem som bad honom om hjälp att ha förtroende för sina läkare.
Ruth Kuhfuss, som redan hade genomlidit flera smärtsamma behandlingar vilka inte hade gett resultat, vägrade att ta emot fler behandlingar. Hon dog av sin sjukdom den 30 december 1950.
Ett medicinskt expertutlåtande bekräftar att ett botande var utsiktslöst
Med. dr Otto Freihofer belyste fallet från en medicinsk synvinkel då han uttalade sig som expertvittne: "När man begrundar fallet sakligt, borde till och med en som inte är fackman komma fram till samma slutsats som Hälsovårdsmyndigheterna i Säckingen, då de sade att med hänsyn till hennes 'mycket allvarliga' tillstånd – som enligt läkarnas testresultat var 'livshotande', eller åtminstone 'ytterst farligt i framtida bemärkelse' – skulle ett botande enligt vanliga, mänskliga förväntningar inte ha kunnat komma ifråga. På samma sätt kommer varje förnuftigt tänkande och ärlig utbildad läkare som inte är partisk, eller så inbilsk att han tror sig kunna bortse från naturens kraft på grund av de nyaste medicinerna – vara tvungen att hålla med expertvittnet prof. Lydtin från München, när han sade: "Man kan inte säga att det fanns några större chanser till återhämtning före den 5 november 1949 heller. Enligt min åsikt är det mer än förvånansvärt att hon levde så länge som till den 30 december 1950, och det kan mycket väl vara så att det faktiskt var tack vare Grönings inflytande som hennes liv förlängdes. Sammanfattningsvis skulle jag vilja avsluta mitt vittnesmål med att påståendena: 'det fanns en möjlighet att hon skulle kunna bli frisk', och, 'patienten Kuhfuss liv skulle ha kunnat förlängas även om herr Gröning aldrig hade kommit i närheten av henne', varken är förutsägbara med säkerhet eller berättigade."
Ett olyckligt domstolsbeslut
I slutet av juli 1957 avgav juryn i den regionala domstolen i München sitt beslut. På punkten vållande till annans död genom oaktsamhet frikändes Bruno Gröning. När det gällde överträdelse av lagen om "utövande av alternativ medicin" bötfälldes han dock med en summa på 2000 DM.
Trots att utslaget av domen vid första anblicken verkade vara positivt, var det oacceptabelt för Gröning. Det var liktydigt med ett slutgiltigt förbud mot hans verksamhet. På grund av en felbedömning av hans advokat – som ansåg beslutet vara betydligt mer positivt än Gröning – var det inte heller han, utan Åklagarmyndigheten som överklagade domslutet. En andra prövning påbörjades i mitten av januari 1958, återigen i München.
