Gröningförbundet

Förhoppning om att kunna verka fritt genom en förening

För att kunna nå så många människor som möjligt trots förbudet att bota hade Bruno Gröning redan i början av femtiotalet upprättat lokala grupper. Där höll han helt enkelt föredrag, i vilka han inriktade sig på att delge de hjälpsökande sina kunskaper.

Rättsligt skydd och en styrelse som bestod av ansedda personer

Den 22 november 1953 upprättade han en paraplyorganisation i Murnau/Seehausen, det s.k. Gröningförbundet. Förbundet skulle skrivas in i registret för föreningar och ge Bruno Gröning ett legalt skydd för hans verksamhet. På så vis skulle han kunna undvika ytterligare en konflikt på grund av lagen om utövande av alternativ medicin.

Styrelsen i Gröningförbundet bestod bland annat av greve Zeppelin, greve Matuschka, baronesssan Anny Ebner von Eschenbach, chefsingenjör Hermann Riedinger och direktör Konstantin Weisser, samt till en början även av Rudolf Bachmann som co-instiftare, från vilken sällskapet dock snart distanserade sig. Ordförande på livstid var Bruno Gröning.

Sekreterarens girighet går före de sjukas välbefinnande

Förbundets sekreterare var journalisten och föreläsaren Egon Arthur Schmidt från Heidelberg. Redan i Herford var han en nära medhjälpare till "mirakeldoktorn" och hade grundat sällskapet Bruno Grönings Vänkrets. Denna organisation fungerade dock inte som Bruno Gröning önskade och upplöstes efter en kort tid. Gröning tog under perioden ifråga avstånd från Schmidt eftersom han hade förskingrat donationer.

Schmidt återvände till Gröning 1952 och förklarade att han hade förstått att han hade handlat fel. Han bad om att återigen få hjälpa till med uppbyggnadsarbetet av verksamheten och Bruno Gröning tog emot honom som medhjälpare. Detta gav Schmidt möjlighet att visa huruvida han verkligen var intresserad av att hjälpa de sjuka eller om han bara ville måna om sin egen ekonomiska situation.

År 1955 tog Bruno Gröning slutgiltigt avstånd från Schmidt eftersom denne inte hade förändrats. Han hade då liksom tidigare försökt tjäna pengar på Grönings förmåga. Efter brytningen inledde Schmidt flera processer mot Gröning, i vilka han i efterhand begärde ersättning för sitt arbete som volontär.

Vem finns till för vem – Förbundet för Grönings verksamhet eller Grönings verksamhet för Förbundet?

Konstantin Weisser och Hermann Riedinger tog tillsammans över posten som VD. Detta verkade till en början mycket lovande eftersom de var världsvana och deras utbildning kunde användas till Bruno Grönings fördel. En fara kvarstod dock, nämligen att de skulle uppfatta sig som överlägsna den enkle arbetaren, och agera emot hans vilja eftersom han inte hade uppnått deras utbildningsnivå.

Med tiden utvecklades verkligen situationen i den riktningen och de två männen fann det allt svårare att acceptera vad Bruno Gröning sade. De verkade fullständigt ha glömt bort att Förbundet inte bara bar Grönings namn utan också hade skapats för hans skull. För dem blev Gröningförbundet något av ett mål i sig. De tappade fullständigt bort den centrala målsättningen, att hjälpa de sjuka. Det verkade som om de hade glömt det faktum att det var genom Gröning som botandet skedde, inte genom Förbundet.

Så Gröningförbundet utvecklades alltmer i en riktning som gick tvärsemot den ursprungliga. För mannen vars namn det bar blev Förbundet till ett fängelse, en plats som istället för att ge honom frihet, begränsade honom alltmer.

Den första rättegången angående förbudet att bota (1951-1952)

Är Grönings verksamhet ett utövande av läkekonsten i medicinsk mening?

Åtal på grund av otillåtet utövande av läkekonsten

Under 1951/52 stod Bruno Gröning i München inför rätta för första gången för att ha botat utan tillstånd. Trots att de bayerska myndigheterna 1949 hade betraktat hans gärningar som frivilliga kärleksfulla handlingar, omvärderades de nu till att klassas som ett medicinskt utövande av läkekonsten.

Anklagelsen baserades på lagen om "utövande av alternativ medicin" (Heilpraktikergesetz), som hade tillkommit 1939, och som begränsade den tidigare lagen om "fritt botande" i syfte att samla all läkepraxis i de Nationalsocialistiska (de nazistiska) läkarnas händer.

Ja och nej i förhållande till brott mot lagen om "utövande av alternativ medicin"

Bruno Gröning frikändes både i första och andra prövningen. Ledaren för distriktsdomstolen i München fastställde i domslutet i mars 1952:

"Domstolen anser sig inte kunna döma den anklagade på grundval av ett ensidigt expertvittne. Det är dessutom mer än tveksamt om hans aktiviteter faller under lagen om 'utövande av alternativ medicin', då de berör ett område som idag är alltför lite utforskat."

Även vid överklagandet frikändes Gröning, men hans arbete klassades då tydligt som ett medicinskt utövande av läkekonsten och kom på så vis att lyda under lagen om "utövande av alternativ medicin".

"Den anklagade har därmed utan tillstånd och utan läkarutbildning genom sin verksamhet diagnostiserat, botat eller lindrat sjukdomar, besvär eller fysiska defekter hos människor, vilket räknas som ett medicinskt utövande av läkekonsten inom ramen för lagen om 'utövande av alternativ medicin […]"

Misstag som utesluter skuld liktydigt med förbud att bota

Domen löd vidare: "Man kan dock inte döma den anklagade; hänsyn till objektiva fakta kring hans utövande av läkekonsten pekar på att han i oförstånd begått ett ärligt misstag och inte medvetet brutit mot lagen, vilket därmed utesluter all skuld. "

Det misstag som uteslöt skuld som Gröning påstods ha gjort och som fastställdes i domslutet, innebar emellertid att han trots att han befanns vara oskyldig inte fick fortsätta att bota. Från den stunden visste nämligen Bruno Gröning att hans aktivitet räknades som ett utövande av läkekonsten och som sådan var förbjuden. Man förstod inte att hans arbetsmetoder inte hade någonting att göra med medicinsk läkepraxis.

Bedragare tolererade

Bruno Gröning ger alla människor chansen att bättra sig

Påtvingade utbetalningar – medarbetare visar sitt rätta ansikte

Gång på gång närmade sig människor Gröning under förevändning att de ville stödja honom. Många av dem var tyvärr bara intresserade av att tjäna pengar på hans förmågor. Han verkade dra sådana människor till sig på ett oemotståndligt sätt. När de inte fick vad de var ute efter, eller när Gröning drog sig tillbaka från dem, försökte de i många fall tvinga honom att betala pengar till dem genom att dra honom inför rätta.

Ett sådant exempel var Fru Hülsmann som tillsammans med sin man i mars 1949 av tacksamhet för att hennes son hade blivit botad, tog emot Bruno Gröning som gäst i sitt hem i Herford. När hon förstod att hon inte kunde tjäna någonting på honom, stämde hon honom inför Arbetsdomstolen. Hon räknade om tiden som hon en gång frivilligt hade erbjudit honom som volontär till "arbetstimmar" och krävde betalning i efterskott. Bruno Gröning var tvungen att betala henne en månatlig summa fram till sin död. Detta var inte det enda fallet. På ett sådant eller liknande sätt visade många av hans före detta medhjälpare sina rätta ansikten.

Också dessa människor måste finnas för att visa hurdan människan är

Varför lät Bruno Gröning dessa människor som förmodades vara medhjälpare komma honom så nära? Varför undvek han helt enkelt inte bara sådana lycksökare? I ett tal den 31 augusti 1950 yttrade han sig i denna fråga: "Människor har inte lämnat något ogjort för att försöka tjäna pengar på denne lille man och hans kunskap och förmåga. De trodde att de hade funnit en guldgruva. De har också delvis haft möjlighet att tjäna pengar, men gudskelov har de inte gjort det. Den sortens människor måste också finnas för att man ska kunna avslöja vilken sorts människa det då rör sig om, att en sådan människa går över lik och inte bryr sig om ifall de sjuka får hjälp. Det finns människor som går över lik. De kan lugnt se en sjuk människa ligga där och låta henne bli liggande. Dessa människor har aldrig frågat efter att hjälpa, och de har inte lämnat något ogjort i sina försök att närma sig mig. Jag vet att man här och där ställer sig frågan: Ja, om nu den här mannen vet så mycket, varför har han då inte vetat detta, kanske vet han inte någonting.' Vad och i vilken utsträckning jag vet något kommer ni att upptäcka så småningom. Men detta var tvunget att ske. Detta material saknades i uppbyggnaden av detta arbete och den utveckling som är nödvändig för att göra vägen fri för er alla."

"...sedan vet alla hurdana de är"

Grete Häusler (1922-2007), en botad som var en långvarig medarbetare till Bruno Gröning och grundaren av Bruno Grönings vänkrets, beskriver i sin bok Här är sanningen om Bruno Gröning följande händelse: "När jag en gång skulle säga adjö önskade jag herr Gröning allt gott och sade: 'Herr Gröning, jag hoppas att ni nu får möjlighet att arbeta i lugn och ro, och att ni inte blir angripen av några fler falska medarbetare.' Till min stora förvåning svarade han: 'Helt fel, det måste vara så!' Jag förstod det inte då, men han förklarade för mig varför han var tvungen att vara med om och uthärda allt detta. Han avslöjade då en stor hemlighet för mig: 'Jag vet vad en människa bär inom sig. Men om jag skulle säga till folk: 'Det där är en lögnare, det är en bedragare, en tjuv', då skulle ingen tro mig. Vad måste jag då göra? Jag måste dra dessa människor till mig för att de skall lära sig det goda och för att få dem att bättra sig, och sedan ge dem chansen att ljuga, luras och stjäla. Om de då, tvärtemot vad de har lärt sig, gör detta, då förstår alla hurdana de är. Då låter jag dem komma mig riktigt nära och jag är ingen fegis, då kämpar jag.'"

Nya vägar och återvändsgränder

Affärsmännen runt Gröning

En självutnämnd Gröningmanager med krav på ensamrätt

Av tacksamhet för att hans hustru hade blivit botad, ville affärsmannen Otto Meckelburg från Wangerooge stödja Gröning, och lade fram konkreta planer på att inrätta hälsocenter för honom. Bruno Gröning gick med på dem och Meckelburg blev hans "manager".

I slutet av december 1949 åkte de tillsammans till Wangerooge. Där talade Gröning på evenemang som organiserades av Meckelburg och utförde oräkneliga botanden. Han gav den mannen sitt fulla förtroende. I ett kontrakt som upprättades den 8 januari lade han sitt framtida arbete helt och hållet i Meckelburgs händer.

"Herr Gröning förklarar att han ger sitt samtycke till herr Meckelburgs planer, och lovar att ställa sig själv till förfogande för att uppnå ändamålet med dem, det vill säga att ge herr Meckelburg det stöd som är nödvändigt för att grunda en avsedd stiftelse, och själv stödja nämnda stiftelse och dess aktiviteter genom sin verksamhet, samt göra allt som står i hans makt som kan vara till nytta för nämnda ändamål. Herr Gröning åtar sig detta såväl gentemot herr Meckelburg som mot de övriga involverade i grundandet av stiftelsen med ovan nämnda målsättning. Dessutom lovar herr Gröning att inte ge detta stöd till någon annan person eller grupp. Han skall bara utöva sin verksamhet inom ramarna för stiftelsen och enbart efter överenkommelse med herr Meckelburg."

Redan i januari grundade herr Meckelburg Sällskapet för forskning kring Grönings metod att bota . Han var själv VD med en månadslön på 1000 DM. Bruno Gröning fick ingenting. Det var uppenbart att herr Meckelburg inte höll sitt löfte. I Bruno Gröning såg han en guldgruva, och beskrev honom nedsättande som "den bästa hästen i mitt stall". De sjuka betydde ingenting för honom. Han hade bundit Gröning till sig med ett kontrakt och ”mirakelhelaren” var tvungen att göra som han ville.

Inte förrän i juni 1950 lyckades Gröning befria sig från Meckelburg, varpå denne svor på att han skulle hämnas. "Jag skall förgöra Gröning, jag skall bryta vartenda ben i hans kropp."

En naturläkare med ett erbjudande om att hålla föredrag

Omedelbart därefter arbetade Gröning några månader tillsammans med naturläkaren Eugen Enderlin från München. Han hade blivit botad vid Traberhof och erbjöd nu Gröning möjligheten att hålla föredrag på hans praktik. Men det visade sig att Enderlin också bara ville göra affärer. För honom handlade det inte om att hjälpa, utan han ville tjäna pengar på "fenomenet Gröning". I slutet av samma år bröt Gröning med honom, och ett ytterligare samarbete med honom under 1952/1953 avslutades av samma anledning.

En karriärist till helare

Under perioden som följde höll Gröning föredrag på Fremdenheim Weikersheim i Gräfelfing. Journalisten Dr. Kurt Trampler erbjöd honom lokal och organiserade mötena. Han kände Gröning sedan hösten 1949. Då hade han sänts till Traberhof för att skriva en artikel åt en av Münchens tidningar och hade oväntat blivit botad i sina ben. Av tacksamhet skrev han boken Die große Umkehr och tog upp Grönings fall med myndigheterna. Precis som hos Enderlin var också föreläsningarna i Gräfelfing välbesökta. Otroliga botanden ägde rum. Men inte heller samarbetet med Trampler höll. Denne nådde en dag en punkt där han trodde att han hade lärt sig tillräckligt av Gröning och bröt kontakten med honom för att påbörja en egen karriär som helare.

På Traberhof – en massanstormning av människor i Rosenheim

Upp till 30 000 hjälpsökande samlas dagligen inför Gröning i september 1949

Efter att undersökningen i Heidelberg, reste Bruno Gröning i augusti 1949 till södra Tyskland. Han ville komma bort ifrån den uppståndelse som hade skapats kring hans person, och drog sig tillbaka till en privat egendom i närheten av Rosenheim. Till en början lyckades han hålla sin vistelseort hemlig. Men så fort de första tidningsartiklarna som rapporterade om hans ankomst till Bayern hade nått ut, började en massanstormning av människor som anlände dit.

Upp till 30 000 människor strömmade dagligen till Traberhof i Rosenheim. Pressen, radion och de veckobaserade nyhetsprogrammen rapporterade om händelserna. Till och med en biofilm som kallades "Gröning" spelades in, i vilken man dokumenterade händelserna omkring honom.

Bibliska scener

Tidningen Zeitungsblitz skrev den andra veckan i september i ett specialnummer: "Under tiden hade över tio tusen människor samlats, som alla väntade i den outhärdliga hettan på att Gröning skulle komma ut på balkongen, tala till folkmassan och utstråla sin helande energi. Människorna stod tätt sammanpackade för att kunna dra full nytta av av hans "botande strålar". Effekten började snart märkas på de allra sjukaste i sina rullstolar, eller på dem som stod för sig själva i utkanten. Halvblinda människor började se igen, människor som varit handikappade reste sig på nytt, förlamade kunde återigen röra på sina stela lemmar. Hundratals rapporterade om ökad smärta på platsen för åkomman, om en dragande, huggande känsla, om ett pirrande, en känsla av obeskrivlig lätthet eller om en huvudvärk som plötsligt försvann."

Inte bara på Traberhof utspelade sig bibliska scener. Varhelst Gröning visade sig omringades han omedelbart av en stor mängd sjuka människor. Anita Höhne beskriver händelserna kring Gröning i sin bok Geistheiler heute: "Så fort Gröning meddelade att han var på väg någonstans började vallfärderna dit. De scener journalisten Rudolf Spitz iakttog vid Bruno Grönings besök i München i september 1949 var typiska:

'Klockan 19.00 stod tusentals personer på Sonnenstrasse. Klockan 22.30 var de fortfarande där. Jag hade upplevt en hel del under fem års krig, men aldrig något så omskakande som under de fyra timmar jag satt framför Bruno Gröning och upplevde en ohygglig parad av elände och lidande. Epileptiker, blinda och handikappade på kryckor pressade sig fram emot honom. Mödrar höll upp sina lama barn emot honom. Där fanns medvetslösa människor. Det hördes skrik och desperata rop på hjälp, böner, önskningar och djupa suckar.'"

Regeringsrepresentanter erkänner att de är välvilligt inställda

Anita Höhne citerar jounalisten Rudolf Spitz vidare: "De sjuka på sina bårar, de förlamade, ja hela den stora folksamlingen, observerades av ytterligare en journalist från München: Dr. Kurt Trampler som också befann sig på Traberhof i Rosenheim där Bruno Gröning bodde. Trampler hade kommit dit som korrespondent för den veckobaserade tidningen Münchner Allgemeine – och han var en sansad journalist som bara skrev ned det han själv såg eller hörde: "Vi hör en röst från balkongen – inte Grönings – och vi skyndar fram till fönstret. Chefen för Münchens poliskår, Pitzer, talar till de församlade. Han berättar att hans ischias som plågat honom i många år har förbättrats i Grönings närhet. Pitzer är definitivt inte den sortens människa som lätt blir uppfylld av hyperkänsliga fantasier, men han kan vittna om det han har observerat i sin kropp. Nu ger han öppet Bruno Gröning sitt erkännande, vilket följs av att parlamentsledamoten för CSU – Hagen – gör ett liknande uttalande."

De bayerska myndigheterna var också positivt inställda till Bruno Gröning. Dagstidningenen Münchner Merkur skrev den 7 september 1949 en artikel med titeln: "Välvillig inställning till Gröning": Ministerpresident dr. Ehard meddelade under en presskonferens på måndagen att en så exceptionell tilldragelse som Bruno Grönings verksamhet inte borde stoppas på grund av lagtekniska problem. Enligt hans uppfattning skulle det inte stöta på några större svårigheter för Gröning att få tillstånd att bota i Bayern.

Det bayerska inrikesministeriet meddelade vid tidpunkten för pressläggningen: Den inledande undersökningen av Grönings verksamhet som botare har lett fram till slutsatsen att hans arbete kan betraktas som en fri kärlekshandling och som sådant inte kräver något tillstånd enligt lagen som reglerar utövande av alternativ medicin."

Från att skada hans rykte till medicinsk dokumentation av botandena

På Traberhof förekom det en hel del aktivitet kring Gröning. Många affärsmän ville tjäna pengar på honom och hans förmåga. De skadade hans rykte och ställning, vilket medförde att myndigheterna tog avstånd från honom. När förutsättningarna blev ohållbara, drog sig Gröning undan till de bayerska bergen. Han ville undersöka några erbjudanden om att bygga hälsocenter. Hans mål var att skapa anläggningar där hjälpsökande kunde botas under ordnade former. Läkare skulle genomföra för- och efterundersökningar på samma sätt som i Heidelberg och dokumentera de botanden som skedde.

"Fenomenet Gröning" och vetenskapen

Medicinisk granskning i Heidelberg med löfte om skriftligt utlåtande

Under tiden i Herford började den medicinska fackpersonalen på tidskriften Revue att studera Grönings framgångar med botanden. Professor H. G. Fischer, en psykolog och medicinare från Marburg, reste med en särskild stab av korrespondenter till Herford. Där intervjuade han botade personer och var till sin egen förvåning tvungen att erkänna att Grönings "metod" faktiskt var framgångsrik. Detta resulterade i att man på Revue beslöt sig för att bidra till försöken att hitta en vetenskaplig förklaring till "fenomenet Gröning". "Mirakeldoktorns metod att bota" skulle undersökas på Universitetskliniken i Heidelberg.

Bruno Gröning gick med på Fischers förslag eftersom man lovade honom ett positivt expertutlåtande om försöken gick väl. Gröning hoppades att han hade funnit ett sätt att få verka fritt.

Botanden inför ögonen på läkarna – "Bruno Gröning är ingen lurendrejare"

Testerna började den 27 juli. De personer han skulle bevisa sin förmåga på valdes ut bland de mer än 80 000 sjuka som hade skrivit till honom och bett om hjälp. Dessutom tillkom några patienter från Ludolf-Krehlkliniken i Heidelberg. De undersöktes alla noggrant, och exakta diagnoser ställdes. Sedan fick de träffa Gröning som använde sin "metod" på dem. Läkare var hela tiden närvarande. De bevittnade hur sjukdomar delvis försvann spontant. De nya undersökningar som man gjorde på kliniken efteråt bekräftade botandena. Till och med obotliga sjukdomar som Bechterews sjukdom, botades.

I en inledande rapport som trycktes i Revue förklarade dr. Fischer uttryckligen att Bruno Gröning inte var en lurendrejare, utan snarare en talangfull själens läkare som var en naturbegåvning. På det sättet försökte han förklara "fenomenet Gröning" utifrån sin egen synvinkel, men utan att egentligen göra honom rättvisa.

Gröning vägrar att göra affär av sin verksamhet

Det slutgiltiga expertutlåtandet skulle sammanställas efter en utvärdering av de samlade resultaten. Man försäkrade Bruno Gröning att man skulle låta honom fortsätta med sitt arbete en gång för alla. Under tiden gav professor Fischer och professor Weizäcker (som var ansvarig för hela projektet) Bruno Gröning följande förslag: De ville bygga hälsocenter där han skulle arbeta sida vid sida med läkare. Förvaltningen och urvalet av patienter skulle däremot vara deras ansvar.

Bruno Gröning sade angående detta: "De finansiella villkoren i samband med förslaget från professor F. var oacceptabla för mig. Naturligtvis diskuterades dessa ett flertal gånger, och även med dem som ville finansiera projektet. Jag kunde inte godkänna professor F:s förslag, och jag avböjde det eftersom: 1. Jag inte ägde ett öre, och därmed inte kunde acceptera ett finansiellt åtagande som jag inte kunde uppfylla; 2. Jag hade aldrig haft för avsikt att förvandla projektet till en affärsverksamhet. Det var därför omöjligt för mig att säga ja till en sådan förfrågan. Dessutom ville jag bara göra det som hör till mitt kall: att hjälpa de hjälpsökande och därför ställa mig till förfogande för läkare, såsom t.ex psykoterapeuter, men absolut inte göra en affär av alltihop."

Inget expertutlåtande utfärdas och en potentiell konflikt med lagen

Bruno Grönings avvisande hållning ledde till att professorerna förlorade intresset för honom. Det utlovade expertutlåtandet utfärdades aldrig. Istället för att göra det möjligt för honom att verka fritt, lade man nya hinder i hans väg. Som ett resultat av att den vetenskapliga undersökningen genomfördes, använde man nu ord som "metod att bota", "behandling", "patient" etc., och hans arbete utvärderades som medicinsk verksamhet. En konflikt på grund av lagen för "utövande av alternativ medicin" var sedan oundviklig.

1949 – i centrum för allmänhetens intresse

Bruno Grönings arbete i Herford

Tusentals sjuka och hjälpsökande belägrar Gröning

Den nio år gamle Dieter Hülsmann hade redan varit sängbunden under en längre tid. Han led av progressiv muskeldystrofi, och ingen av de läkare eller professorer som hade konsulterats hade kunnat hjälpa honom. Efter att Bruno Gröning hade tagit sig an pojken, kunde barnet plötsligt gå igen. Ingenjör Hülsmann – som var överväldigad på grund av sin sjuke sons plötsliga tillfrisknande – bad Bruno Gröning stanna kvar som gäst hos familjen. Han ville bjuda in andra sjuka människor så att denne "mirakelman" – enligt Hülsman – kunde hjälpa också dem.

Bruno Gröning antog erbjudandet och dag för dag växte antalet hjälpsökande som strömmade dit. Allt fler hörde talas om de mirakulösa händelserna kring Gröning. Det tog inte lång tid innan alla talade om honom. Tidningarna rapporterade om "mirakeldoktorn", och i den brittiska zonen blev han samtalsämnet för dagen. Tusentals människor strömmade till Wilhelmsplatz och stora skaror belägrade huset.

Manfred Lütgenhorst från dagstidningen Münchner Merkur skrev den 24 juni 1949: "När jag anlände till Herford runt klockan 10.30 på förmiddagen, stod ungefär tusen personer framför det lilla tvåvåningshuset på Wilhelmsplatz. Det var en obeskrivlig bild av lidande man hade framför sig. Ett oräkneligt antal förlamade i rullstol, andra som bars av sina släktingar, blinda, dövstumma, mödrar med mentalt handikappade och förlamade barn, gamla kvinnor och unga män trängdes tillsammans och stönade. Nästan hundra bilar, lastbilar och bussar stod parkerade runt torget och alla hade kommit långt ifrån."

Förlamningar, magsår, blindhet: "Herr Gröning tittade på mig, och nu är jag helt frisk igen. "

Manfred Lütgenhorst fortsätter: " 'Tror ni att ni kommer att bli botade?' frågade jag de sjuka. De nickade. En av dem sade till mig: 'Du skulle ha varit här igår. Bruno Gröning befann sig inte här utan i Viersen i Rhenlandet, och här på torget reste sig fem förlamade personer och gick hem friska. Distansbotande – torget hade botat dem.' De andra sjuka intygade det som hade sagts.

Jag vandrade vidare genom folkskaran och skrev ned deras häpnadsväckande berättelser. Bara med dessa historier skulle man kunna man fylla en hel bok. När jag tände en cigarett sade en ung man som stod i närheten: 'Snälla, sälj en till mig!' Han hade på sig en uniform och såg ut som en som hade återvänt från Ryssland. Jag gav honom en cigarett. Han tände den och sade sedan glatt: 'Ser ni, jag kan göra allt själv nu.' Han rörde på sin högra arm och fingrarna, samt på sitt högra ben. 'Har Bruno Gröning botat dig också?', frågade jag honom. 'Ja, jag blev högersidigt förlamad när jag var i Ryssland. Bruno Gröning tittade på mig och nu är jag helt frisk igen. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.' Lycklig rörde han på sina armar och ben.

Jag gick fram till en grupp som omgav en vithårig kvinna i fyrtioårsåldern. 'Javisst' hörde jag henne säga, 'Jag har också blivit botad av Bruno Gröning. Jag hade enorma magsår, blev allt magrare och kunde inte längre sova på grund av smärtan. Vi var tolv personer tillsammans med Gröning. [...] Han tittade på mig och då kändes det som om magsåren föll som en sten till marken. Sedan dess har jag inte längre ont. Jag har lagt på mig vikt och röntgenbilderna som jag bad om, visar otvetydigt att magsåren har försvunnit. Jag har ställt mig till förfogande för den medicinska undersökningskommittén. Jag kan tala om för er att de blev förvånade! '

Kvinnan fortsatte: 'Men det är inte allt. Förra veckan stod en blind man här på torget. Han väntade oavbrutet här i flera dagar och nätter. Eftersom jag ofta är här lade jag märke till honom. Jag tyckte synd om honom och bjöd in honom på en måltid.' 'Nej’ avböjde han,' Jag får inte missa ögonblicket när Bruno Gröning kommer ut.' Jag bar ut några småfranskor till honom och lovade honom att jag skulle se till så att någon följde med honom till järnvägsstationen.' Jag behöver inte någon hjälp, för jag kommer att kunna gå till stationen själv.' Sedan såg jag det med egna ögon. Bruno Gröning kom och den unge mannen ropade: 'Jag kan se igen!' Hinnan för hans ögon hade faktiskt försvunnit. Han beskrev handväskan som jag bar på. Han sade: 'Där åker en bil och där är nummerskylten', och han hittade vägen till stationen själv. alla som stod i närheten grät av glädje."

Förbud att bota av myndigheterna och den medicinska yrkeskåren

Det dröjde inte länge innan myndigheterna blandade sig i händelseutvecklingen – framförallt Hälsovårdsmyndigheterna. En undersökningskommitté tillsattes och Bruno Gröning fick ett förbud att bota. Ett par inflytelserika läkare blev uttalade motståndare till honom. De gjorde allt för att förhindra hans arbete och krävde att hans förmåga att bota skulle prövas vetenskapligt. Vilken inställning som stod bakom förbudet blir dock tydlig genom följande uttalanden av de inflytelserika läkarna som var involverade: "Gröning kan bevisa vad han vill, han kommer ändå inte att få tillstånd att bota." "Det är en skymf emot läkarnas yrkesmässiga heder att ha samröre med Gröning. " I slutet av juni var han tvungen att lämna Herford slutgiltigt. Alla försök att få tillstånd att bota hade misslyckats.