Hans sista resa

Den 26 januari dör Bruno Gröning i Paris

Diagnos: magcancer i långt framskridet stadium

Sent på hösten 1959 körde Bruno Gröning med sin andra hustru, Josette, som han hade gift sig med i maj 1955, till Paris för att undersökas av dr. Pierre Grobon, en vän till dem som var cancerspecialist. En utvärdering av ett flertal röntgenbilder visade: magcancer i ett framskridet stadium. Dr. Grobon ville operera omedelbart, men Bruno Gröning vägrade.

Han körde tillbaka till Tyskland och förberedde julfirandet för vännerna i vänkretsarna. Den 4 december gjorde han en bandinspelning som skulle spelas upp inför julfirandet. Sedan återvände han än en gång till Paris tillsammans med sin hustru. Dr Grobon hade under tiden informerat den välrenommerade specialisten på cancerkirurgi, Dr. Bellanger. På hans klinik på Rue Henner, inte långt från Montmartre, opererades Gröning den 8 december. Resultatet chockade läkarna: hans tillstånd var mycket värre än vad man hade kunnat utläsa av röntgenplåtarna – det var inte längre möjligt att operera. Såret syddes omedelbart ihop igen.

Förvånansvärt snabb återhämtning

Josette Gröning skrev: "De kunde inte förstå att Brunos utseende avslöjade så lite av hans inre, fruktansvärda lidande och att han fortfarande kunde andas normalt, att hans ämnesomsättning hade fortsatt att fungera så väl under de senaste veckorna och att hans blodvärden var utmärkta. I detta långt framskridna stadium brukar patienterna kräkas oavbrutet så snart de har intagit den allra minsta näring, och de redan svårt prövade patienterna svälter ihjäl. Med Bruno var det inte så."

Till läkarnas förvåning återhämtade han sig mycket snabbt och körde tillbaka till Tyskland där han kunde vara med om att fira jul. I mitten av januari träffade han representanterna för den nya organisationen i tre dagar och instruerade dem i hur den skulle byggas upp. De två representanterna hade ingen aning om att detta skulle bli deras sista möte med Bruno Gröning.

Operation i Paris åtföljd av ett åskväder

Den 21 januari återvände han till Paris med flyg. Eftersom hans tjocktarm hade blockerats var en operation nödvändig. Den 22 januari klockan 09.00 – vid samma tidpunkt som processen för överklagandet påbörjades i München – blev Bruno Gröning opererad igen. Han var tvungen att själv genomgå det han hade räddat så många människor ifrån; han vare sig kunde eller fick hjälpa sig själv.

När han den morgonen låg nedsövd, bröt det plötsligt ut ett häftigt åskväder över Paris. Grönings fru berättade: "Underligt var också följande naturfenomen. Den 22 januari, medan min man fortfarande låg nedsövd, bröt helt plötsligt ett åskväder ut över Paris med blixt och dunder och kastade en skugga över dagens glada och ljusa stämning. Det blev så mörkt att vi mitt på ljusa dagen var tvungna att tända lamporna. Sjuksköterskan uttryckte sin förvåning över ett sådant extremt oväder. Under dagarna som följde efter operationen var Brunos temperatur, blodtryck och puls helt normala. Vid två tillfällen gick han till och med upp och satte sig en stund i en fåtölj!"

”Total inre förbränning”

Den 25:e föll han i koma och nästa dag, den 26 januari 1959, klockan 13.46 dog Bruno Gröning på Hennerkliniken, av – som doktorn kallade det på dödsattesten – cancer. Var det verkligen cancer? Efter den andra operationen sade dr. Bellanger: "Skadorna i Brunos kropp är fruktansvärda. Det är som om allt är totalt förbränt inuti. Hur han har kunnat leva så länge och utan outhärdlig smärta är ett mysterium för mig."

Bruno Gröning hade redan flera år tidigare sagt: "Om jag hindras från att utföra mitt arbete, kommer jag att brännas upp inuti."

Ord i efterhand

Hur Bruno Gröning bar detta bittra öde avslöjar ett brev som dr. Grobon skrev till hans änka den 26 februari 1959. "Deras ansträngningar (läkarnas försök att rädda Bruno Gröning) var bara naturliga, och jag tror mig kunna säga att de upplevde ett enormt stöd genom det mod och den viljestyrka som den betydelsefulla personligheten Bruno Gröning visade." [...]“

År 1974 uttryckte dr. Bellanger sin beundran för Bruno Gröning i ett brev: "Bruno Gröning var en man med hjärta, en värdefull människa som överträffade sig själv; han behöll sin värdighet inför lidandet och döden, vilket väcker min beundran än idag."

Efter kremeringen av kroppen – ett slutgiltigt domslut uppnås aldrig

Bruno Grönings kropp kremerades i Paris och urnan med hans aska lades till vila på skogskyrkogården i Dillenburg.

Rättegången förklarades avslutad på grund av den anklagades bortgång, och man nådde aldrig fram till ett slutgiltigt domslut.

Var och en kan uppleva hjälp och helande inifrån sig själv

"Mirakeldoktorn från Herford" som hade botat oräkneliga, ja tusentals människor, dog ensam och övergiven på en liten gata i Paris. Varför var detta tvunget att ske? Varför var han tvungen att lida så bittert? Varför kunde han inte rädda sig själv?

Grete Häusler (1922-2007), en botad som var medarbetare till Bruno Gröning i många år, och grundaren av Bruno Grönings Vänkrets, skriver om detta i sin bok Das Heil erfahren, das ist Wahrheit: "Under den korta tid han befann sig här på jorden gjorde Bruno Gröning mycket gott. Gåvan att bota och hjälpa var han född med. Vart han än reste skedde det underbara saker som inte kunde förklaras med hjälp av intellektet. Han blev allmänt känd år 1949. Tre månader efter att de stora masshelandena hade ägt rum i Herford och då alla pratade om honom, både hemma och utomlands, blev han förbjuden att bota. Han blev förföljd och hetsad. Han tvingades genomgå den stora rättsprocessen vars syfte bestod i att döma och straffa honom. Varför? Vem hade han skadat? Ingen – men han hade gjort mycket gott för tusentals människor. Mer än någon annan skulle ha kunnat göra för dem. Oskyldig ville de straffa honom! Oskyldig ville de hindra honom från att göra det som Gud hade ålagt honom – att hjälpa människorna! Han var tvungen att genomleva följderna av denna bittra illvilja på cancerkliniken på Rue Henner i Paris. Svårt plågad brändes han upp inuti av den helande energin som han inte längre fick vidarebefordra. Människornas lagar ville förbjuda honom detta i Tyskland. Bland alla lögner och allt förtal stod han där anklagad som om han vore en brottsling! Tyst och ensam, ingen vän var medveten om det, bar han mänsklighetens lidande. Och det var ett stort arbete! Det gjordes inte för intet! Det var tvunget att vara så, annars var det inte längre möjligt att hjälpa människorna."

I sin bok Jag lever för att mänskligheten ska kunna fortsätta leva skrev hon: "När man använder ordet 'offer' bör man vara mycket försiktig. Men i det här fallet, när Bruno Gröning dog i Paris, är ordet – med hela dess allvarstyngda innebörd – sant."

Bara så kunde hans ord gå i uppfyllelse, ord vars sanningshalt idag intygas i oräkneliga succéberättelser: "När jag inte längre kommer att finnas kvar här på jorden som människa, det vill säga när jag har lagt ifrån mig min kropp, då kommer mänskligheten att ha nått så långt att var och en kan uppleva hjälp och helande inifrån sig själv.“