Det berömda fallet Dieter Hülsmann

Samma dag reste vi till Herford igen och Lanzenrath förslog att Fischer skulle ta sig en titt på fallet Dieter Hülsmann. Det handlade om ingenjör Hülsmanns nioårige son, vars påstådda tillfrisknande hade dragit in Gröning i offentlighetens ljus. Vi klev för första gången in i det hus, från vilket Grönings berömmelse hade spridits och där han fram tills alldeles nyligen hade bott. Dieter Hülsmann hade aldrig lärt sig att gå ordentligt. Men man hade inte förstått vad som fattades honom. Under lång tid var han gipsad. Slutligen upptäckte man på universitetskliniken i Münster att han led av progressiv muskeldystrofi, det vill säga, långt framskriden muskelatrofi.

Under den nästan årslånga vistelsen i Bethel som följde, sade sedan en av läkarna: "Ni kan lämna pojken här. Ni kan också ta med honom hem. Men ingen kan hjälpa honom." Barnet kunde trots allt inte längre sitta och hans ben var iskalla. Varma filtar, varmvattenflaskor och elektriska filtar påverkade inte den ständiga kylan och känslolösheten. Gröning gav pojken en engångsbehandling när han befann sig i detta tillstånd. Kort därpå kände pojken en stark hetta i ryggen och en plötslig värme i benen. Den höll i sig och sedan kunde pojken gå igen, om än ostadigt.

Fallet Dieter Hülsmann hade varit hätskt omdebatterat, och båda sidor hade ägnat sig åt ohållbara överdrifter. Det kunde säkerligen inte vara tal om ett "botande". Men samtidigt var påståendet att inget hade skett en elak förvrängning. Efter en noggrann undersökning fick professor Fischer uppfattningen att det rörde sig om en neurologisk progressiv muskulär dystrofi, det vill säga, en degeneration av nerven som löper från ryggmärgen till musklerna och därmed påverkar deras näringsupptag och utveckling. Degenerationen börjar troligen bland cellerna i det främre hornet. Nervfibrerna från lillhjärnan samlas där. En överföring eller ett utbyte av impulserna från hjärnan sker där utan att fibrerna kommer i direktkontakt med nerverna som leder till musklerna. Man kunde inte förneka att de degenererade nerverna hade utsatts för ett ovanligt stimuli, vilket sedan hade överförts till benens muskler. Vad som var mest förvånande för oss var dock det faktum att Gröning hade ställt en diagnos som var mycket snarlik den anatomiska verkligheten.

Kargesmeyer hade redan sagt att Gröning oombedd hade talat om för honom att han led av ansiktssmärta och att detta hade plågat honom sedan hans andra levnadsår. Vi hade uppfattat detta som en tacksam patients överdrift. När det gällde Dieter Hülsmann fanns det dock en definitiv rapport om Grönings diagnos, vilken bekräftades av vittnen. Gröning hade talat om en neuralgi i ryggmärgen och pekat ut platsen där de sjuka cellerna i främre hornet fanns. Sedan hade pojken känt den hetta som nämndes tidigare och därefter ett konstigt fladdrande, vilket Gröning betecknade som en begynnande återhämtning och jämförde med en glödlampas flimrande när den sakta "fylls" med energi. Denna förklaring verkar primitiv. Men den låg så nära verkligheten att den berörde oss djupt.

På gränsen till det övernaturliga

Det slutgiltiga beslutet till förmån för Gröning fattades dock på grund av en erfarenhet vi fick strax efter professor Fischers undersökning av Dieter Hülsmann. Vi fördes in i ett vardagsrum utan att känna till att Gröning hade arbetat där. Professor Fischer satte sig trött i en av fåtöljerna som stod där. Nästan i samma ögonblick blev han spöklikt blek i ansiktet. Han flämtade efter luft, men behärskade sig snabbt. Sedan tittade han på oss och kisade med ögonen, som om en mystisk kraft just hade vidrört honom vars ursprung han inte kände till. Han berättade för oss att i samma ögonblick som han satte sig ned, hade han känt en stark smärta i området kring högra njuren och samtidigt hjärtklappning och andnöd. Hans högra njure hade tidigare varit inflammerad flera gånger. Den var det minst motståndskraftiga organet i hans kropp. Medan vi förundrades över det underliga fenomenet, kom Lanzenrath in i rummet och berättade att professorn satt i samma stol som Gröning hade behandlat de sjuka i.

Prof. dr. Fischers ovanligt framgångsrika botande med hjälp av fåtöljen som Gröning i Herford behandlade många sjuka i. När prof. dr. Fischer satte sig i fåtöljen, kände han att han greps av en gåtfull kraft och fick idén att använda de krafter som är verksamma i fåtöljen för att behandla en ung flicka som varit förlamad i åratal, vilket är höjdpunkten i dagens artikel.

Gröning hade alltid påstått att han kunde lämna kvar en särskild kraft i en stol. Hade kanske professorn känt något av det? "Absolut", svarade Fischer, i den något tryckande tystnad som hade uppstått på grund av situationen. Men han var redan upptagen av någon sorts plan. Han bad plötsligt Lanzenrath att följa med honom och gick ut i trädgården, i vilken de sjuka väntade desperat, precis som under vår första dag i Herford. Han letade efter någon som var förlamad och hittade en ung flicka som låg hjälplös med orörliga ben i en berså. Han bar med Lanzenraths hjälp in henne i vardagsrummet där hon placerades i den mystiska stolen. Sedan började han behandla henne på det vanliga psykoterapeutiska sättet. Han bestämde snabbt orsaken till hennes förlamning.

Flickan, Anni Schwedler, 21 år gammal, kom från Darmstadt och hade upplevt ett stort bombanfall över staden på hösten 1944. Anni hade begravts tillsammans med sin mamma och ungefär 20 andra personer i skyddsrummet till ett bryggeri. Alla de andra, inklusive hennes mamma, lyckades sedan ta sig ut genom utrymningsdörren, som man hade lyckats öppna tillräckligt för att en människa skulle kunna ta sig igenom den. På något sätt hade dock flickan fastnat i öppningen i väggen. Huset stod i lågor. Hennes hår hade redan börjat brinna. I sista ögonblicket lyckades räddningsmanskapet dra ut henne genom öppningen och släcka elden i hennes kläder med vatten. När hon beskrev händelsen, visade hennes skräckslagna min de känslor som hon måste ha upplevt då. En kort tid efter hennes räddning kände hon sig ostadig när hon gick. Ett par dagar senare började hon snubbla. Hennes gång blev alltmer ostadig, tills hon en dag var helt förlamad. Ingen medicinsk behandling hade varit framgångsrik. Och nu satt flickan i den märkliga stolen som hade försatt professor Fischer i en sådan chock.

När flickan hade avslutat sin berättelse hade professor Fischer redan nått fram till följande slutsats: Om Gröning hade lämnat kvar mystiska krafter som botade i stolen kunde dessa krafter fortfarande påverka de sjuka även i hans frånvaro! Han berättade helt kort om Gröning för flickan, och att denne hade hjälpt många förlamade människor i detta rum. Och han gjorde en sak till: han visade ett kort på Gröning för flickan. Sedan, fylld av en inre spänning, beordrade han plötsligt: "Res dig upp!" Han trodde att Gröning skulle ha handlat på det sättet. Plötsligt började hennes ansikte lysa och Anni reste sig nästan lite kaxigt upp från stolen och blev så överraskad och förvånad över att hon kunde stå att hon först knappt vågade ta ett steg. Professorn beordrade igen: "Gå nu!" Lanzenrath, som stod i närheten, var först tvungen att hålla flickan lätt i handen, men sedan gick hon sakta med försiktiga steg och glädjetårar i ögonen genom hela rummet fram till den stol där hennes mamma satt fullkomligt överväldigad. Men där kollapsade Anni Schwindler. Försöket fick göras om en andra gång. Den gången visade Fischer återigen Grönings bild och när han gjorde det såg han tecken på att blodcirkulationen i de fram tills dess förlamade benen blev starkare: en rödare hudfärg och värmeutveckling. Flickan reste sig igen. Professorn beordrade henne att stå upp och sätta sig igen ett par gånger. Hon ställde sig upp allt säkrare. Till slut kunde hon gå ut ur rummet och hela vägen över gården utanför till den närbelägna gatan. Därifrån blev hon skjutsad i bil till en släkting i Herford.

Vi hade alla observerat experimentet med andlös spänning. Samma kväll meddelade vi "Revue" att vi skulle bli tvungna att förlänga vår vistelse i norra Tyskland. Det fanns inte längre någon tvekan om att Gröning utgjorde ett fenomen som man måste bli klar över genom planerade kliniska tester. Vi ville försöka få kontakt med Gröning nästa dag i syfte att bana väg för honom hos läkarna på universitetskliniken i Heidelberg, så att han skulle kunna bevisa sin förmåga inför dem.

Händelseförloppet kring Bruno Gröning från mars 1949 och framöver

Förvirringen när det gäller dessa händelser är så stor att det bara med stor möda har gått att sammanställa följande lista för den utomstående observatören.

18 mars 1949:
Bruno Grönings stjärna går upp i Herford. Det påstådda eller faktiska botandet av ingenjör Hülsmanns son Dieter, som led av muskulär atrofi, blir känt för allmänheten. Nyheter om ytterligare botanden följer. Rykten och rapporter sprids med vindens hastighet. Många sjuka samlas framför familjen Hülsmanns hus på Wilhelmsplats nummer 7 i Herford där Gröning bor.

4 april 1949:
Grönings verksamhet som botare tar fart i Herford. En enorm anstormning. Gröning blir "mirakelbotaren i Herford". Han upphöjs till någon sorts "Messias", inte minst eftersom han själv anser att den effekt han har kommer från en gudomlig källa.

27 april 1949:
På grund av den stora massansamlingen av sjuka, ingriper myndigheterna, särskilt hälsovårdsmyndigheterna. Gröning och Hülsmann ombeds att träffa den hälsovårdsansvarige i Herford, överläkaren dr. Siebert. Siebert förklarar att han fram tills dess har tolererat Grönings verksamhet, men att han nu måste agera med tanke på det stora antalet sjuka och hans ansvar för det allmänna sjukvårdssystemet. Han försöker få information om Grönings person på ett ganska taktlöst och provokativt sätt. Gröning försvarar sin rätt till ett privatliv och erbjuder honom istället att övertyga sig om hans metoder och framgångar på arbetsplatsen. Siebert tackar nej och ursäktar sig med att han inte kan göra bort sig offentligt.

Under de följande dagarna:
Hülsmann, den hälsovårdsansvarige överläkaren dr. Siebert och Herfords kriminalinspektör Auer träffas tre gånger. Hülsmann insisterar – som en entusiastisk Gröning-anhängare kanske inte fullt så taktfullt – på att herrarna själva borde övertyga sig om Grönings framgångar. Siebert intar en negativ hållning. Auer uppträder objektivt.

30 april 1949:
Med tanke på den tilltagande tillströmningen av hjälpsökande människor och de allt större besvären med myndigheterna, håller Gröning en sorts presskonferens hemma hos Hülsmanns. Pressen har under tiden tagit över fallet Gröning, skapat sensation kring det och publicerat ett antal falska rapporter och förvanskningar av fakta. Herfords borgmästare Meister kommer till presskonferensen tillsammans med kriminalinspektör Kunst. Gröning korrigerar de falska rapporterna. Det uppstår dock aldrig någon verklig förståelse mellan de övriga närvarande och den något osäkre och blyge Gröning, som inte har någon erfarenhet av att handskas med läkare och journalister. Rädsla från myndigheternas sida för att den allmänna ordningen ska störas genom massansamlingen av de sjuka, brist på förtroende eller öppet avståndstagande från läkarnas sida, samt brist på objektivitet från pressens sida får överhanden.

3 maj 1949:
Borgmästare Meister besöker Gröning hos familjen Hülsmann. Han väljer personligen ut en kvinna med tecken på förlamning ur den väntande folkmassan och leder fram henne till Gröning. Gröning åstadkommer en uppenbar framgång och Meister ger sig av därifrån mycket imponerad.

Eftermiddagen den 3 maj:
Trots detta skickar borgmästaren ett förbud mot att bota till Gröning på eftermiddagen. Det innefattar en tid för överklagande på tre veckor. Relationen mellan myndigheterna, Gröning och den väntande folkmassan, i vilken många märkvärdiga tillfrisknanden har ägt rum under de föregående veckorna, blir allt mer tilltrasslad.

13 maj 1949:
Bara tio dagar efter förbudet, vilket ytligt stödjer sig på lagen om "utövande av alternativ medicin", uppenbarar sig en kommitté av läkare hos familjen Hülsmann. Den består av chefen för stadens sjukhus, dr. Wolf M., sjukhuschefen på sjukhuset i Bethel, dr. Schorsch, samt överläkaren i Bielefeld, dr. Rainer. Närvarande är också borgmästare Meister och kriminalinspektör Kunst. Herrarna Kunst och Wolf försöker förhålla sig objektiva. Dr. Rainer är helt avvisande. Han säger: "Mina herrar! Ni kommer inte att få se någonting här som inte redan är känt för läkarvetenskapen. Vi kan behandla den här typen av fall med samma framgång. När jag kommer hit, vill jag se mirakel!" Alliansen mellan de läkare som är motståndare till Gröning och myndigheternas hjälplöshet inför fenomenet Gröning och hans förmåga att påverka människomassorna, konsolideras. Gröning blir dock erbjuden att senast den 28 juni bevisa sin förmåga att bota på kliniskt kontrollerade fall på en valfri universitetsklinik i den brittiska zonen i Tyskland, på stadssjukhuset i Bielefeld eller Bethelkliniken, och efter överenskommelse med överläkarna.

Under de följande dagarna:
Trots den skriftliga och muntliga information om förbudet att bota som Gröning och hans assistenter ger, samt det meningslösa i att fortsätta vänta, stannar ändå de hjälpsökande kvar framför Hülsmanns hem. Tillfrisknanden sker också som är svåra att förklara – det är svårt att stoppa dem. De går bara att förklara genom någon form av långdistanseffekt från Gröning på de väntande.

20 maj 1949:
Gröning förklarar sig redo att bevisa sin förmåga att bota på stadssjukhuset i Bielefeld, men vänder tillbaka på färden till professor Wolf på grund av en instinktiv misstanke om en eventuell fälla från läkarnas sida. En herr Klemme, som Gröning har botat, spelar därvid en roll. Klemme föreslår Gröning att han skall ge upp kampen mot myndigheterna i Herford och istället förhandla med distriktschefen i Detmold, Drake, som han känner väl.

23 maj 1949:
Mötet med Drake kommer till stånd under olyckliga omständigheter. På herr Egon Arthur Schmids begäran – denne har dykt upp i kretsen kring Gröning och kallar sig för föreläsare – gör Gröning en så kallad "distansdiagnos" på Drakes hälsotillstånd kvällen före besöket hos Drake. Grönings distansdiagnoser är mycket speciella och kan inte tolkas så lätt med medicinsk terminologi (Revue kommer att ge detaljerade rapporter om dessa). Övertygad om Grönings förmåga, presenterar Schmidt distansdiagnosen för Drake. Denne upptäcker då att den innehåller några misstag. Chefen för allmänhälsan i Detmold, dr. Dyes, en definitiv motståndare till Gröning som deltar i mötet, får övertaget. Han säger ordagrant till Gröning att denne kan göra och bevisa vad han vill, men förbudet att bota kommer ändå inte att upphävas. (Dr. Dyes bekräftar påståendet för Revues medhjälpare dr. Fischer). Dr. Dyes ord får ett katastrofalt inflytande på den följande händelseutvecklingen. Grönings instinktiva misstro mot läkarkåren befästs slutgiltigt och omöjliggör nu ett förnuftigt möte mellan dem även ifrån hans sida. Dr. Dyes pekar inte ut de paragrafer för Gröning i lagen om 'utövande av alternativ medicin' som behandlar undantagsfall, och i vilka, oavsett resten av den lagstadgade texten, man preciserar när man kan ge tillstånd att bota i undantagsfall.

24 maj 1949:
Samtal mellan Gröning och stadssekreterare Wöhrmann, representanten för borgmästare Meister, som är på semester. Enligt ett uttalande av åtta vittnen var innebörden av det han förklarade följande: Om det så skulle finnas tusen människor som väntade på att bli botade framför huset på Wilhelmsplatz 7, så intresserade det inte honom. Att de sjuka botades var av sekundärt intresse. Han var bara intresserad av själens räddning och syndernas förlåtelse. Alla kroppsliga lidanden var små jämfört med själens sundhet. Eftersom Gröning inte svarade på frågan om han också kunde förlåta synder, var han missnöjd med samtalet med Gröning.

7 juni 1949:
Änu ett besök av läkarkommissionen hos Gröning, som den här gången också Wöhrmann och medicinalrådet dr. Siebert tillhör. Meningsmotsättning i fem timmar. Förbud mot all botande aktivitet hävdas. Förlängning av uppskovet för överklagande till och med 28 juli. Gröning får återigen erbjudandet att demonstrera sin läkekunskap på kliniker och sjukhusen. Men det blir inte av på grund av den djupt inrotade misstron hos Gröning. (Prof. dr. Fischer fastställer senare som representant för Revue att denna misstro inte var oberättigad).

18/19 juni 1949:
För att lugna ner de tusentals sjuka som väntar på Gröning vid Wilhelmsplatz ser Wöhrmann sig tvungen att tillfälligt lätta på förbudet att bota.

20 juni 1949:
Demonstration av dem som väntar på att bli botade framför rådhuset och Wöhrmanns lägenhet. Polisen är maktlös.

21 juni 1949:
Återigen lättas det på förbudet.

24 juni 1949:
Borgmästare Meister återvänder och bestyrker förbudet. Demonstrationer igen. Röran av omständigheter blir mer och mer hopplös.

25 juni 1949:
På inbjudan av affärsmannen Westphal från Hamburg, vars astma Gröning hade förbättrat, åkte Gröning till Hamburg. Han hoppades kunna fortsätta sin läkeaktivitet där. Men det visade sig vara omöjligt också i Hamburg.

29 juni 1949:
Gröning lämnar Hamburg med okänd destination. Han befinner sig i Hülsmanns och hans hustrus sällskap. Allmänheten och polisen förlorar spåret.

Bildtext:
Sjuka som behandlats av Gröning, vilka uppsöktes av dr. Fischer innan han träffade Gröning själv:

1. Herr Klüglich i Bielefeld, en njursjuk som levde i ständig rädsla för att bli opererad. I vårt reportage beskrivs det tillstånd han befann sig i när Revues representant professor Fischer träffade honom flera veckor efter Grönings behandling.
2. Den lilla dottern till familjen Mendt från Hamburg bevisade för professor Fischer att Gröning-effekten verkligen borde utnyttjas av medicinen. Gröning hade framgångsrikt påverkat hennes barnförlamning genom sin psykoterapi.
3. Fru Wehmeyer. När professor Fischer träffade henne och fick höra talas om hennes sjukhusvistelser, blev han mycket imponerad av Grönings effekt på distans, samt av hennes makes berättelse (se reportaget).
4. Fröken Schwerdt berättade för professor Fischer om sitt möte med Gröning, vilket beskrivs i reportaget, och om hur han återförenade henne med mannen hon älskade med hjälp av en stanniolpapperskula, samt hur han botade dem båda.
5. Fru W., som tagit över cykelaffären i Bielefeld efter sin make som dog 1946. Professor Fischer talade med läkaren som hade genomfört den långvariga och till synes hopplösa behandlingen.
6. Den förnuftige affärsmannen Kargesmeier i Bad Oeynhausen, som vare sig genom en operation eller på annat sätt kunde få hjälp att bli av med den olidliga smärtan som orsakades av hans trigeminusneuralgi. Efter Grönings behandling fann professor Fischer honom frisk.
7. Dr. Morters, som behandlade fru E. före Gröning, sitter vid hennes säng. Detta fall fick Revue att övertyga läkarna på en universitetsklinik om nödvändigheten av kliniska försök, vilket Revue kommer att berätta om i nästa nummer.