Tidsvittnet Christa Hinz

Krigsinvalid hoppar över staketet till en paddock

Jag hörde talas om Bruno Grönings arbete på Traberhof genom en bekant. Med anledning av vad hon berättade för mig, körde jag dit för att stanna där i två dagar. Det fanns åtminstone tio eller tjugotusen personer på plats när jag kom dit. Bruno Gröning syntes inte till. Vi väntade på honom i timmar.

Sedan kom han och talade till de församlade från en balkong. Jag kände ett elektrifierat vibrerande som pirrade i hela kroppen. Människorna som stod omkring mig var också synbart påverkade. De rörde på sig och deras armar och ben såg rent utav ut att flyga. Jag skulle aldrig ha trott att något sådant var möjligt om jag inte hade upplevt det själv. En kvinna började skrika: 'Jag behöver ingen käpp längre! Jag kan gå igen.'

Trots att folkmassan var mycket tätt sammanpackad, lyckades jag ta mig fram genom den eftersom jag var så intresserad av det som hände.

Medarbetare från Röda Korset höll på att hjälpa en man som låg på en primitiv bår av brädor att sätta sig upp. Han lyfte sina händer i en bönfallande gest. Svetten rann från honom i strida strömmar. Jag frågade vad som fattades honom och han svarade: 'Jag är en krigsskadad före detta soldat.' Han kunde senare lämna sin bår.

Sedan såg jag en farfar som var där med sin åttaårige sonson, och den gamle mannen grät. Pojken hade inte kunnat gå. De hade spikat ihop en liten vagn av enkla träplankor för att kunna ta pojken till Bruno Gröning. Nu berättade den gamle mannen med tårar i ögonen att pojken kunde gå igen.

I närheten såg jag en annan man hoppa över ett staket och jag sade till honom: 'Ja, du är i alla fall på fel plats här.' Han svarade: 'I söndags var jag halt och släpade mig fram på kryckor.' Fem dagar senare hoppade denne man över staket! Han strålade av lycka och visade mig sitt intyg på att han var en krigsskadad före detta soldat.

Jag mötte också en gammal man som satt i rullstol. Han hade blivit botad, men han hade fått tillbaka sin förlamning igen. Folk hade sagt till honom att tillfrisknandena inte skulle vara och att Gröning var en lurendrejare. Han hade trott på det.

Dag och natt var platsen full av folk. Under hela den tid jag befann mig på Traberhof var jag aldrig hungrig. Det fanns ingen hysteri bland de väntande. Alla hoppades och trodde på att de skulle få tillbaka sin hälsa. När jag såg alla människor som låg på sina bårar eller stödde sig på sina kryckor, kände jag mig så skakad att jag inte kunde tala med dem och nästan inte se på dem.

Jag tror att Bruno Gröning hade en mycket speciell förbindelse med Gud. Jag var ledsen över att inte kunna se honom oftare. Än idag tänker jag fortfarande ofta på de här händelserna.