1949 – i centrum för allmänhetens intresse

Bruno Grönings arbete i Herford

Tausende

Tusentals sjuka och hjälpsökande belägrar Gröning

Den nio år gamle Dieter Hülsmann hade redan varit sängbunden under en längre tid. Han led av progressiv muskeldystrofi, och ingen av de läkare eller professorer som hade konsulterats hade kunnat hjälpa honom. Efter att Bruno Gröning hade tagit sig an pojken, kunde barnet plötsligt gå igen. Ingenjör Hülsmann – som var överväldigad på grund av sin sjuke sons plötsliga tillfrisknande – bad Bruno Gröning stanna kvar som gäst hos familjen. Han ville bjuda in andra sjuka människor så att denne "mirakelman" – enligt Hülsman – kunde hjälpa också dem.

Bruno Gröning antog erbjudandet och dag för dag växte antalet hjälpsökande som strömmade dit. Allt fler hörde talas om de mirakulösa händelserna kring Gröning. Det tog inte lång tid innan alla talade om honom. Tidningarna rapporterade om "mirakeldoktorn", och i den brittiska zonen blev han samtalsämnet för dagen. Tusentals människor strömmade till Wilhelmsplatz och stora skaror belägrade huset.

Manfred Lütgenhorst från dagstidningen Münchner Merkur skrev den 24 juni 1949: "När jag anlände till Herford runt klockan 10.30 på förmiddagen, stod ungefär tusen personer framför det lilla tvåvåningshuset på Wilhelmsplatz. Det var en obeskrivlig bild av lidande man hade framför sig. Ett oräkneligt antal förlamade i rullstol, andra som bars av sina släktingar, blinda, dövstumma, mödrar med mentalt handikappade och förlamade barn, gamla kvinnor och unga män trängdes tillsammans och stönade. Nästan hundra bilar, lastbilar och bussar stod parkerade runt torget och alla hade kommit långt ifrån."

Förlamningar, magsår, blindhet: "Herr Gröning tittade på mig, och nu är jag helt frisk igen. "

Manfred Lütgenhorst fortsätter: " 'Tror ni att ni kommer att bli botade?' frågade jag de sjuka. De nickade. En av dem sade till mig: 'Du skulle ha varit här igår. Bruno Gröning befann sig inte här utan i Viersen i Rhenlandet, och här på torget reste sig fem förlamade personer och gick hem friska. Distansbotande – torget hade botat dem.' De andra sjuka intygade det som hade sagts.

Jag vandrade vidare genom folkskaran och skrev ned deras häpnadsväckande berättelser. Bara med dessa historier skulle man kunna man fylla en hel bok. När jag tände en cigarett sade en ung man som stod i närheten: 'Snälla, sälj en till mig!' Han hade på sig en uniform och såg ut som en som hade återvänt från Ryssland. Jag gav honom en cigarett. Han tände den och sade sedan glatt: 'Ser ni, jag kan göra allt själv nu.' Han rörde på sin högra arm och fingrarna, samt på sitt högra ben. 'Har Bruno Gröning botat dig också?', frågade jag honom. 'Ja, jag blev högersidigt förlamad när jag var i Ryssland. Bruno Gröning tittade på mig och nu är jag helt frisk igen. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det.' Lycklig rörde han på sina armar och ben.

Jag gick fram till en grupp som omgav en vithårig kvinna i fyrtioårsåldern. 'Javisst' hörde jag henne säga, 'Jag har också blivit botad av Bruno Gröning. Jag hade enorma magsår, blev allt magrare och kunde inte längre sova på grund av smärtan. Vi var tolv personer tillsammans med Gröning. [...] Han tittade på mig och då kändes det som om magsåren föll som en sten till marken. Sedan dess har jag inte längre ont. Jag har lagt på mig vikt och röntgenbilderna som jag bad om, visar otvetydigt att magsåren har försvunnit. Jag har ställt mig till förfogande för den medicinska undersökningskommittén. Jag kan tala om för er att de blev förvånade! '

Kvinnan fortsatte: 'Men det är inte allt. Förra veckan stod en blind man här på torget. Han väntade oavbrutet här i flera dagar och nätter. Eftersom jag ofta är här lade jag märke till honom. Jag tyckte synd om honom och bjöd in honom på en måltid.' 'Nej’ avböjde han,' Jag får inte missa ögonblicket när Bruno Gröning kommer ut.' Jag bar ut några småfranskor till honom och lovade honom att jag skulle se till så att någon följde med honom till järnvägsstationen.' Jag behöver inte någon hjälp, för jag kommer att kunna gå till stationen själv.' Sedan såg jag det med egna ögon. Bruno Gröning kom och den unge mannen ropade: 'Jag kan se igen!' Hinnan för hans ögon hade faktiskt försvunnit. Han beskrev handväskan som jag bar på. Han sade: 'Där åker en bil och där är nummerskylten', och han hittade vägen till stationen själv. alla som stod i närheten grät av glädje."

Förbud att bota av myndigheterna och den medicinska yrkeskåren

Det dröjde inte länge innan myndigheterna blandade sig i händelseutvecklingen – framförallt Hälsovårdsmyndigheterna. En undersökningskommitté tillsattes och Bruno Gröning fick ett förbud att bota. Ett par inflytelserika läkare blev uttalade motståndare till honom. De gjorde allt för att förhindra hans arbete och krävde att hans förmåga att bota skulle prövas vetenskapligt. Vilken inställning som stod bakom förbudet blir dock tydlig genom följande uttalanden av de inflytelserika läkarna som var involverade: "Gröning kan bevisa vad han vill, han kommer ändå inte att få tillstånd att bota." "Det är en skymf emot läkarnas yrkesmässiga heder att ha samröre med Gröning. " I slutet av juni var han tvungen att lämna Herford slutgiltigt. Alla försök att få tillstånd att bota hade misslyckats.

Dokumentarfilm

Dokumentärfilmen
„Fenomenet
Bruno Gröning”

visas på bio i många städer världen över

Grete Häusler-Verlag

Grete Häusler Verlag: Här finns ett stort urval av böcker, tidskrifter, CD-skivor, DVD-skivor och kalendrar.

fwd

Forskarna kommer till tals: Intressanta aspekter av Bruno Grönings lära