Tidsvittnet L. Schlüter

Dövhet, blindhet och förlamningar botas i Herford – Grönings utstrålning sade mer än tusen ord

Herford, en stad i Westfalen, var den plats där Bruno Grönings arbete började i stor skala och där pressen skrev sina första rapporter om det som skedde. Tusentals människor som sökte hjälp kom från när och fjärran för att bli botade. Bland de många människorna där stod Fru Schlüter och hennes blinda svärmor. Den senare var fysiskt mycket svag och behövde ständig hjälp, också med att klä på sig och sina dagliga behov.

Fru Schlüter rapporterade följande: "Jag läste om de många botandena i en veckotidning. Bilderna visade vad som hände i Herford och jag sade till mig själv att jag måste åka dit med min svärmor.

Tätt sammanpackade som sardiner i en burk, stod vi där bland alla dessa människor framför hus nummer 7 på Wilhelmsplatz. På vår högra sida befann sig ungefär trettio personer i rullstol. Vi väntade och väntade. Ingen sade något. Alla var spända och såg hela tiden upp mot balkongen där Bruno Gröning skulle framträda. Klockan hade redan hunnit bli mycket när någon gick ut på balkongen för att lugna oss. Han sade att Bruno Gröning fortfarande var upptagen av några andra personer som behövde hjälp. "Ha tålamod! Bruno Gröning kommer garanterat!" Och så fortsatte vi att vänta. I tre dagar och tre nätter.

Plötsligt stod Bruno Gröning där och alla blev överlyckliga. Han började tala, han sade att vi alla behövde hjälp och att Gud var människans största läkare. Sedan bad han de lama att resa sig ur sina rullstolar. "Ni kan gå! Res er upp!" Ingen rörde sig. Återigen uppmanade han dem att ha tillit till Gud och att ställa sig upp. "Bara tro att ni kan göra det, ställ er upp!" Sedan reste sig den ena efter den andre ur sin rullstol. De kunde gå! Folk kunde inte tro sina ögon. Vi var alla mållösa. En del började gråta.

Då sade Bruno Gröning: "Jag ber alla som är blinda, döva eller stumma att komma fram till ingången till huset." Så jag gick dit med min svärmor och han talade med dessa människor, och även med henne. Där vid ingången till huset lyfte han också ett barn som var ungefär två år ur mammans famn. Barnet var dövstumt. Herr Gröning strök barnet över kinden och talade med det. Sedan höll han en stämgaffel mot barnets öra. Då vände barnet huvudet mot den. Det var uppenbart att det nu kunde höra. Ett annat barn fick tillbaka synen. Det var de mest gripande scener jag har bevittnat i hela mitt liv.

Senare gick vi hem igen. Min svärmor hade fått synen tillbaka så pass att hon kunde röra sig fritt på egen hand i sitt hus. Hennes allmäntillstånd hade också förbättrats och hon behövde inte längre den dagliga hjälp som hon hade behövt förut.

Mina minnen av Bruno Gröning? Han var enkelt klädd, precis som alla andra, men han utstrålade kärlek som ingen annan. Man fick omedelbart förtroende för honom. Hans personliga utstrålning sade mer än tusen ord."