En flod av psykiskt orsakade kroniska sjukdomar

Den 30 juni påbörjade vi vår resa i Nordrhein-Westfalen, men åkte därefter ända till området kring Hamburg för att undersöka patienter som Gröning hade behandlat och uppenbarligen botat. Detta var dock lättare sagt än gjort.

De sjuka som hade behandlats av Gröning hade rest tillbaka till sina hemstäder. Ingen hade antecknat deras exakta namn och adresser. Gröning, en kringvandrande helare i ordets sanna bemärkelse, reste runt och botade vida omkring, och utöver berättelser, tidningsnotiser, påståenden och rykten, fanns det inget tillförlitligt material att tillgå, inte ens hos hans medhjälpare. Vi skulle troligen ha råkat i stora svårigheter om vi inte hade haft turen att en ren tillfällighet sammanförde oss med en man i Bielefeld, som redan före oss hade försökt skapa sig en överblick över Grönings faktiska framgångar.

Denne man var distriktschef för en sjukförsäkringsfond; hans namn var Lanzenrath-Smart, en klok, saklig och framsynt man. Han hade lyckats komma med i gruppen av "medhjälpare" som hade skapats kring Gröning – vid den tidpunkten kunde vi ännu inte avgöra om de var sant troende eller profitörer – och efter Grönings avresa till Hamburg hade han delvis bott hos familjen Hülsmann, där Gröning hade arbetat. Han var precis lika övertygad om Grönings förmåga att påverka och bota ett stort antal sjukdomar, som han var om hans personliga ödmjukhet. Men han befarade att "medhjälparna" skulle utnyttja Grönings förmåga i fel syfte. Lanzenrath själv var misstänksam mot oss i början. Men även nu öppnade professor Fischer dörren för vår grupp, och fick Lanzenrath att ge oss information om fall han kände till som vi kunde undersöka i syfte att finna slutgiltiga bevis på fenomenet Grönings karaktär. De motiv som hade lett Lanzenrath till kretsen kring Gröning var förresten oerhört intressanta. En sjukdom, en smärtsam njursjukdom, ledde även honom till Gröning. Sedan dess – två månader hade gått – hade han varit smärtfri. Samtidigt hade sjukförsäkringsfondens väl och ve motiverat honom att söka kontakt med Gröning. Han berättade för oss att de tyska sjukförsäkringsfonderna hotades av konkurs, eftersom de ständigt ställdes inför ett hav av kroniska sjukdomar som inte kunde botas. Han bekräftade därmed spontant något som de psykoterapeuter som studerar vår samtid känner till väl. Andra världskriget, med alla dess psykiska trauman, har lämnat ett hav av sjukdom efter sig som, trots organiska symptom, mestadels har orsakats av psykiska faktorer, alltifrån många olika sorters magbesvär och reumatiska sjukdomar, till uttalade neuroser och förlamningar. Psykologerna har myntat begreppet "psykosomatiska" för dessa sjukdomar. Efter valutareformen kunde man rent statistiskt se en ökning av en viss typ av sjukdomar som aldrig tidigare hade uppträtt i en sådan omfattning, och som man knappast kunde härleda till organiska orsaker. Lanzenrath hade i själva verket hoppats på att med Grönings hjälp finna en metod att bota genom, som kanske kunde förbättra de redan överbelastade sjukförsäkringsfondernas ekonomi. Lanzenrath hade noggrant observerat ett stort antal behandlingar och botanden. Han lade först fram ungefär 20 fall för oss, genom vilka vi försökte besvara den fråga som var avgörande för oss: "Kan Gröning bota?" Vi undersökte och analyserade fallen noggrant i en veckas tid, och om möjligt intervjuade vi respektive husläkare.

Den 8 juli gick vi igenom resultaten av de 20 undersökningarna. Bland de 20 fallen fanns det sju fall som verkade lovande, några av dem till och med lite mystiska, men de gav ingen entydig bild för eller emot Gröning. Eftersom vi i första hand kämpade med just dessa sju fall var vi på undersökningens tredje dag benägna att tvivla. Åtminstone de av oss som inte var fackmän.

Bostadsförmedlingen

Där fanns bland annat fallet Klüglich i Bielefeld. Klüglich, en vanlig tjänsteman, hade blivit skjuten genom ena njuren under kriget. Den skadade njuren fungerade bara delvis. Efter kriget blev den andra njuren så inflammerad att hans behandlande läkare till slut övervägde en operation. Vi såg röntgenbilderna och alla journaler. Klüglich hade kontaktat Gröning genom ett brev till Lanzenrath före pingst. Först blev han behandlad på "distans", och blev då ombedd att noggrant observera vad som hände i hans kropp under de följande dagarna. Klüglich märkte en ökad aktivitet i njurarna, mycket mörk urin avgick, och efter det lättade besvären gradvis.

Hans behandlande läkare kunde också bekräfta förbättringen. Gröning besökte sedan Klüglich personligen och förbättringen fortsatte. Klüglich kunde lämna sängen och gå på promenader. Men när vi besökte honom och professor Fischer undersökte honom, hade hans tillstånd försämrats igen. Professorn fick dock snart reda på att Klüglich hade tilldelats ett extra rum av bostadsförmedlingen. Men då ryktet om hans "botande" spreds, hade bostadsförmedlingen informerat honom om att de nu, med tanke på hans nya omständigheter, såg sig tvungna att ta tillbaka rummet igen. Samma dag började hans tillstånd att försämras på nytt. Det handlade uppenbarligen inte om en simulering utan om en genuin försämring, även om den utan tvekan hade uppkommit av psykiska orsaker, nämligen rädslan för att förlora rummet och den association som hade gjorts mellan sjukdomen och rummet. Att tala om att han var botad var struntprat. Den traditionella medicinen kunde i detta fall påpeka att det enda Gröning hade gjort, var att lyckas väcka den sjuke från hans apati och därmed tillfälligt höja hans motståndskraft. Man godtog det omedelbara sambandet mellan psykologisk behandling och kroppens motståndskraft mot sjukdomar, men inte idén om att han hade blivit botad, vilket var helt korrekt. Frågan om vad Gröning skulle ha kunnat uppnå om han hade haft möjlighet att fortsatt påverka patienten, kvarstår dock obesvarad.

Hon satt på sitt kassaskrin

Det andra fallet gällde fru W., också hon från Bielefeld. Hon var änka och ägare till en cykelaffär. Hon skötte både sin familj och affärsrörelsen medan hon satt i en fåtölj i köket som låg bakom affären. Under femton år hade hon bevisligen haft svårt att gå och dessutom ödem i benen. Hjärta och njurar fungerade dock normalt. Å andra sidan visade hon tecken på reumatism. Gröning hade suttit vid hennes sida i en halvtimme och förutspått att hon snart skulle återhämta sig. Efter det kunde hon vandra runt på gårdsplanen och mådde ganska bra. Professorn kom fram till att ödemet var försumbart. Vid en undersökning konstaterade även hennes behandlande läkare en markant nedgång av svullnaden efter Grönings besök hos fru W. Hennes besvär hade dock nyligen börjat öka igen. Var det den psykiska stimulansen och uppmuntran som även i detta fall hade medfört en tillfällig förbättring, och som pekade mot ett nära samband mellan känslotillståndet och sjukdomen, men som inte hade tillräckligt bevisvärde för oss? Såvida man inte hoppades på en fortlöpande förbättring och en avgörande framgång genom en kontinuerlig behandling av Gröning förstås. Intressant var upptäckten att fru W. i många år hade suttit på sitt kassaskrin och att hennes svårigheter att gå, som gränsade till förlamning, möjligtvis kunde ha påverkats på ett avgörande sätt av hennes tvångsbeteende att ständigt behöva vakta sitt kassaskrin. Gröning hade troligen tillfälligt avlägsnat tvångsbeteendet, vilket i sig är en häpnadsväckande prestation som skulle ha tagit dagar, eller till och med veckor, istället för en halvtimme för en vanlig psykoterapeut. Men inte heller denna bedrift innebar något tillräckligt speciellt med Grönings arbete för att rättfärdiga vårt stöd för omfattande kliniska experiment.

Gröning gav henne en silverkula ...

Sedan hade vi fallet Schwerdt i Bielefeld. Här handlade det om två patienter – en flicka, dottern till en lägre tjänsteman, vars mor förtryckte henne, samt en fabriksägare som verkade vara övervakad av sina släktingar, vilka ville få ut sitt arv efter honom. Mannen och flickan hade påbörjat en relation, vilket medförde att mannen kom i allvarlig konflikt med sin familj. Flickan blev dessutom hela tiden kritiserad av mamman, som inte ville att flickan skulle ha något att göra med den rike mannen, eftersom "det inte kunde bli något av det". Båda två, både mannen och flickan, tappade till sist modet. De skildes åt. Flickan insjuknade med en ovanligt allvarlig hjärtdiagnos som tvingade henne att ligga till sängs hela tiden. Mannen råkade samtidigt ut för en olycka och fick även han ligga till sängs, till och med efter att skadan sedan länge var läkt. Han drogs till sin käresta. För att inte ge efter för sin längtan, drog han sig djupare in i sjukdomen och förskansade sig i sängen. Gröning behandlade fallet. Under hans första besök hos flickan åstadkom han en betydande förbättring, så pass att fröken Schwerdt kunde lämna sängen. Hon besökte sedan Gröning och nämnde fabrikörens namn för honom tillsammans med namnen på andra sjuka personer som Gröning borde hjälpa, fast utan att berätta något mer om honom. Men Gröning anade tydligen hur det låg till. Han tog stanniolpapperet från ett cigarettpaket i fickan och rullade i sin hand ihop det till en kula som han gav till flickan. Sedan beordrade han henne att hålla den i sin hand ända tills hon personligen kunde överlämna den till den omnämnde mannen. Därefter skulle han få tillbaka sin hälsa. Fröken Schwerdt bar kulan i sin hand i 36 timmar.

Under tiden hade mannen hört ryktet om Grönings framgångar och även hört talas om hans instruktioner till fröken Schwerdt. Nyfikenheten drev honom ur sängen till flickan. Deras relation återupptogs därmed, och både kände sig friska igen. När professor Fischer frågade om de träffades regelbundet igen, svarade flickan: "Ja, tyvärr." Den konflikt som hade utlöst allt kaos, den spända relationen med modern och släktingarna, hade inte försvunnit – för flickan hade sagt "tyvärr" – och den skulle förr eller senare kunna ge upphov till den gamla situationen igen.

Vårt intryck av detta fall var också kluvet. Ändå hade Gröning även när det gällde det, på förvånansvärt kort tid tagit bort en sjukdom som hade uppkommit av psykiska orsaker. Han hade med anmärkningsvärd inlevelseförmåga identifierat det rätta sammanhanget alldeles korrekt med hjälp av sin häpnadsväckande empatiska förmåga, och genom sitt lilla trick med kulan hade han tillämpat en metod som skulle göra den bästa psykoterapeut stolt. Han hade dock inte uppfattat att det grundläggande problemet kvarstod. Fallet Schwerdt var det första som professor Fischer tog sig an för Gröning. Även om man inte skulle finna något ovanligt utöver detta hos Gröning, kunde man inte förneka att han har en överraskande och naturlig begåvning för psykoterapi.

Den motsträviga motorcykeln

Det så kallade "Wehmeyer-fallet" var mycket märkligt. Wehmeyer hade ett transportföretag i Herford. Han var aktiv och kraftfull, en man med starka nerver, inte alls den typ av person som har lätt att bedra sig själv. Han hade vänt sig till Gröning för att söka hjälp för sin fru som låg på sjukhus i Münster och led av en okänd kronisk sjukdom. Gröning hade då förklarat för honom: "Din fru kommer att uttrycka en önskan om få komma hem vid en viss tidpunkt. Men du får inte resa dit innan dess och skynda på förloppet genom att tjata på henne att komma hem." Wehmeyer var som sagt en man som vare sig trodde på klärvoajans eller tyckte om att ta emot befallningar. Så tvärt emot Grönings instruktioner satte han sig på sin motorcykel och gav sig av till sin fru i Münster. Då skedde emellertid någonting underligt som han helt enkelt inte kunde komma över: Motorcykeln stannade efter en liten stund. Han vände sig då till en reparationsverkstad i Bielefeld. Där undersöktes motorcykeln minutiöst – men det fanns inget fel på den. Den borde fungera. Mekanikern bytte tändstift, gjorde allt som kunde göras, och kunde inte förstå varför motorcykeln inte fungerade. Handfallen bad han herr Wehmeyer att ta den med sig hem igen. Wehmeyer började ta sig hemåt. Och i samma ögonblick som han vände tillbaka mot Herford fungerade motorcykeln som om inget hade hänt. Då vände han glatt om igen. Motorcykeln stannade då omedelbart. Den gick inte att köra i riktning mot Münster.

Fortfarande omskakad av denna nästan spöklika händelse, reste Wehmeyer en kort tid senare till Münster med tåg. Väl där, sade hans fru verkligen spontant att hon skulle vilja åka hem på en gång. Hon kände sig betydligt bättre, och avdelningsläkaren sade också att han nu var klar med sin behandling.

Den heta strömmen
En ovanlig inledande framgång

På femte dagen av vår undersökning fick vi uppleva vår första verkligt stora överraskning. Och från och med den dagen kom den ena överraskningen efter den andra, vilket slutligen ledde fram till en händelse som man utan att överdriva kan kalla en sensation.

Vi hade alla kört till Hamburg eftersom Lanzenrath kände till ett fall där som han uppfattade som särskilt imponerande. Fallet hade dessutom observerats noga av läkare. Det handlade om den lilla dottern till familjen Mendt, som ägde en bilverkstad i Hamburg. Barnet hade överlevt barnförlamning i ryggraden, men hade kvarvarande förlamningssymptom i benen.

Det fanns en exakt, noggrant nedtecknad fallhistoria med en tydlig diagnos. Gröning hade behandlat barnet på sitt vanliga sätt, genom att sitta lugnt och stilla framför henne och långsamt be henne att observera vad hon kände i sin kropp, kanske rörde han vid henne lätt med handen. Efter att ha instruerat familjen att noggrant skriva ner barnets fysiska sensationer under de nästföljande dagarna, gav han sig sedan av. Detta hade man gjort noggrant, och professor Fischer kunde nu läsa att barnet hade känt dragande smärtor i benen som strålade ut i riktning mot korsryggen. De ökade och övergick till en allt starkare värme och ett ökat blodflöde i de förlamade benen. Barnet började utföra rörelser som hon inte hade kunnat göra förut. Professor Fischer undersökte hennes lemmar, och fann att blodflödet var överraskande gott. Hela processen påminde honom om principen för så kallad "autogen träning", även om metoden ifråga ännu inte hade haft någon framgång vad gällde barnförlamning. "Autogen träning" utvecklades och lärdes ut av professor I. H. Schultz, en före detta docent i psykoterapi vid universitetet i Jena. Schultz metoder var i grunden inget annat än en tillämpning av en gammal, välkänd och – för varje europé – mystisk användning av indisk yoga inom den moderna europeiska medicinen. Den gav de läkare som tränats av honom möjlighet att styra patienternas blodflöde till olika delar av kroppen genom en känslomässig påverkan som inte bör förväxlas med hypnos. Man lyckades emellertid inte alltid. Framför allt krävde det veckor, ibland månader av ansträngning, vilket medförde att metoden verkligen förtjänade namnet "träning". I fallet Mendt hade Gröning uppnått framgång redan från början, vilket var mycket ovanligt. Även om en medicinskt utbildad psykoterapeut hade tagit sig an fallet, skulle denne ha behövt åtminstone flera veckor för att uppnå samma resultat som Gröning hade gjort på bara en halvtimme. Fischer hade ännu ett långt samtal med professor Burkhard från Hamburg, och båda blev så upphetsade att professor Fischer nu för första gången sade att han ansåg att Gröning hade en ovanlig psykoterapeutisk förmåga, kanske till och med ett eget utstrålningsfält eller något liknande som borde undersökas i stora kliniska tester. Samtidigt borde möjligheten att kunna påverka barnförlamning och dess konsekvenser, observeras under en längre tid genom fortlöpande behandling.

Ingen läkare kunde hjälpa honom

Redan nästa dag förde med sig en ny och övertygande överraskning. Lanzenrath tog oss med till ännu en av Grönings patienter, en herr Kargesmeyer i Bad Oeynhausen. Kargesmeyer var 47 år gammal och hade sedan han var två år lidit av huvudvärk som med tiden utvecklades till en svår trigeminusneuralgi. Detta tillstånd orsakar smärta i ansiktsnerven och är ett av de svåraste smärttillstånd som finns. Smärtans styrka kan få människor att begå självmord. Tillståndet kan knappt påverkas alls av en vanlig läkare. Medicinering ger endast en marginell smärtlindring. I desperata fall försöker man förstöra nerverna genom alkoholinjektioner, eller helt enkelt skära av dem. I båda fallen handlar det om en svår operation med osäkert resultat. Kargesmeyer hade genomgått ett flertal operationer. Slutligen avlägsnade man hans tonsiller och bihålor under en stor operation på en klinik i Münster, eftersom man förmodade att ansiktssmärtorna berodde på en inflammation i dessa delar. Operationen påverkade inte neuralgin. Det var naturligtvis möjligt att en ursprunglig inflammation hade orsakat den, men i och med operationen "fixerades" smärtan till ansiktsnerven på samma sätt som människor som genomgått en amputation ofta känner det som att smärtan löper genom hela den amputerade armen eller benet. Gröning behandlade Kargesmeyer. Han hade bett honom att hålla fast huvudet mellan händerna.

Efter det kände Kargesmeyer en het ström i ansiktet. Smärtan höll i sig i några dagar, men försvann sedan allt mer från dag till dag. Han hade redan varit smärtfri i fyra veckor.

Även i detta fall hade en ovanlig förmåga att styra blodflödet uppenbarligen lett till framgång. Kanske även andra faktorer var inblandade. Men dessa kunde för tillfället inte spela någon roll för oss. Fram tills dess kände man bara till ett fåtal fall av trigeminusneuralgi som hade behandlats med psykoterapi. Även i dessa fall hade behandlingen tagit veckor och månader innan man lyckades. Gröning hade gjort detta på bara en kort stund vid ett enda tillfälle – en enastående bedrift och fram till idag utan jämförelse.